Första gången jag konfronterades med en plastgran var i USA, när en entusiastisk försäljare försökte övertyga mig om fördelarna. För mig, som alltid haft livslevande mer eller mindre självhuggna granar till jul, var det otänkbart.
”Den doftar ju inte gran”, protesterade jag. Försäljaren trollade genast fram en sprayburk med grandoft. ”Men ändå”, envisades jag, ”det blir ju konstigt om den inte barrar”. Försäljaren försäkrade att jag naturligtvis skulle få en liten plastpåse med barr som man kan strö under granen. Jag backade lite fegt ut ur butiken och sade att jag skulle fundera på saken och så gick jag till torget och köpte en riktig gran.
Men nu har jag alltså köpt en sådan där plastgran och efter en hel del fix ser den någorlunda autentisk ut. I alla fall om man släcker taklampan, tar några steg tillbaka och kisar lite. Den kräver en del friserande och fluffande varje år, eftersom den förvaras i en smal kartong i källaren. Med hjälp av barnbarnen är den nu klädd och fin. De har sin alldeles egen uppfattning om hur man ska klä en gran. ”Om du hänger alla bollarna (=julgranskulorna) där så tar jag alla dom där vassa (=stjärnorna) och hänger här. Dom är ju dom onda.” Jag invänder att de fina halmstjärnor inte alls är onda utan strålande trevliga och snälla.
”Nej, dom är onda. Men hjärtana är snälla. Dom får hänga på andra sidan.”
Det blir små fina kluster av julgrans-prydnader, alla julgranskaramellerna för sig, alla småtomtar i en liten grupp och så de där vassa för sig. Inte alls så tokigt, egentligen.
Granen på bilden, som önskar vara anonym, har inget med blogginlägget i övrigt att göra.
