Just hemkommen från bokcirkelkväll i den trevliga engelska bokhandeln i Gamla Stan. Nu var det Richard Masons History of a Pleasure seaker som vi läst och diskuterade.
Det är en alldeles amoralisk bok, på sätt och vis. Huvudpersonen Piet är en ambitiös ung man från enkla förhållanden, som vill komma uppåt i samhällshierarkierna. Med alla medel. En intrigerande uppkomling, skulle man kunna säga. En oärlig smickrare och kvinnotjusare, för att använda ytterligare ett sällan använt ord idag. Uppkomling, kvinnotjusare, sånt säger vi väl inte om folk? Men det är precis vad han är och tidpunkten är la belle époque, det tidiga 1900-talet i Amsterdam.
Man borde ju bli arg på den där skojaren, den där Casanovan utan samvete, den där, den där… alldeles förtjusande trevlige och vackre unge mannen.
För hur det än är, så blir man charmad. 
Boken gör samma sak med sin läsare som Piet gör med sina medmänniskor och man önskar att det ska gå bra för honom. Det gör det väl i stort sett, men han får lära sig att en försmådd kvinna (eller man, för den delen) verkligen kan ställa till det.
Mer än så kan jag ju inte avslöja. Annat än att det är intressant att se hur boken är komponerad, hur smidigt olika teman avlöser varandra, hur fokus går från en person till nästa, hur hans arbetsgivares religiösa fixering har en parallellhandling i sonens tvångstankar och hur Piet lyckas hjälpa båda. På sitt speciella sätt.
Boken verkar vara skriven utifrån grundliga kunskaper om hur det gick till i Amsterdam för ungefär hundra år sedan, vad man åt och drack i de finare salongerna och hur man roade sig, upstairs, såväl som downstairs.
Tyckte vi lika om boken, vi bokcirkeldeltagare? Njae, det gjorde vi nog inte. Det verkade som om framförallt de manliga deltagarna retade sig rätt rejält på huvudpersonen, på boken och på dess författare. Jag var nog bland de mest positiva. En skälmroman är det, lättläst, underhållande och välskriven.
Den boken låter som en i min smak!
Lägger den till min (långa) lista.
Ja gör det! Den innehåller många smarta kompositionslösningar, väldigt fina detaljer som fångar miljöerna bra, skissartade men effektiva personporträtt osv. Jag tror jag gillade den extra mycket för att den ger skrivinspiration.
Kul! =)
Ser fram emot läsning.
Jag tycker som Piet låter som en första klassens dyng-Johan – som jag knappast skulle ha fördrag med i verkliga livet – det är tveksamt om jag skulle uppskatta den romanfiguren.
Margaretha
som noterar att ordet
skälmroman inte
heller hör till de
vanliga nu för tiden
Jag vet, man borde verkligen inte befatta sig med honom, men det kan inte hjälpas, men hejar på denna skickligt skildrade streber.
Ha överseende med min märkliga meningsbyggnad!
M
En sån där snubbe hade det varit skoj att ha varit. Men då hade man väl blivit lynchad. Tiderna och sederna ändras och med dem språket. Vill minnas att man för inte så länge sedan använde den alternativa benämningen pikaresk för skälmroman. Eller var det något helt annat?
Nej, det är nog ganska precis samma sak. Spanskans ”picaro” betyder just skälm eller skojare.
Jag kommer ihåg att man lärde sig i skolan att Don Quijote var just en sådan pikareskroman. Tyvärr charmas vi kvinnor lätt av en sådan typ som du beskriver ovan, männen har nog inte mycket till övers för honom eftersom han utkonkurrerar de flesta av dem så fort han uppenbarar sig på en tillställning.
Lägger till boken i listan över böcker som ska läsas när/om jag får tid…Varför bor jag i Mogata och inte i Stockholm? Här har vi inte några läsecirklar på G. :-(.
Starta en! Jag tror att det överallt finns människor som längtar efter att få prata böcker. Det ger ju väldigt mycket att få höra vad andra hittat i en bok – ofta sådant som man själv missat.