Estelleffekten?

Postat den 30 maj, 2012 av Karin

Återkommen till storstaden känner jag mig först lite vilsen. Något har förändrats, men vad? Jo, inser jag efter ett tag, en ny färgnyans har smugit sig in i stadsbilden. På bussen, på gatorna, i tunnelbanan, på Konsum, på biblioteket, överallt dyker det upp en ovan kulör: smutsrosa, som solkiga underkläder i silketrikå från fyrtiotalet.

Jag plockar fram kameran på bussen, men stoppar ner den igen. PUL (personuppgiftslagen) och viss blyghet hindrar mig från att fotografera tre kvinnor i  sällsynt missklädsamma klänningar. Om man är mörk, med starka egna färger, som Viktoria, kan man ha vilken färg som helst, även om jag personligen tycker att hon passar bäst i kraftigare kulörer. Men om man är försommarblek och blond är smutsrosa ingen bra idé. Det blev ingen bild så jag använder Tilda Swinton som statist i stället.

IKEA däremot lanserar knallblått som årets färg i sitt sortiment. Det kan fungera som motvikt mot allt färglöst, urtvättat gråskärt som möter ögat överallt. Blommorna, glasserna, klädaffärerna – ja till och med kvällshimlen verkar ha påverkats.

 




PS, medan jag ändå modebloggar måste jag tipsa om Annika Bryns analys av varför ett antal kändisar ser så tråkiga ut (lite smutsrosa även där) och hennes förslag på hur de borde se ut i stället. Jag försökte kommentera den, men något hakade upp sig med kommentarsfunktionen, så jag tar det så här i stället.

Publicerat i färg | Etiketter , , , , | 25 kommentarer

Krylbo nästa…

Postat den 29 maj, 2012 av Karin

Så blev det en liten tågresa igen, utan andra strapatser än att ”någon” hade förirrat sig ut på spåret och räddningstjänsten i Knivsta beordrade tåget att stå still en stund. Man blir ju nyfiken. I Knivsta skulle det kunna vara en ko. Knappast en älg. Kanske en flock rådjur? Några äventyrliga ungdomar? Kopparkabeltjuvar?

Resan startade den här gången i klassiska Krylbo där det numera finns ett trevligt café, som satsar på 50-tal. Verkligen satsar.

Skylten var svårfotograferad med blänket, men kolla uppe till vänster: Radiokaka! Vilket annat café i Sverige serverar idag radiokaka? Med kaffe, för bara 30 kronor!

Musiken är förstås femtiotalsrock, Elvis finns på väggen och på borden ligger drösvis med 50-talstidningar.

Stället drivs av en kompis till Sture Bylén, som gjort den fantastiska modellen av tågsträckan Rossberga Morshyttan och filmen där han berättar själv om alla detaljer längs banan i Ett fruset ögonblick 1959.

I Krylbo finns också modeller av olika slag, till exempel det fina Drive-In-fiket.

Järnvägsstationen i Krylbo är nog en av landets pampigaste och Krylbo var länge en viktig järnvägsknut, med järnvägshotell och restaurang. Sedan började man fundera på att lägga ner stationen och satsa på Avesta i stället, vilken kanske gladde en och annan Avestabo, men retade upp alla andra i kommunen. Från Krylbo kan man åka åt alla håll: Gävle, Mora, Västerås, Stockholm. Från Avesta kan man i stort sett bara åka tåg till Krylbo. Det blev folkomröstning och resultatet var solklart: vi vill ha Krylbo kvar!

Publicerat i historia | Etiketter , | 25 kommentarer

Ingen ordning i huvudet

Postat den 28 maj, 2012 av Karin

Egentligen ska sidhuvudet berätta var jag befinner mig, är tanken: Slussenvy när jag är i stan, något lantligt när jag är på landet. Mycket enkelt och lättförståeligt, förutsatt att jag kommer ihåg att ändra. Och den där förfallna ladan, då? Ja den finns några mil söderut mellan land och stad och kan ju få symbolisera perioder då det pendlas fram och tillbaka. Vilket innebär att den borde ha bytts ut förra veckan. Jag byter nu i stället, trots att det snart är dags för en tur söderut. Jodå, med tåg. Det funkar förvånansvärt ofta, trots allt.

Och för övrigt kan jag meddela att ryktet om alpklematisens död är betydligt överdrivet. För ett par veckor sedan såg den helt livlös ut. Frystorkad liksom. Så här ser den ut i dag.

Publicerat i Att odla | Etiketter | 10 kommentarer

Hemma hos Don Draper

Postat den 26 maj, 2012 av Karin

Så var det dags för en liten tågresa igen. Det ryktas om elavbrott och det ena tåget efter det andra ställs in, vår avgångstid skjuts upp på ett illavarslande sätt. Men så kommer det helt överraskande ett tåg och syrran och jag hittar våra platser… för att en stund senare få beskedet att lokföraren har kommit bort och vill vi vara vänliga att gå till spår 7 och ta det tåget i stället.

Massor med inställda tåg och ingen ledig lokförare? Jag motstår impulsen att springa bort till något av de inställda tågen för att ragga upp en lokförare där. Kliver i stället ombord på anvisat tåg och frågar när det kommer att avgå. ”Så snart alla passagerare är ombord” blir svaret. Och då menar man verkligen alla passagerare, från diverse inställda tåg. I Uppsala blir det bussar åt olika håll. Fast vi fick skjuts i stället, hela vägen, tack för det Birgit!

Medan vi väntade på att komma vidare hann vi fika i den gamla stationsbyggnaden i Uppsala som nu är restaurang, med bar i biljettluckan.

Och där känns det märkvärdigt välbekant och hemtamt. Tapeten! Det är ju samma som i köket hos Don Draper i Mad Men, hemma i villan i Westchester, innan han flyttade till den där tråkiga hyreslägenhet i West Village!

Välkommen till Draper residence! Lite annan färgsättning kanske, men väldigt likt. Ett Mad-Men-fan som stått för inredningsdesignen?

I tidningarna meddelas att gårdagens kaos på Centralen berodde på ett kombinationsfel. Det är en helt ny felkategori och innebär såvitt jag förstår att alla skyller på alla och ingen tar något ansvar. Den där bolagiseringen av banverk, olika tågbolag (och vilka det nu är som ingår i denna kombinationshärva) var kanske inte världens bästa idé, trots allt?

Men det är fint i Uppsala och det cyklas tydligen en hel del. Fast hur gör man om man ska låna ut sin cykel? ”Det är den där blå med randigt sadelskydd i sjunde raden, nummer hundratretton från vänster, om ingen flyttat på sin cykel. Då kan det vara hundratolv. Eller hundrafjorton…”

 

Publicerat i Livet | Etiketter , , , , , , | 8 kommentarer

Läs Sommarboken! Fredagstemat är Bästa sommartipset

Postat den 25 maj, 2012 av Karin

Gnuttan utmanar Fredagstemabloggarna att berätta om de bästa sommartipsen. Mitt är: läs Sommarboken av Tove Jansson. Eller läs om den. Man hittar alltid något nytt i boken om sexåriga Sophie och Farmorn på den där ön långt ut i Finska viken. Långt ut är viktigt. Det är mycket kala skär och det är havet.

Men så en dag börjar någon bygga ännu längre ut, ett alldeles för stort hus med blänkande plåttak. Till sist måste ju Farmorn och Sophie ro dit för att se vad som pågår.

De går i land, de lyckas ta sig in i huset och noterar belåtet att här har det minsann inretts med riktigt dålig smak. Båtdetaljer och knopar.

Men så plötsligt hör de hur en båt angör bryggan och trots att de vet att deras eka redan avslöjat dem gömmer de sig i panik bland de lågväxta granarna. Ägaren nosar upp dem med hjälp av sin hund och han går ner på alla fyra för att se dem bättre där inne bland träden.

Med Tove Janssons utsökta känsla för stil presenterar han sig i den ställningen för Farmorn och Sophie. De kryper då fram ur gömstället och Farmorn lyckas med bibehållen värdighet (medan hon diskret plockar granbarr ur håret) presentera sig och sin sondotter Sophie.

Och så är det ”Katten”. Den fina berättelsen om Sophies katt som inte alls är så där gosig och klappvänlig som man kan kräva av en katt. Den går sina egna vägar. Den älskar att vara ute när det stormar som värst. Farmorn märker hur Sophie förtärs av obesvarad kärlek och menar att Sophie kanske ska strunta i den där katten som inte bryr sig om henne. Men Sophie svarar sammanbitet att hon tänker älska den ”värre och värre”. Jag ska inte avslöja mer än att det kommer en annan katt in i bilden också, åtminstone ett tag. ”Katten” är en berättelse som jag brukar rekommendera till väninnor med kärleksproblem… Och alla andra fina berättelser om Farmorn och Sophie den där sommaren då Farmorn helst inte ville prata med Sophie om när hon ska dö. ”Det angår dig inte det minsta.”

Här finns en uppläsning av Tove Jansson av kapitlet Badmorgon

Sommarboken finns i pocket i Bonniers klassikerserie och den finns översatt till engelska. En väldigt bra present till utländska besökare.

Publicerat i Att läsa, Böcker, fredagstema | Etiketter , | 16 kommentarer

Naturens list

Postat den 23 maj, 2012 av Karin

Om man har tur kan man höra en flöjtton på savannen. Man blir alltid lika förbryllad först, oavsett om det är en stillsam dag utan andra människor i sikte, eller om det är en turisttät dag med många jeepar. En flöjtblåsare är rätt oväntat i sammanhanget.

Ljudet kommer från stora galläpplen på flöjtakacian. I galläpplena bor det myror, som äter små hål i dem och när vinden är lagom stark, från rätt håll, uppstår flöjtljudet.

Akaciorna är mums för girafferna, som betar dem rätt hårt. När en giraff har hållit på ett tag blir myrorna irriterade och ger sig på giraffens känsliga nos, så att den ger sig av.

Genom årtusenden har det utvecklats en balans mellan olika intressen och när man fick för sig att hägna in ett område med flöjtakacior för att de skulle få chansen att växa till sig ordentligt, så tynade de i stället bort. Lagom betning tycks vara bra för dem. Riktigt varför förstår man inte än, men forskning pågår.

Det inger ju även hopp när det gäller tulpanerna. Jag har en enda överlevande tulpan och den är lite tilltufsad. Rådjuren går fram som effektiva slåttermaskiner på våren och lämnar vanligtvis inte någon endaste tulpan kvar till blomning. Men den här har klarat sig några år nu. Den kommer helt enkelt upp lite sent. Man kan se hur ett rådjur nafsat lite i de gröna bladen men själva blomknoppen kom det inte åt. Och nu, när det finns grönt och saftigt gräs överallt och rådjuren har annat för sig, då sticker tulpanen upp sitt huvud! OK, jag inser att det där med flöjtakaciorna är lite mer komplicerat, men jag tycker ändå att min listiga tulpan har hittat en bra överlevnadsstrategi.

 

Uppdatering.

Hur ser en akacia ut undrar Musikanta. Så jag letade lite i min magra bildskörd från åren i Östafrika. Det är väl en av de få saker jag ångrar här i livet, att jag inte skaffade mig en ordentlig kamera och tog lite mer bilder när motiven stod som spön i backen. Här är ett urblekt lejon med bland annat akacior i bakgrunden. Det finns många olika sorter och flöjtakacian är rätt lågväxt. Det höga trädet ser ut att vara en paraplyakacia.

Publicerat i Att odla | Etiketter , , | 15 kommentarer

Naturens under

Postat den 21 maj, 2012 av Karin

När sonen var i sexårsåldern bad han mig förklara det där med blommor och bin. Jag satte igång i god pedagogisk stil, men han hejdade mig snabbt. ”Men, mamma, blommor och bin, då?” Han menade verkligen blommor och bin. Så jag startade om och började en rätt trevande beskrivning av detta naturens under, hur bina ser till att sånt som ska föröka sig verkligen gör det. Möjligen stäcktes en lovande botanistkarriär där i sin linda, för jag hade inte riktigt koll på alla detaljer. Han tröttnade rätt snart på min förklaring.

Sedan dess har jag blivit lite bättre på sånt, men jag vet fortfarande inte vad alla blommor på tomten heter. En av de tidiga blommorna är en liten rödrosavit sak som ser rätt oansenlig ut. På sensommaren blir bladen vackert röda och orange. Blommorna är bara någon centimeter och bladen är hjärtformade. Undrar vad den kan heta?

Klicka på bilden så syns blommorna bättre.

Och världens bästa marktäckare, som trivs i skugga, håller alla ovälkomna växter stången, klarar mager mark OCH dessutom har de sötaste blå blommor man kan tänka sig. Den vet jag inte heller vad den heter. Men kungsängsliljan känner jag i alla fall igen och i går kom jag på en kungsängslilja och pärlhyacint som pussades. Ska bli intressant att se vad det kan bli  av den romansen.

 

 

Publicerat i Att odla, Livet | Etiketter , , | 17 kommentarer

Pojkband skriver jag inte så ofta om…

Postat den 19 maj, 2012 av Karin

Oj! Besöksstatistiken visar ett par nyheter i veckan. Antalet besökare som har letat sig hit i hopp om att hitta tips om sina perennrabatter har ökat markant, troligen på grund av årstiden. De blir nog besvikna är jag rädd, eftersom mina inlägg i det ämnet mest handlar om kampen mot naturen och diverse misslyckanden. Men här finns i alla fall några bilder.

Den riktigt förbryllande besökssiffran gäller något helt annat, nämligen Pojkband. Inte har väl jag skrivit om det, tänkte jag först, men det har jag ju! Eller i alla fall om den underbara kortfilmen ”Så nära” som var Guldbaggenominerad förra året. Två tjejer som åker till Tyskland, inte för att träffa sin idol Bill Kaulitz, utan för att se en vaxdocka som föreställer honom. Tyvärr var den utlånad till Holland. Otur, för det var ju så nära.

Men varför letar sig pojkbandsintresserade hit just nu? Jo, helt enkelt för att det är pojkband i stan och så här såg det ut kring Mosebacke i veckan. Polisavspärrningar, hundratals (tusentals?) tjejer som stod och väntade på det skotska pojkbandet One Direction. Tjejerna hoppades att det var just här som de repeterade och kanske, kanske skulle visa sig en stund.

Det gjorde de inte, men nästa dag gick ryktet att de kanske skulle vara på Södra Teatern. Under träden på Mosebacke Torg flockades flickorna igen. Mellan alla vackra tulpanodlingar slog de sig ner, unga och förhoppningsfulla. Jag frågade ett ett par tjejer som satt på trapporna vid Södra Teatern om killarna hade dykt upp. Två sorgsna ansikten vändes mot mig och deras förtvivlan var äkta: ”Vi VET ju inte. Vi får inte veta någonting. De kanske lämnar Sverige igen utan att vi fått veta någonting.”

Några andra hade mer tur och lyckades komma in på presskonferensen. Hoppas den här länken med klippet från presskonferensen fungerar, så att de som söker sig hit i pojkbandsärenden i alla fall får se något av det de tänkt sig. I vanlig ordning kommer några sekunders reklam innan killarna själva kommer in på scen.

Publicerat i konst, Livet | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Pojkband skriver jag inte så ofta om…

Fredagstemat är kort och gott: 25

Postat den 18 maj, 2012 av Karin

Club 33-märket på ryggen, Hahnenkam under skidorna och Wilde Kaiser i bakgrunden = Kitzbühel.

25 var det.  Ja, vad sjutton gjorde jag när jag var 25? Läste några universitetsämnen samtidigt som jag varvade med olika jobb som färdledare för Club 33.

För sena tiders barn kan jag berätta att Club 33 var en resebyrå för ungdomar. Var man över 33 fick man inte åka med, för då var man inte ung längre.

Om studierna blev lidande av färdledandet? Jajamen! Eftersom det bland annat var franska på schemat försökte jag se lite fransk ut, men sluttentan gick ändå knaggligt. Professorn godkände mig dock, eftersom han förmodade att ”Fröken Englund ska väl ändå gifta sig, så det spelar ju inte så stor roll.”

Det var rätt fritt på den tiden. Man dröjde sig gärna kvar på resmålen, trots att terminen börjat och vips hade ett läsår till gått åt pipsvängen. Eller inte. Det är lite svårt att veta i efterhand, men jag tror att färdlederiet var väl så lärorikt och viktigt som studierna.

Men 1925 då, vad var det för slags år? Det ligger lite i historisk skugga, mellan två världskrig, före depressionen och rätt anonymt, verkar det som. Mitt i det glada tjugotalet. Men om man börjar leta lite hittar man trådar som löper vidare in i framtiden. I USA håller Ku Klux Klan sin första nationella kongress. I Italien tar Mussolini över som enväldig diktator. Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP), med Hitlers 25 teser, hade varit förbjudet under en tid, men tillåts igen 1925.  Den första svenska fascisttidningen Nationen kommer ut med en upplaga på 3 000, som skulle öka till 10000.

Tecken i tiden, som ingen kunde ana då vart de skulle leda. Men som det kan vara värt att påminna sig och se upp för liknande tecken i vår tid.

Här i Sverige var vintern 1925 ovanligt varm. Bilden är från Svenska Dagbladet 1925, med bildtexten ”Sommar i februari”. Ett resultat av den varma vintern blev att man höjde priset på is i början av sommaren.

Samtidigt presenteras en nyhet som skulle göra iskarlarna arbetslösa. Två svenska ingenjörer hade uppfunnit ett fungerande kylskåp och Elektrolux startar  kylskåps-tillverkning.

Det var 25 det. Nu ska det bli spännande att se vad som hänt med siffran 25 på annat håll. Medbloggare och läsare önskas en god fredag!

Publicerat i fredagstema, historia | 19 kommentarer

Åka tåg

Postat den 17 maj, 2012 av Karin

”Ska du verkligen åka tåg i åtta timmar för att delta i ett möte på fyra timmar?” undrade omgivningen. ”Jamenvisst, mötet blir liksom lite bonus.” Det är inte alla som förstår att det är resan som är mödan värd, i alla fall när det gäller tågresor.

Mitt förhållande till tåg grundlades mellan hemmet i Horndal och skolan i Storvik, då det alltid var 50 minuters extremt koncentrerad läxläsning på morgonen och lika många minuter att umgås intensivt med kompisar på eftermiddagen. Sedan dess har jag alltid kunnat koncentrera mig bra på tåg, oavsett vad som händer runtomkring. Och samtal på tåg har sin speciella charm, kanske lite förstärkt av otaliga romaner och filmer på temat.

Bredvid mig satt en trevlig dansare och koreograf och vi kom i samspråk på bästa tågsätt. Vi var verkligen inte högljudda, vi satt där i vår vrå längst bak i vagnen och utforskade det ena ämnet efter det andra, då en sträng dam tillhöll oss att hålla klaffen.

Men varför? Jo, vi hade tydligen hamnat i en tyst vagn. I en tyst vagn ska man föra lågmälda samtal och undvika skrikiga mobilsamtal, trodde jag, men damen trodde annorlunda. Det ska vara knäpp tyst. Vi fogade oss, fick ett mycket olämpligt fnitteranfall och fortsatte att kommunicera med skrivna meddelanden.

Måste kolla det där nästa gång jag köper biljett, för hellre lite stoj och stök, ja till och med lite mobilprat, än att missa möjligheten till trevliga tågsamtal. Skulle jag behöva koncentrera mig på något går det utmärkt ändå.

Publicerat i Livet | Etiketter , | 24 kommentarer