”Ska du verkligen åka tåg i åtta timmar för att delta i ett möte på fyra timmar?” undrade omgivningen. ”Jamenvisst, mötet blir liksom lite bonus.” Det är inte alla som förstår att det är resan som är mödan värd, i alla fall när det gäller tågresor.
Mitt förhållande till tåg grundlades mellan hemmet i Horndal och skolan i Storvik, då det alltid var 50 minuters extremt koncentrerad läxläsning på morgonen och lika många minuter att umgås intensivt med kompisar på eftermiddagen. Sedan dess har jag alltid kunnat koncentrera mig bra på tåg, oavsett vad som händer runtomkring. Och samtal på tåg har sin speciella charm, kanske lite förstärkt av otaliga romaner och filmer på temat.
Bredvid mig satt en trevlig dansare och koreograf och vi kom i samspråk på bästa tågsätt. Vi var verkligen inte högljudda, vi satt där i vår vrå längst bak i vagnen och utforskade det ena ämnet efter det andra, då en sträng dam tillhöll oss att hålla klaffen.
Men varför? Jo, vi hade tydligen hamnat i en tyst vagn. I en tyst vagn ska man föra lågmälda samtal och undvika skrikiga mobilsamtal, trodde jag, men damen trodde annorlunda. Det ska vara knäpp tyst. Vi fogade oss, fick ett mycket olämpligt fnitteranfall och fortsatte att kommunicera med skrivna meddelanden.
Måste kolla det där nästa gång jag köper biljett, för hellre lite stoj och stök, ja till och med lite mobilprat, än att missa möjligheten till trevliga tågsamtal. Skulle jag behöva koncentrera mig på något går det utmärkt ändå.
Ibland så hittar de en, de där små glädjedödarna:), men ofta har det precis rakt motsatt verkan. Man blir fnissig och fnittrig
Att åka tåg är toppenroligt! Jag har aldrig haft så roligt som när jag åkte boskapsvagn (husdjursvagn) från Göteborg till Stockholm en gång. Det var inte det minsta tyst förstås…
DET måste jag prova nästa gång! Får man åka med även om man inte har husdjur? Annars får jag väl låna en hamster eller nåt.
Faktum är att jag inte vet, men jag ville absolut hem och den enda platsen som fanns var just i den vagnen. Kanske att min blick så tillräckligt djurisk ut? Billigare var det också men det är ju några år sedan, kanske drygt tio så…det har säkert hänt en del sedan dess
Som daglig pendlare i mycket vuxen ålder har jag blandade erfarenheter… Jag fördriver gärna morgonens tågresa med förlängd slummer. Jag har inget emot samtal förda i normal samtalston, det blir liksom ett mummel som förenar sig med tågets egna ljud och blir till en sövande ljudmatta. Känns tryggt på något sätt. Mitt problem kommer när ett gäng lössläppta damer ska på konferens. Ofta värre ljudnivåer än en hel mellanstadieklass. Ja, ja, en fördom kanske, men män låter oftast inte lika mycket, om dom inte är berusade förstås. Lyckligt vis är dom sällan det 6:30, även om det, tragiskt nog, inträffar.
Jag böjer mig för expertisen, men tycker mig dock ha märkt att manliga fotbollsfans i trettioårsåldern också kan vara lite högljudda. Men de brukar inte åka tåg klockan 6.30 på morgonen, det medger jag. Svårast är nog ändå de som missförstått mobiltelefonens funktion och försöker nå fram med sitt budskap ändå, som om inte telefonen fanns. DET kan bli lite störande.
Du behöver inte alls böja dig. I sak tycker vi lika. Det där med högljudda fans av alla slag är ofta kombinerat med alkoholintag, och som sagt det händer ibland 06.30, medges, men lyckligtvis inte så ofta.
Du behöver inte alls böja dig. I sak tycker vi lika. Det där med högljudda fans av alla slag är ofta kombinerat med alkoholintag, och som sagt det händer ibland 06.30, medges, men lyckligtvis inte så ofta.
PS: Ladan i ditt huvud… förfall kan vara vackert i bland
Jag har följt den i några år nu, den där ladan och efter varje vinter blir jag lika glatt överraskad att den står kvar.
Rent principiellt gillar jag tågresor – för det mesta träffar man trevliga människor, och ibland FÖR talträngda medmänniskor som efter två minuter berättar sitt livs historia.
Jag kan rekommendera den som vill inleda ett samtal att nålbinda vantar – har ingen sagt något tidigare, så får man ett antal kommentarer när man börjar tugga på garnet. För hundra år se’n när jag brukade resa mellan Leksand och Stockholm, tog det nästan fyra timmar (tror jag), och jag band en vante när jag for åstad, och den andra på tillbakaresan. Fast ibland var det mindre trevligt, som när konduktören var berusad och värmen inte funkade.
Margaretha
Nålbindning är väl hur svårt som helst? Jag har sett andra binda fina vantar, men inte ens vågat försöka själv. Helt klart en samtalsöppnare! När jag bodde i USA räckte det med att sticka som vanligt för att folk skulle bli nyfikna och fråga: ”Är det något religiöst, det där?” Det visade sig att stickandet länge varit på utdöende i USA, men nu tror jag att det har tagit sig igen.
Nålbindning är inte det minsta svårt, skaffa en bok, gå en kurs eller be någon som kan, att visa hur man gör.
Stickning är nog väldigt populärt i Staterna, men kanske bara i vissa kretsar. Jag umgås ju mycket med textilare, så många av mina amerikanska vänner tycker det är helt naturligt att tillverka saker av garn – men det finns fortfarande många (kanske en majoritet) som betraktar en med vördnad, om man kan tillverka ett klädesplagg, om de inte tycker att man är knäpp förstås.
Margaretha
som ber om ursäkt
för sina mammutmeningar,
ett oskick som hennes
svensklärare försökte
(utan framgång) vänja
henne av med
Din mammutmening håller ihop och funkar grammatiskt, något som din svensklärare borde ha applåderat.
Mina stickövningar i USA ägde rum på 70-talet, då stickandet troligen upplevde en all time low. Jag tror att mina undrande grannar jämställde det med att sitta och fippla med ett radband.
Hmmm nålbindning… Pratade just med syrran som tipsade om grundkurser i hur man lägger upp en stickning. Det är den nivå hon anser att jag befinner mig på och det ligger väl en del i det. Man glömmer ju.
En tidig morgon på X2000 hamnade jag bredvid en ytterst ytlig bekant och såg framför mig hur jag skulle värja mig emot samtalsförsök de följande fyra timmarna. Till min stora förvåning babblade vi oavbrutet hela resan innan jag motvilligt klev av. Det var fint! Och vi är mycket goda vänner ännu, fast vi är olikadana på alla tänkbara sätt.
Jag tror att det var Tove Jansson som skrev något om samtal under resor. Att det går lättare att prata då, men om man är av den hemliga sorten, kan det vara bra med halsont när man reser, så att man inte säger för mycket…
Hon har ju rätt i att det på något besynnerligt sätt är lättare att prata under en resa, men jag vet inte om det är nödvändigt med halsont för att hålla sig inom ramarna för det man tycker är OK.
Och behöver man vara i fred brukar medresenärer fatta fina vinkar som att man somnar ifrån dem, tar upp en bok eller tittar ut genom fönstret.
Ett sätt att på medresenärer att reagera och bli lite oroliga upptäckte jag när jag satt på tåget från Mora och tog fram en bok. Så långt var det lugnt men när jag började pilla loss pärmarna och skära av häfttråden ark för ark börja medresenärerna sträcka på halsarna.
Dom kunde ju inte veta att jag gick på bokbindarutbildningen och skulle binda om boken. Någon vågade fråga och sedan var det många som var intresserade.
Jag skulle nog ha ingripit: ”Människa! Vad GÖR du? Ta hit boken, sådär får man inte behandla böcker!”
Men usch vilken otrevlig dam!!! Skulle inte ha kunnat låta bli att prata ännu mer om någon sa till mig så.
Åka tåg är givande – själv hittade jag mina blivande barns far på tåget mellan Uppsala och Stockholm. Så kan det gå….
Romantiskt! Uppsalapendeln förvandlad till Transsibiriska eller Orientexpressen eller något åt det hållet, tåg för spännande möten.
Jag blir helt nervös när jag hamnar i en sådan där tyst vagn! Det blir liksom tystnadens tyrrani eftersom alla vaktar på varandra så där. Gud nåde den som råkar låta…
Men annars har jag också ett livslångt kärleksförhållande till tåg. Och många fina fina minnen… Som när jag var liten och hela familjen tog nattåget från Östersund till Örebro. Tre kvart innan ankomst i Örebro gläntade konduktören på dörren till vår kupé och gjorde misstaget att väcka fadern i familjen. Han kunde ju inte veta att fadern i just den här familjen hade sömngåvor utöver det vanliga. När tåget stannat på Örebro Centralstation vaknade mamma och anade oråd. Kikade ut och insåg att hon måste få av den sovande trebarnsfamiljen innan tåget rullade ut från stationen. Det blev en cirkus utan dess like. Med kjolen vid knäna sprang mamma i gången utan för vår kupé och ropade ’stanna tåget!’ medan jag rafsade ihop mina grejer och drog på ytterkläderna utanpå pyjamasen. Det var vinter till råga på allt elände så det var mycket kläder som skulle på. Vi hann av tåget. Det hade varit roligt att ha ett fotografi av familjen när vi stod där på perrongen och såg tåget rulla i väg. Under kudden på min brits glömde jag en påse salta kuddar, det grämde mig lång tid.
Nattåg från Östersund till Örebro! Det finns väl knappast idag? Konstigt att tåg blivit både dyrare och sämre i många avseenden. (Och då menar jag inte bara att man ständigt känner sig nygravid när man åker X 2000.) Man kunde åka direkttåg från Stockholm till Paris på rätt magra studiemedel. Vad det kostar idag är svårt att få fram utan en resebyrå, men de gånger jag har försökt åka tåg i stället för flyg har det stupat på pris, många krångliga byten och tidsåtgång.
Jag tog faktiskt tåget från Örebro till Paris med min yngsta dotter för tre år sedan. Nattåg mellan Hamburg och Paris. Vi köpte tio dagars tågluffarkort, 2800 kr för mig, om jag minns rätt, och hälften för min dotter.
Tågluffarkort! Det tänkte varken jag eller resebyrån på. Tjänstefel från deras sida, tycker jag nog. Värt att lägga på minnet.
Så fantastiskt många upplevelser av tågresor! Det där med att konversera med hjälp av lappar fick mig att minnas en gång när jag medverkat i en konferens i Salgotarjan i Ungern och skulle åka tillbaka till Budapest med tåg. Jag fick sällskap med en av deltagarna som nästan inte kunde prata engelska alls (på konferensen hade jag haft en tolk till förfogande). Men vi klarade det genom att skriva meddelanden på lappar och rita! Tiden gick fort och när vi kom fram blev jag inviterad att följa med hem till hans familj i väntan på flyget hem. Hans fru gick till och med iväg och köpte gåsleverpastej för att jag skulle få med mig hem. Tåg är speciellt.
Oj, gåslever till och med, det har jag aldrig varit med om! Men bortsett från den arga damen på tåget från Lund har jag nästan bara bra tågminnen och det händer faktiskt här i Sverige också att man delar matsäck, får lift vid slutstationen eller blir hembjuden. Höll på att hamna på en brottningsmatch i Fagersta för ett tag sedan, tack vara en tågresa. Hade det inte varit så ont om tid så…