Detta avsnitt får ej läsas

Postat den 23 februari, 2012 av Karin

I den bok som Kopernicus skrev om himlakropparnas rörelser finns ett avsnitt som är förstruket i kanten och där står ”Detta avsnitt får ej läsas”. Det handlade om någon passage där den rådande världsbilden utmanades alltför tydligt. Det gick ju inte an att tala högt om att jorden kanske inte var universums medelpunkt.

Det ser ju ut som en ganska ineffektiv gest att skriva dit ett läsförbud, sådär i marginalen. Det kan väl inte hindra någon? Jo, det kunde det faktiskt i en tid så högläsning var det vanligaste sättet att läsa. I klostren var det inte alls så tyst som man kan tro utan ett förfärligt surr från allt högläsande. Och eftersom de läskunniga ofta rättade sig efter anvisningar om vad som var lämpligt att läsa upp högt för andra fungerade en anteckning om olämplig läsning som en slags censur.

Att läsa tyst sågs med misstro. När Augustinus hälsar på hos den fromme Ambrosius i Milano ser han till sin förvåning att Ambrosius läser tyst för sig själv och Augustinus beskriver den märkliga scenen: ”Hans ögon scannade sidan och hans hjärta utforskade innebörden, men hans röst var tyst och hans tunga stilla.” Mycket besynnerligt. Men eftersom Ambrosius var en högt aktad man, förmodar Augustinus att det trots allt är i sin ordning.

Långt in i medeltiden verkar högläsning ha varit vanligast, sedan ökade läskunnigheten och blev till och med allmän på 1800-talet. Och i och med att nya sorters texter dök upp – politiska texter, romaner – ökade också oron för vem som läste vad. Och varje nytt medium föder nya diskussioner och regler.

Och här Ansgar när han har problem med att byta från den gamla bokrullen till en bok med sidor som man kan bläddra i. Han tillkallar helpdesk för säkerhets skull, eftersom han är rädd att information kan gå förlorad. (Det råkade bli en annan referens först, om boken som användbart, sladdlöst, miljövänligt medium. Den får ligga kvar längst ner på sidan.) Men här är Ansgar:

Publicerat i Att läsa, Böcker | 22 kommentarer

Aha – zemlja!

Postat den 21 februari, 2012 av Karin

Semmeldag idag och då är det bra att veta varför semla heter semla. Så här var det:

När det svensk-ryska kriget härjade som värst och Karl den Tolftes mannar satt i fångläger i Ryssland hände det sig att de blev sugna på semlor så här års. Fast på den tiden hette det förstås hetvägg, eftersom de åts varma och var formade som en trekant, eller ”vigg”. Som så mycket annat är det ett låneord från medellågtyskan, där Hete veggen betyder varma (trekantiga) bullar.

Hur som helst, de svenska soldaterna tjatade om sina bullar och de skulle absolut ha dem serverade i en djup tallrik med varm mjölk i. De ryska fångvaktarna tyckte det såg lustigt ut med den där bullön i en liten sjö av mjölk och utbrast roat: ”Zemlja!” som betyder ”ö” på ryska. Så i fortsättningen när det blev dags för hetvägg beställde krigsfångarna ”zemlja” och det funkade fint.

Många av krigsfångarna överlevde och tog sig hem till Sverige igen. Eftersom de ofta var tongivande personer spred sig bruket av zemlja, eller den försvenskade formen semla, som snart ersatte ordet hetvägg. Och så är det än i dag.

Och gå nu inte på några irrläror som ofta sprids i mindre nogräknade publikationer om att det skulle vara bullar bakade på similamjöl (finmjöl på latin) eller någon liknande fantasifull etymologisk förklaring. Zemlja är det sanna ursprunget.

PS för alla i Stockholmstrakten. Missa inte Semmelmannen som, med sina kolesterolvärdena som insats, utför en heroisk gärning för alla stockholmare; han äter sig genom 60 olika semmelställen i januari och februari och betygssätter dem så att vi ska slippa gå på semmelnitar.

Publicerat i Att översätta, Att tolka, Ord, Språk | Etiketter , , | 24 kommentarer

På hallgolvet gör dom absolut ingen nytta!

Postat den 20 februari, 2012 av Karin

Broddags, brodddags, brodd-dags… äsch, strunt samma hur det stavas, det viktiga är att broddarna sitter på. De gör ingen nytta alls hemma på hallgolvet och det är nu de behövs som bäst, i dessa tider då isfläckarna ligger tätt, men ofta ser ut som lite vatten, kullerstenar eller en fläck snö.

För något år sedan gick jag från Mosebacke ner mot Götgatan, då en mamma med barnvagn gick om mig i snabb takt. Hon halkade till och tappade greppet om barnvagnen. Det var bara för mig att sträcka ut handen och greppa tag om vagnens handtag, men med lite otur hade det kunnat gå illa.

Mamman stod som förstenad och sade: ”Götgatan är en gågata… Götgatan är en gågata.” Det var lätt att förstå vilken film som spelades upp i hennes huvud: vagnen rullande i full fart nedför backen mot Götgatan, med barnet i. Och så den möjliga räddningen: inga bilar

Det är inte vatten allt som glimmar...

I går var det dags igen under långpromenaden med en kompis. Hon halkade plötsligt till och föll. Det verkade ha gått bra, även om axeln fått sig en törn. Hon kom på fötter igen och vi fortsatte över Ström- bron. Efter några steg tog hon tag i räcket och så svimmade hon. Fotgängare och bilister stannade till och undrade om de kunde hjälpa oss.

Ambulansen var snabbt på plats, ambulansmännen var beundransvärt effektiva och empatiska på samma gång. Armen är bruten och det kommer att ta några veckor innan den är läkt.

Så, fram med broddarna om du har sådana eller köp om du inte har och på med dem!

Publicerat i Livet | 35 kommentarer

Det hänger på håret – apropå Kopernicus födelsedag

Postat den 19 februari, 2012 av Karin

I år är det skottår eftersom 2012 är jämnt delbart med fyra. Skottdagen kom till för att månaderna ska hålla sig på plats i förhållande till årstiderna, en skottdag vart fjärde år.  Men då blev det lite för många skottdagar, så därför tog man bort skottdagen vid jämna hundra år, som 1700, 1800, 1900. Fast då måste man i stället putsa lite till åt andra hållet igen så man lade man till skottdagen vid hundraårsskiften som är jämt delbara med fyra hundra. Alltså var år 2000 ett skottår, men 2100 är det inte.

Tänk vad snopet för dem som föddes den 29 februari år 2000! Även om de blir hundra år kommer de inte att ha någon födelsedag, för år 2100 är inte skottår. Det finns alltså ingen skottdag, inget 29 februari, det året.

Det var den tyska matematikern, mm, Johannes Stöffler som utarbetade underlaget till den nya Gregorianska kalendern i boken Calendarium romanum magnum 1518.

Den boken hade Kopernicus ett exemplar av, för han var intresserad av problemet och hade blivit ombedd av påven att fixa till kalender så att den stämde bättre med årsrytmen.

Kopernicus tackade nej till uppdraget eftersom han inte riktigt visste vad han skulle tro eller våga säga om det där med himmel och jord. Han skrev på sin bok om hur jorden kretsar kring solen i stället för tvärtom, vilket ju inte var ofarligt på den tiden. De Revolutionibus orbium coelestium (Om himlakropparnas omlopp) kom ut 1543, strax efter hans död.

Kopernicus tar ett snack med Gud på Jan Matejkos målning "Conversation with God". Kyrkan i Frauenburg syns i bakgrunden.

I dag är det Kopernicus födelsedag. Han föddes den 19 februari 1473 och dog alltså sjuttio år senare i Frauenburg i Polen. Numera vet man också var hans grav finns. Man hade ett ungefärligt hum om att det borde vara i kyrkan i Frauenburg (”Kvinno-staden” eller Gynepolis som Kopernikus kallade den). Men där fanns rätt många personer begravda och det var svårt att veta vem som var vem.

Då kom någon på att en av de böcker som Kopernicus hade läst flitigt, nämligen Stöfflers storverk om kalendern, hade hamnat i Sverige, på universitetsbiblioteket i Uppsala. Där kanske man kunde hitta en ledtråd. Och ser man på! I boken låg några hårstrån som DNA-matchade innehållet i en av de gravar som man trodde kunde vara Kopernicus.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker | Etiketter , , | 5 kommentarer

Swimmingpoolen vid havet

Postat den 17 februari, 2012 av Karin

Fredagstema denna vecka är kontraster.

För många år sedan såg jag en scen som gjorde mig så arg så att… så att jag gick raka vägen till hotellrummet och hämtade mina målargrejer. Man hade bestämt sig för att bygga en pool, trots att sötvattnet behövdes till annat och trots att Indiska oceanen låg intill, med skyddande korallrev mot hajar och höga vågor. En perfekt pool.

Trettio man hade utrustats med hackor och spadar och enkla skottkärror. Den stora poolen skulle handgrävas. Mödosamt, spadtag för spadtag östes jorden i kärrorna, som kördes uppför slänten. Billigare än att använda grävskopa. En byggansvarig hotell-människa kom ut och tittade till det hela då och då. Det handlade alltså inte om något missförstånd, som jag trodde först. Det var meningen att dessa män skulle arbeta i stekande sol hela dagarna. Gropen vidgades sakta och jorden torkade till en ljusröd nyans där solen låg på. Längs sidorna där fukten stannade kvar lite till var den mörkare rödbrun.

Männens kroppar blev efterhand täckta av rött damm, men deras svett gjorde att det röda blandades med stråk av mörkare rödbrunt och till sist såg man knappt skillnad på jord och människa. Bakom den mättade färgskalan, från brunsvart till terracotta, låg hotellet med sina bländvita väggar.

Jag tog några steg bakåt för att det inte skulle märkas att jag målade scenen. Då syntes det ännu tydligare: kontrasterna mellan slitet i den heta dammiga gropen och svalkan bakom de vita hotellväggarna. Det var under varmaste tiden på dagen och alla hotellgäster hade stängt balkongdörrarna, satt på luftkonditioneringen och dragit för spjäljalusierna, för en stunds vila.

I vanlig ordning gav jag bort min målning när den var klar. Det var ett engelskt par som faktiskt fattade vad jag menade med den, och då tyckte jag att den passade som avskeds-present när de flyttade tillbaka till England. Men den här skissen finns kvar och även om den inte riktigt fångar den dallrande hettan vid ekvatorn, tycker jag att den kan illustrera temat Kontraster. Så här är den, den blivande swimmingpoolen vid Indiska Oceanen.

Publicerat i Att rita, Att tolka, Livet | Etiketter | 21 kommentarer

Ett tema i veckan, en temavärd i månaden

Postat den 16 februari, 2012 av Karin

Nu tänker jag testa att skriva fredagstema. Det finns en grupp som skriver på gemensamt tema varje vecka och nu har jag slunkit med i den. Denna veckas tema är ”kontraster”. Jag blev lite nyfiken på hur det hela startade, så jag skrev till Musikanta (denna månads temavärd) och frågade. Hon hänvisade vidare till någon som kanske hade lite koll på temaveckornas historiska gryning, Annika Bohn i USA. Och det hade hon. Så här skriver hon i ett mejl:

Temat grundades av en svensk bloggare i USA som inte längre bloggar. Hon kläckte iden att vi borde börja skriva på tema i det så kallade ”Show and Tell” formatet. Det innebär då att vi ska VISA bilder och berätta om dem.  Numera är det många som bara har texter, men originaltanken var just detta med bilder och text. I början var vi ett litet gäng svenskar i USA och några få svenskar i Sverige som var med. Jag har kollat på min blogg  och vi satte igång i december 2007!!

Fredagstemat är alltså inne på femte året om jag räknat rätt. Inte illa i blogg-sammanhang! Jag återkommer under morgondagen med mitt skrivresultat. Det är ju lite kul med ”Show and Tell”, eftersom man vanligtvis brukar få höra ”Show, don’t tell” i skrivarsammanhang. Gestalta och visa det du vill skildra, i stället för att berätta om det. Här får man visa bilder och berätta och skulle man dessutom lyckas gestalta lite grann gör det säkert inget. De övriga fredagsbloggarna finns i högermarginalen. Jag har fortfarande problem med att hantera marginalen, så jag hänvisar tills vidare till Musikantas blogg, där man hittar både februariteman och övriga deltagare.

Publicerat i Att läsa, Att skriva | Kommentarer inaktiverade för Ett tema i veckan, en temavärd i månaden

Älgmjölk och god glass

Postat den 15 februari, 2012 av Karin

Syrran skriver idag om ett par utländska turister som vred och vände på ett mjölkpaket med en älg på i livsmedelsbutiken i Mora. Älgmjölk? Och varför inte, när det finns getmjölk, fårmjölk och renmjölk. I detta kalla exotiska land skulle man väl kunna dricka älgmjölk också.

Själv avlyssnade en liknande konversation för några dagar sedan,  fast på svenska. Ett medel-ålders par stod och valde glass i frysdisken och han fiskade upp en förpackning och läste på den: ”Gute glass, men det låter väl bra! Det är tyska förstår du och betyder god glass. Den testar vi.” Och så lade han den i varukorgen och de gick vidare. Jag lät mig luras av hans översättning en liten stund, men så hann mina gamla tysk- kunskaper ikapp mig. Glass heter ju inte alls glass på tyska utan Eis. Så jag kollade lite till på glassförpackningen och då såg jag att den kommer från Roma. Guteglass, alltså gotländsk glass.

Publicerat i Att tolka, Ord, Språk | 15 kommentarer

Kulturmix

Postat den 14 februari, 2012 av Karin

Hjärtliga Lupercalia-hälsningar, allesammans! Den 14 februari verkar vara väldigt cross-culture. Redan de gamla romarna…

I Rom firade man sedan gammalt en fruktbarhetsrit i mitten av februari. Den hade fått sitt namn efter Lupa, varghonan som enligt legenden tog hand om Romulus och Remus och såg till att de överlevde. Lupercalia var en populär och tämligen hedonistisk tillställning. När Romarriket med tiden blev kristet försökte man förbjuda Lupercalia, med klent resultat. Och som så ofta med äldre seder och bruk insåg den kristna kyrkan till sist att det inte gick att stoppa, så det var bäst att införliva sedvänjorna i någon slags kristen tradition.

Man behövde alltså ett helgon. Det finns några olika kandidater och en av dem är Sankt Valentin, en präst i Rom på tvåhundratalet, som avrättats för att han vigde kristna par, innan kristendomen var tillåten. Det är kanske han som givit namnet åt Valentin-dagen. Fast på svenska har han dykt upp först på senare tid. Alla hjärtans dag, heter det ju här.

Kan då detta vara en tidig hälsning på Alla hjärtans dag? Tänk om folk kunde skriva på när och av vem de fått sådana här små kort! Men eftersom det där med Alla hjärtans dag verkar ha kommit till Sverige på femtiotalet är det troligare att detta var en födelsedagshälsning. Den tryckta texten lyder:

”Gläds, din dag är inne, lyckans dag! Af den ett litet minne, här från en trofast vän.”

Och så några hjärtan också, som en vän av ordning mycket riktigt påpekade att det borde finnas  i ett inlägg som detta.

Dessa är mycket samtida, kan jag intyga.

Publicerat i Att rita, Att tolka, Ord | Etiketter , , | 16 kommentarer

Och Oman då, vad händer där?

Postat den 12 februari, 2012 av Karin

Under den arabiska våren och det senaste året har jag ibland undrat: Oman då? Är allt frid och fröjd nu för tiden, i det där stora, glest befolkade landet på arabiska halvön?

På sextiotalet kämpade rebellstyrkor mot diktatorn Sa’id bin Taymur. Sonen, Quaboos bin Said al Said, kom hem från studier i England i slutet av sextiotalet och tyckte att det var dags att ta itu med en modernisering av landet. Då fanns ett sjukhus, tre skolor, någon enstaka bil och ett par kilometer asfalterad väg. Samt förbud mot cyklar, glasögon och radioapparater.

”Kom igen, farsan”, sade Quaboos, fast på arabiska då, ”så här kan vi ju inte ha det!”

Det skulle han inte sagt, för pappa Sa’id satte honom omedelbart i husarrest. Med hjälp av sina kusiner rymde han och avsatte pappan, som deporterades till London.

Och så inledde Qaboos en intensiv reformperiod. Skolor och sjukhus i hela landet, universitet, infrastruktur. Levnadsstandarden höjdes, revolten kom av sig och det sägs att många av de tidigare rebellerna i Omans befrielsefront idag har en statlig pension.

När man nu kollar Oman Daily Observer får man information om lokala nyheter, affärsnyheter, grönsakspriser och ett nytt vattenprojekt i Buraimi. Sultanen Qaboos intervjuas om läget i regionen och han önskar sig mest av allt att man ska söka fredliga lösningar på olika problem i närområdet:

– Undvik en blockad av Hormuz-sundet
– Förhoppningsvis kommer Yemen nu att stabiliseras
– Damaskus borde lyssna på Arabförbundet.
– USA måste fortsätta samtal med Iran, tillsammans med Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina och Tyskland.

Han låter ju nästan som Hans Blix. Oman har Jemen som närmste granne och Iran ligger några kilometer bort, på andra sidan Hormuz-sundet. Landet är en monarki, det finns ett slags parlament med begränsade befogenheter, man har dödsstraff, även om det inte använts på länge, tryckfriheten är halvbra och sammantaget menar bedömare att det finns mer att önska när det gäller yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Men levnadsstandarden är hyfsat bra, utbildningsnivån hög, andelen kvinnliga studenter på universitetsnivå ligger kring 50%, utbildning och sjukvård är gratis.

Quaboos på en omansk sedel. Oljeinkomsterna gör det möjligt att satsa på välfärd och infrastruktur utan att ta ut skatter.

Quaboos är fortfarande sultan i Oman och har inga barn, så man undrar vad som händer när han beslutar sig för att lämna jobbet. Och hur är det egentligen i landet. Kommer vi att få se en protestvåg även där, eller är det någorlunda hyggliga levnadsförhållanden?

Jag har varit i Oman ett par gånger och det är ju omöjligt att bedöma hur folk har det ”egentligen”, men för en tillfällig besökare förefaller det i alla fall vara ett vänligt och välfungerande land.

Något förbud mot cyklar finns inte längre, men på många håll i det glesbefolkade landet fungerar det bättre med kameler. En lite udda inslag i lagstiftningen handlar om att man måste se till att hålla bilen ren. Smutsiga bilar bötfälls, men för ensamstående mödrar lär straffet vara mildare. De kan ju inte hinna med allt!

Uppdatering 14 februari. Tack Malin för intressanta länkar om Oman. En går till finska UD och är huvudsakligen positiv. En annan går till The Guardian och är mer kritisk, framförallt när det gäller yttrandefriheten.

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter , , | 10 kommentarer

Tänk innanför boxen!

Postat den 10 februari, 2012 av Karin

Hur ser det ut på ditt skrivbord – file or pile? Det låter lite tråkigare på svenska: pärm eller hög. I det ena fallet sätter man in sina papper i pärmar, vilket inte alls fungerar för min del, för då glömmer jag att de finns. ”Hög”-metoden är bättre, för när alla papper ligger där i olika högar på arbetsbordet påminner de en om vad som ska åtgärdas och då tar man till sist itu med det. Det känns ju lite slarvigt att ha det så. Men metoden har prisats av organisationskonsulter och här finns förslag på hur man kan förfina den. Det kan vara bra att vika om papper i olika färger kring sånt som hör ihop. Och man bör reservera ett hörn för bråttomsaker och bläddra igenom den högen ofta. Ja, inte bara bläddra, kanske.

Men det kommer en dag då högarna växt så att de ramlar och då måste man stoppa undan en del i ett mellanarkiv för halvaktuella papper. Dags att köpa boxar. Med sex boxar i en vinglig stapel i famnen  tog jag mig fram till disken i specialbutiken för förvaring. Expediten log vänligt och sade: ”Här gäller det att tänka innanför boxen, förstår du!” Och så stoppade hon in boxarna i varandra på ett fiffigt och platsbesparande sätt.

Man kan också göra som en kompis som hade tre plastkorgar på skrivbordet med texterna:

TODAY, TOMORROW och TO DIFFICULT. Det är också en sorteringsprincip.

Uppdatering: Här är ett fint exempel på ”hög-metoden” som Skogsgurra skriver om i en kommentar.

 

Publicerat i Livet | Etiketter , | 22 kommentarer