Olgakatt utmanar oss denna vecka med fredagstemat ”Hemlig last – dags att dra fram den i ljuset?”
Det finns laster som det går utmärkt att ägna sig åt utan att erkänna att det är en last. Man behöver inte smyga med den, man kan hålla på som vilken ansvarskännande medborgare som helst, men man vet innerst inne att man är lite för förtjust, ja kanske beroende av den. Och alla vi som har samma läggning känner lätt igen varandra och utbyter blickar av samförstånd alldeles intill majbrasan.
Det handlar om eld. Om att i tid och otid hitta anledningar att elda. Att elda upp alla förpackningar och wellpapp i stället för att köra till återvinningen. Att tända en brasa en solig sommardag, med motiveringen att ”det vädrar ut så bra”. Att kassera trädgårdsmöbler som kunde ha hängt med ett litet tag till, bara för att de blir så bra bränsle. Att längta efter att få bränna torrt fjolårsgräs och att tycka att vårbrasor passar bra i februari. Eller varför inte januari?
Vi hade en granne på landet som dök upp allt oftare, ju närmre Valborgsmässoafton vi kom. Frågade om det var dags att elda. Erbjöd sig att ta hand om eldandet, om det var så att vi hade svårt att hinna passa brasan. (Ha! tänkte jag. Aldrig i livet!) När det var dags att elda var han där. Och då, när brasan tog fart, hoppade han liksom till av förtjusning. Lyfte från marken några centimeter, på ett sätt som fick mig att inse att jodå, han också…
Fördelen med att vara extra förtjust i eld är att man får fint väderkorn för brasor. Man känner på flera kilometers avstånd när någon eldar. Som en gång på Zanzibar, i den tidiga gryningen, när det fortfarande kändes lite ruggigt och morgonbrisen från Indiska Oceanen kylde. Jag vaknade av en svag röklukt och steg upp och kollade.
Jag såg varken rök eller eld, men ett tydligt doftstråk ledde mig runt en udde och där höll man på att bränna bort snäckor och avlagringar på botten av en fiskebåt.
Vi samlades några stycken för att se på hur man skickligt makade åt precis lagom mycket torra kvistar och tång åt gången, för att ytan skulle brännas ren, utan att själva båten brann upp. Minnet av den morgonen, med havet som andades med långsamma dyningar och elden som sprakande kommer jag alltid att ha med mig.
Det är inte så att jag är pyroman, verkligen inte! Jag tror tvärtom att det är den tämjda elden som jag gillar, att man kan hålla den i schack. Som när jag lärde mig bränna fjolårsgräs som barn: lagom stora rutor, med små ”brandgator” emellan. Eller kvällarna framför kakelugnen då jag såg hur hela miniatyrstäder i rött, brandgult och svart långsamt rasade ihop och falnade till en liten grå hög. Mer än mysigt: magiskt.
Och kanske det är därför jag tycker att eldsvådor och skogsbränder är så outhärdligt skrämmande. All denna kraft som härjar urskillningslöst. Vågar inte se dem ens på TV.
