Tänk innanför boxen!

Postat den 10 februari, 2012 av Karin

Hur ser det ut på ditt skrivbord – file or pile? Det låter lite tråkigare på svenska: pärm eller hög. I det ena fallet sätter man in sina papper i pärmar, vilket inte alls fungerar för min del, för då glömmer jag att de finns. ”Hög”-metoden är bättre, för när alla papper ligger där i olika högar på arbetsbordet påminner de en om vad som ska åtgärdas och då tar man till sist itu med det. Det känns ju lite slarvigt att ha det så. Men metoden har prisats av organisationskonsulter och här finns förslag på hur man kan förfina den. Det kan vara bra att vika om papper i olika färger kring sånt som hör ihop. Och man bör reservera ett hörn för bråttomsaker och bläddra igenom den högen ofta. Ja, inte bara bläddra, kanske.

Men det kommer en dag då högarna växt så att de ramlar och då måste man stoppa undan en del i ett mellanarkiv för halvaktuella papper. Dags att köpa boxar. Med sex boxar i en vinglig stapel i famnen  tog jag mig fram till disken i specialbutiken för förvaring. Expediten log vänligt och sade: ”Här gäller det att tänka innanför boxen, förstår du!” Och så stoppade hon in boxarna i varandra på ett fiffigt och platsbesparande sätt.

Man kan också göra som en kompis som hade tre plastkorgar på skrivbordet med texterna:

TODAY, TOMORROW och TO DIFFICULT. Det är också en sorteringsprincip.

Uppdatering: Här är ett fint exempel på ”hög-metoden” som Skogsgurra skriver om i en kommentar.

 

Publicerat i Livet | Etiketter , | 22 kommentarer

Desto bättre!

Postat den 8 februari, 2012 av Karin

Ni måste titta in hos Korpus, Joxe Stilfigurer och Trädtanten då och då. Multikonstverk!

Här har jag lånat en bild från Korpus-bloggen, där Trädtanten har ryckt in och tagit hand om Korpus lya. Trädtanten donar lite, pyntar, piffar till det, snyggar upp och gör fint, på tanters vis. Och undrar om det inte är enklare att städa, helt enkelt.

Idag bjuds det på tanttest hos Trädtanten och jag kvalar in som möjlig tant. Testresultatet  följdes av en uppmaning: ”Bejaka tanten i dig. Starta en bokcirkel, börja med kundaliniyoga eller tantrasex, koka äpplemos eller skriv en insändare. Nu kan du göra vad sjutton som helst!”

Där ser man. Bokcirkel – jajamen. Yogan är mer åt ashtangahållet och det är (tror jag) mer ansträngande än kundalina, så på så sätt slipper jag kanske tantrasexet. Blogg måste väl kunna gillas i stället för insändare? Så då var det äppelmoset då, men om man kan göra vad som helst så duger det kanske med lite rårörda lingon i stället.

Jag hittar – tant mieux* – väldigt lite av det som kanske fordomdags betraktades som tantigt. Obekväma underkläder, hårnät, osunt intag av småkakor, viss vassnästhet kombinerad med en krävande attityd när det gäller grannbarnens uppträdande.

*Tant mieux är inte namnet på en katt, som man skulle kunna tro, utan franska och det betyder ungefär: Desto bättre!

Publicerat i Att tolka, Livet, Språk | Etiketter , , , | 19 kommentarer

Lägerlivets faror

Postat den 6 februari, 2012 av Karin

Får det vara lite semikolon, såhär på kvällskvisten på semikolonets dag? Detta behändiga lilla skiljetecken har apostroferats (om ni ursäktar) på olika språk-bloggar och i spalter i dag, t.ex i Svenska Dagbladets språkspalt.

Så jag tänkte bara påminna om en känd semikolonfejd som återges i boken Komma rätt, komma fel, och komma till punkt av Lynne Truss och Eva Halldinger (Wahlström & Widstrand, pocket 2006).

Den utkämpas mellan T. E. Lawrence och G. B. Shaw. Slutklämmen i ett brev från Shaw till Lawrence lyder: ”Du använder praktiskt taget inga semikolon alls. Detta är symptom på en mental defekt, troligen orsakad av lägerliv.”

Truss/Halldingers beskrivning av detta användbara lilla tecken är medryckande. Det kan vara en försynt sambandsskapare, en förväntanshöjare eller en ordningsvakt som vid behov till och med kan rycka ut som kravallpolis. Man är benägen att hålla med; man borde faktiskt använda semikolon lite oftare.

T. E Lawrence i lägermundering. Inte bra för semikononbruket, det där lägerlivet.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Språk, Språkpolisen | Etiketter , , , , | 22 kommentarer

Skön attityd – eller hårresande?

Postat den 6 februari, 2012 av Karin

Bra utbildning, skön attityd är Cybergymnasiets slogan, som vi kunnat se i tunnelbane-reklamen och överallt på stan i vinter.

Cybergymnasiet? Det låter lite bekant, inte bara för den omfattande reklamkampanjen utan också från någon gammal debatt.

Och har man sett! Tack vare nätet går det lätt att hitta en debattartikel från 1999 där Gunnar Ohrlander granskar ansökningar om att starta friskolor. Han exemplifierar med en luftig ansökan från Cybergymnasiet, som menar att det där med lokaler fixar sig nog och man ”hoppas” hitta lärare, inte nödvändigtvis med rätt utbildning, utan med  ”pedagogisk förmåga”.

De som skrev under ansökan då, sålde i höstas aktiemajoriteten i sitt skolbolag för 200 miljoner till riskkapitalbolaget Riverside, men sitter kvar som VD och styrelseordförande.

Jaha, men är inte det bra då? De har skapat ett mervärde, marknadsvärde… eller nåt. Visserligen av skattemedel, men ändå. Typiskt svenskt att klaga.

Problemet är att deras skattefinansierade vinster verkar gå ut över eleverna. Jag träffade en Cyberelev häromdagen, när jag klippte håret. Hon går på Cybergymnasiets frisörlinje och var rätt missnöjd med utbildningen. Lärarna bråkar med varandra, bra lärare försvinner. Den sköna attityden verkar mest handla om att det inte är så mycket utbildning. Inga lektioner på torsdagarna. I bästa fall fem lektionstimmar övriga dagar, utom när det är praktik, förstås, vilket det verkar rätt ofta.

Man kan ju bara instämma i skolans egen marknadsföring: Den här bilden presenteras med rubriken Hårresande! Det handlar om att en av skolans frisörlärare vunnit en frisörtävling i Malmö.

Publicerat i Debatt | Etiketter , | 6 kommentarer

Grammatikfika!

Postat den 3 februari, 2012 av Karin

Vet ni vad? Det är Grammatikdagen idag. Därför bjuder den alltid lika uppdaterade som skrattande språkpolisen Lotten på grammatikfika med tilltugg i sin blogg i dag. Eftersom hennes favoritord är pluskvamperfektum tycker jag att det är lämpligt med en bild på företeelsen.

Här är tre hus som hjälpte Uppsalabarn att förstå det där med tempus, fram till slutet av sextiotalet då de revs. Det vänstra huset, som knappt syns i bild skulle alltså vara pluskvamperfektum, dvs mer är fullbordad handling i förflutet tid (Han hade ätit soppan då matgästen kom). Medan det högra skulle illustrera perfektum, fullbordad handling i förfluten tid. (Han har ätit soppa.) Egentligen var det det mittersta som fungerade bäst som illustration. Det visade – särskilt när det var ännu mer förfallet, pålappat och under ständig reparation – imperfektum, eller ”ofullbordad handling i förfluten tid.” (Han åt soppa när matgästen kom.)

Jag har letat efter en illustration där det höga huset vid Fyrisån framstår som det skrytbygge det ansågs vara, på sin tid och där mittenhuset är mer förfallet, lappat och lagat, medan det vänstra bara är färdigbyggt sådär i största allmänhet, men ni får använda fantasin i stället.

Och på den här gatan har man Volkswagenbubblor.

Egentligen tror jag, vid närmare eftertanke att det bara var Imperfektum från början och att de andra två benämningarna kom till för att det är lite naturligt att fylla på serien.

Här är i alla fall ett vykort, föreställandes ”Imperfektum” utan något nämnande av andra tempus. Och från min Uppsalatid minns jag bara Imperfektum, som jag för övrigt har en tuschteckning av någonstans. Hmmm… Var kan den vara?

Och vart tog folkvagnarna vägen?

Publicerat i Att skriva, Att tolka, Ord, Språk, Språkpolisen | Etiketter , , | 6 kommentarer

Heja Sven-Harry!

Postat den 2 februari, 2012 av Karin

Det ska till utsocknes besök för att man ska komma iväg på allt det där som man tänkt göra så länge. Så idag blev det äntligen av att besöka Sven-Harrys nya konsthall och museum i Vasaparken.

Det var många som hade invändningar mot byggmästaren Sven-Harry Karlsson när han ville bygga ett eget konstmuseum mitt i stan för sin konstsamling. Borde han inte skänka konstverken till Moderna museet i stället? Vad är det för hybrisidé att bygga ett sånt där monument över sig själv? För inte nog med att det är en konsthall för tillfälliga utställningar; på taket av konsthallen finns också en kopia av den herrgård på Lidingö som han var hans hem i trettio år och som han numera sålt. I herrgårdsdelen av byggnaden finns hans fina samling av svensk konst.

Inte vet jag hur det skulle ha gått med hans tavlor och skulpturer på Moderna. De hade säkert blivit ett uppskattat tillskott tills samlingarna, men inte sjutton hade man skaffat in en grön kakelugn för att matcha den grönögda kvinnan på en Munch-litografi. Men det har Sven-Harry gjort. Först väntade han länge innan fick en chans att köpa litografin, sedan gav han henne en grön kakelugn.

I ett rum finns konst av Hill, i ett annat av Josefsson, i hallen hänger fina Sjerfbeck-målningar allt verkar vara inköpt med kärlek och omsorg. Den röda tråden är förvisso Sven-Harry, men de verk han valt har mycket att säga varandra. Det är helt enkelt ett väldigt fint museum med de svenska konstnärer som han samlade på.

Munch och Sjerfbeck är väl inte svenskar, säger någon uppmärksam person. Det stämmer väl egentligen, men eftersom Sven-Harry verkligen ville ha med dem i sin samling menar han att eftersom Munch ändå växte upp under unionstiden är han på sätt och vis  svensk och Sjerfbeck var ju ändå finlandssvensk.

Med herrgård på taket. Arkitektfirman Wingårdhs bild av bygget.

 

Publicerat i Att tolka | Etiketter , , | 9 kommentarer

Nytt nyord och ny religion

Postat den 1 februari, 2012 av Karin

Månadens nyord enligt Språkrådet är Kopimi.  Det är en försvenskning av copy me, och kommer från fildelarkretsar. De som tror på fildelning är kopimister och har bildat ett trossamfund, som enligt konstens alla regler har registrerats av Kammarkollegiet. För att få registrera sig som trossamfund måste man uppfylla följande kriterier:

  • Trossamfundets ändamål  är att ha en gemenskap för religiös verksamhet där det ingår att ordna gudstjänst. Med gudstjänst menas också exempelvis sammankomster för gemensam bön och meditation.
  • Trossamfundet ska ha stadgar där ändamålet framgår. Stadgarna ska också innehålla bestämmelser om hur beslut fattas inom samfundet.
  • Trossamfundet måste ha en styrelse eller motsvarande organ.
  • Trossamfundets namn måste särskilja samfundets verksamhet från andras. Namnet får inte heller strida mot exempelvis goda seder eller allmän ordning.

Jag hörde en radiointervju med någon jurist på Kammarkollegiet som förklarade att vi har generösa regler här i Sverige för vad som ska betecknas som trossamfund, men om de där kriterierna är uppfyllda gör myndigheten ingen bedömning av religionens art eller innehåll. Att man är ett trossamfund ger en dock inte rätt att vara olaglig, betonade han.

Enligt kopimisternas hemsida är det så att ”kopimi är beteckningen på en livshållning, animerad av lusten till att kopiera och kopieras”. Animerad – se där fick man in lite andlighet.

Och: ”Remixande är en heligare typ av kopiering än den perfekta, digitala kopieringen, då remixande är korskopiering av en mångfald av information. Att kopiera eller remixa information som förmedlats av en annan person ses som en akt av respekt och ett starkt uttryck för acceptans och kopimistisk tro.”

Inte nog med det: ”livet som vi känner det uppstod med DNA- molekylens förmåga att duplicera sig”. Såatte…

Här är i alla fall deras symbol. Om man ser den på en hemsida är det fritt fram att kopiera innehållet. Och jag antar att det är fritt fram att lägga in den här utan att be om lov först.

 

Publicerat i Ord | Etiketter , | 2 kommentarer

”Vi ses i min nästa roman”

Postat den 30 januari, 2012 av Karin

Det finns inte så mycket skrivet om alla de personer som blivit ingredienser i en hop- plockad fiktion i någon författares verkstad. Om dem som genom sina liv och slumpen blivit skönlitterära råvaror och eventuellt fotnoter i litteraturhistorien, om det råkar vara en tillräckligt känd författare som skrivit boken.

Nu har Kerstin Ekman behandlat just det ämnet på sitt lysande sätt i Grand Final i skojarbranschen, där det är ett av många teman om författandets villkor.

”Där kastas försvarslösa människor ut ur det som kanske inte var något Eden, men i alla fall ett liv. Fördömda och klädda i morgonrockar eller lindrigt rena kalsonger drivs de med piskor av ord ur sina liv in i fiktionen och författaren står som en ängel med brinnande svärd och vaktar så att de aldrig kan vända tillbaka igen.”

Och hon skildrar författarnas tillvägagångssätt så här: ”Dom utnyttjar och parasiterar, klär av sina närmaste inpå bara mässingen och längre in än så. Dom plundrar morsans grav och luktar i farsans kalsonger och det har dom gjort ända sedan Första Moseboks tid. Dom lägger sin älskade på en fläckig madrass och berövar henne oskulden inför publik.” Sedan drar gyckeltåget vidare och den plundrade sitter där vid vägkanten och hackar tänder.

Det passar väldigt bra att parallelläsa Grand Final och Strindbergs En dåres försvarstal, som är den bok man utsett till Stockholm-läser-projektet i år.

Själv skriver Strindberg ”utan invändningar och med svidande ånger” att En dåres försvarstal är en förfärlig bok. Han skrev den i det ”rättmätiga behovet att tvätta mitt lik innan det stoppas ner i kistan”.

Att han samtidigt såg till kasta skit på sina barns mor och en rad andra personer i förbifarten var han tydligen lite skamsen över. Boken skrevs på franska och det tog ett tag innan han lät ge ut den och den fick inte översättas till svenska så länge han levde.

”Vi ses i min nästa roman”, brukade Strindberg mumla hotfullt när han var arg på någon och det var han ju för det mesta. Mer om hur Strindberg for fram med sina närmaste och med vänner och bekanta finns att läsa i en artikel av Natan Sachar i gårdagens DN.

Jodå, visst ska man få skildra verkligheten i fiktiv form och visst har jag hört Fritjof Nilsson Piratens suck: ”Skriver man om synålar är det alltid nån enögd jävel som känner sig träffad.”

Men problemfritt är det ju inte. Jag undrar om utgivningsklimatet har ändrats sedan Strindbergs dagar. En dåres försvarstal kom inte ut i Sverige förrän efter hans död. Men många av hans andra hämndböcker gjorde ju det. Skillnaden är väl att man numera inte bemödar sig om att maskera skildringarna som förr. Från sjuttiotalet och framåt har det varit mer öppet visir. Som när Kerstin Thorvalls manus till Det mest förbjudna låg på förläggarens bord och han lade ansiktet i medkännande veck och frågade: ”Hur länge sedan är det som din mor dog?” Kerstin Thorvall svarade att hon inte alls var död och då vidtog en omfattande hantering med förlagets jurister och utomstående rådgivare innan man till slut beslöt att ge ut boken. Idag är det nog mer sorglöst i det avseendet.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker, Livet | Etiketter , , | 8 kommentarer

Äntligen!

Postat den 29 januari, 2012 av Karin

Äntligen på mattan igen. Kan någon människa förklara varför man är så korkad att man inte yogar regelbundet när det är så skönt och nyttigt. Det är bra för spänsten, blodtrycket, figuren, hjärtat, humöret och säkert en hel del annat som jag inte har koll på.

Billigt är det också, det behövs inga särskilda prylar eller kläder; en yogamatta för någon hundralapp räcker bra, tillsammans med T-shirt och mjuka byxor. Inga skor. Om man går en kurs eller kollar på en instruktions-DVD har man tillräckliga kunskaper för att köra lite på egen hand. Men det är klart, det är roligare med pass där en instruktör kollar upp och rättar till när det behövs. För precisionsövningar är det ju.

– Flytta hälen utåt två centimeter, säger yogainstruktören, när jag försöker göra den nedåtgående hunden. Och visst, då känner jag att helt andra muskler sträcks.

Tänk om gymnastikens fader i Sverige, Pehr Henrik Ling hade tagit sig en tur till Indien. Då kanske vi alla hade kunnat starta dagen med en serie yogarörelser, eventuellt både solhälsning A och B. Eller förresten, vi kan skippa B, den är lite krånglig.

Om man kollar på Lings kommando-scheman för gymnastik anar man varför rörelserna inte ingår i var mans och kvinnas morgonvanor.

Här är en liten del av tredje instruktionsschemat. Ser lite stelt ut. 

Det är på något sätt roligare att leka kissande hunden eller ”happy baby” och det tar minst lika bra, som träning betraktat. Och när man gjort några solhälsningar har man av bara farten gjort en hel del armhävningar också, utan att det märks, liksom.

Så varför gör jag det då inte varje dag, eller åtminstone någon gång i veckan? Jo men det ska ju bli ändring nu. Mattan är avdammad, klippkort inköpt och första passet är avklarat.

 

Det fiffiga med att träna yoga är att man efter ett tag klarar att knyta skosnören och peta tånaglar utan att sätta sig ner. Och här ser vi solhälsning B till höger. Jag blir nog aldrig riktigt sams med den, eftersom jag inte kan lära mig att puta med rumpan så där elegant.

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 17 kommentarer

Men Martin, hur tänkte du där?

Postat den 27 januari, 2012 av Karin

27 januari, minnesdagen för förintelsen och det slumpar sig så att jag just har läst om några böcker av Hannah Arendt. Hon är lite svårläst, men inte alls obegriplig. Det är bara det att hon tänker så förbaskat tätt, på något sätt, så det går inte att bara skumma igenom en text.

I skolan tålde hon inga dumheter. Om lärarna fällde judefientliga kommentarer reste hon sig och gick. Det ledde till att hon stängdes av från skolan. Då läste hon in studentexamen som privatist, på ett år kortare tid än klasskamraterna. Vid universitetet i Marburg läste hon filosofi för Martin Heidegger, som närmast hade popstjärnestatus på den tiden. Han och Hannah Arendt hade också en kärleksrelation under hennes studietid. Både Hannah Arendt och Martin Heidegger ägnade sig åt vad det är att tänka, hur man tänker och vad tankar är.

När hon greps av polisen 1933 var hennes brott att hon använt sig av det preussiska statsbiblioteket för att samla information om antisemitiska handlingar inom olika organisationer och affärsverksamheter. Hon släpptes ur fängelset efter en vecka och flydde via Tjeckoslovakien, Schweiz, Frankrike, Spanien och Portugal till USA, där hon bodde och arbetade resten av livet. Heidegger gick med i nazistpartiet 1933.

I USA skrev hon om ondska i samband med rättegången mot Eichmann i Jerusalem, om hur totalitära stater uppkommer och fungerar, om Vietnamkriget och studentrevolterna. Hon var – till skillnad från Heidegger – en filosof som ville lägga sig i sin samtid.

Efter kriget återsågs de och jag skulle gärna vilja veta mer om vad som blev sagt mellan dem, judinnan som drevs på flykt från Nazi-Tyskand och hennes tidigare lärare och älskare som blev nazist. Hon har skrivit en hel del om förlåtelse på lite oväntade och intressanta sätt. Ett resonemang går ut på att hämnd är något förväntat och hämndaktionen är oåterkallelig. Att förlåta, däremot, är oväntat.

Därför menar Arendt, om jag förstått henne rätt, att förlåtelse skapar handlingsfrihet, medan hämnd låser en kvar i tvingande mönster. Man kan ändå fördöma någons handlande. Dömandet gäller handlingarna, förlåtelsen gäller personen.

Men ändå, det vore väldigt intressant att få veta vad de egentligen talade om, Arendt och Heidegger, när de sågs igen efter andra  världskriget.

Uppdatering 3 februari: Mer om Hannah Arendt och hennes böcker finns på LO-tidningens kultursida.

Publicerat i Böcker, Livet | Etiketter , , , | 22 kommentarer