Fredagstema – tiggeri av olika slag. Hur reagerar du?

Fredagstema igen och Olgakatt har föreslagit: Tiggeri av olika slag. Hur reagerar du?

Det finns en hel del tiggare i kvarteren där jag bor. Ibland kan jag lämna någon sedel, men oftast skyndar jag förbi. Utom när barnbarnen är med. ”Men SÅG du inte. Han som sitter där. Ska vi inte hjälpa honom?” Och jag säger att oj då och visst, han behöver nog pengar till mat och femåringen kilar iväg och lämnar sedeln och så blir det en stunds resonemang efteråt om var han bor och annat svårförklarat. Men Situation Stockholm köper jag alltid, gärna ett par tre nummer, som man kan ”glömma” på något kafé eller ge bort till andra.

En som har funderat på tiggarens roll – och vår – är konstnären Anneè Olofsson. Hon har gjort den här kvinnan som är både en sparbössa och en tiggarkvinna i en ödmjuk bedjande ställning. På knä, med framsträckta händer.

Hon ingick i den utskällda utställningen på NK nyligen. Den där med dyra lakan som ser ut som hoptejpade pappkartonger. I går när jag äntligen kom i väg för att se den, var den redan hoppackad och på väg någonstans. Men expediten som jag frågade tyckte att jag skulle försöka hitta en bild av tiggarkvinnan.

”Du måste se den. Den fick mig verkligen att fundera”, sade hon. ”På vad vi använder våra pengar till. Den där kvinnan som är en sparbössan som kan man bara kan stoppa i pengar i. Man kan inte ta ut några pengar ur den. Då måste man slå sönder den. Och eftersom den faktiskt kostar 11 000 kronor så… Klurigt, eller hur?”

Ja, hur tänkte konstnären när hon gjorde denna lilla skulptur av en till synes välbeställd ung kvinna – rätt lik henne själv – som tiggerska.

Eller fotot som fanns på omslaget till DNs kulturdel för ungefär ett år sedan, Anneè Olofssons ansikte med ett par åldrade händer framför, med rubriken ”Hudnära skräck.”

Samma rädsla, kanske, som när hon ser sig som den tiggande kvinnan.

Klurigt, som sagt, och det får en att fundera på hur man råkade hamna i en så  gynnsam situation på detta klot.

Och det påminner om vad som hände en ung bekant som klär sig lite punkigt, med slitna kläder och spretigt hår. På väg till jobbet köpte hon en stor latte på Seven Eleven och med muggen i högsta hugg banade hon sig fram i tunnelbaneuppgången.  En äldre man måste ha trott att hon var tiggare, för han lade en slant i muggen. Plums! Han märkte inget utan skyndade vidare och där stod hon och funderade på vad hon tyckte om detta. Både lustig och olustig, sade hon efteråt. Och onekligen en parallell till Aneè Olofssons idé med den tiggande kvinnan: ”Det kunde vara jag… ”

Det här inlägget postades i Att tolka och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

16 svar på Fredagstema – tiggeri av olika slag. Hur reagerar du?

  1. Musikanta skriver:

    Intressant inlägg. Jag ger av princip aldrig några pengar till tiggare här hemma. Men jag köper gärna Stridsropet eller ger en slant till Frälsningsarmén när de har sina insamlingar vid julen t.ex. Då VET man att de kommer till nytta. Har också en femtiolapp till hands för Situation Stockholm när jag är där och hälsar på. Men jag tyckte artikeln som jag hittade på nätet med rubriken ”Är tiggeriet en lönsam business” är mycket talande!

    • Karin skriver:

      Det förekommer ju en hel del uppgifter om tiggarligor och annat som får en att tänka på 1800-tal och Dickens. Men där och då, när man står med en femåring vid handen som inte kan tänka sig annat är att man ska ge till dem som behöver… Ja, då gör i alla fall jag det, eftersom det är rätt sällan trots allt. Om vi gik förbi tiggare dagligen fick man kanske lägga upp det lite annorlunda.

  2. När jag är i stan och stadd vid kassa köper även jag Situation Stockholm – ger aldrig någon som tigger några pengar. Och känner mig kluven. Den tiggande knäböjande kvinnan berör mig – illa, höll jag på att skriva så illa är det väl. Det tål att fundera på. God helg på dig, och oss som hamnat i en gynnsammare situation på detta klot!

    • Karin skriver:

      Visst blir man obehagligt berörd – och det är väl det som är meningen. Och hur sjutton skulle man reagera om man stötte på en sådan tiggare i verkligheten, undrar jag. Och det är väl det som konstnären också vill att vi ska fundera på.
      Trevlig helg själv!

  3. Annika skriver:

    Situation Stockholm brukar jag också köpa då jag är hemma.
    Här i DC säljs en liknande tidning av hemlösa, och den brukar jag också köpa då jag är inne i stan och ser ngn som säljer den.
    Annars ger jag sällan till tiggare på gatan.
    Men däremot via organisationer.

    • Karin skriver:

      Problemet med att ge till organisationer är dock att man dränks i nya förslag om att ge ännu mer, via post och telefon. Men jag har lyckats skicka anonymt några gånger, vilket var mycket lättare förr i tiden, då man kunde gå in på ett postkontor och fixa det.

  4. Skogsgurra skriver:

    Första gången den där kvinnan i tofflor och en tunn, grön kofta, som hon höll ihop med ena handen för sitt (skrällhostiga och magra) bröst medan hon höll fram den andra och förklarade att hon låst sig ute i kylan och absolut behövde en slant att betala låssmeden med så funkade det. Hon fick en peng.

    Nästa dag, på samma ställe och med samma skrällhosta, tyckte jag mindre synd om henne. Men att få tillbaka mina pengar – nej, det gick inte.

    I efterhand tänker jag att jag kanske borde ha frågat henne om inte låssmeden kunde vänta med betalningen tills han öppnat dörren så hon kunde komma åt sina egna pengar.

    • Karin skriver:

      Det är numera rätt ovanligt att det går att prata svenska med dem som tigger – det låter som om detta utspelade sig i tidernas begynnelse, för sisådär femton, tjugo år sedan.

      • Skogsgurra skriver:

        Nej. Utanför Gare du Nord för ett par år sedan. Hon pratade bättre franska än mig. (ja, mig)

        Varför i tidernas begynnelse?

        • Karin skriver:

          Av de tio – tolv tiggare som jag passerar dagligen är det ingen som talar svenska. Det känns som väldigt längesedan som någon bad mig om ”fem spänn till fika”. Det var därför jag trodde episoden med den huttrande damen var från forntiden.

          • Skogsgurra skriver:

            Aha! Men den här damen var till och med europeiskt vit i huden. Tofflorna, koftan, skrällhostan, kroppspråket, den lite undergivna blicken – allt var väl inövat. Och i vimlet utanför Gare du Nord finns det rätt många som går på det. Så det var nog hyfsat lönande.

            Men den klassiska ”Haru en blejd till en malt?” var nog länge sedan. Det har inte ens jag upplevt.

  5. Kicki skriver:

    Jag tycker om skulpturen med den knäböjande konstnärinnan. (den andra bilden kan jag som vanligt inte se) Underdånigheten och vädjandet berör naturligtvis men konsten och konstnärskapet är ju i den situationen nu och det är riktigt illa. Att man kan stoppa pengar i skulpturen är ju också väldigt dubbelt. Investera som penningplacering eller köpa för att njuta av den?
    Det känns lite konstigt att man betalar ganska dyrt för en måltid som är över på en stund men att avnjuta konst (bild, musik, film mm) är betydligt svårare att betala för.
    Men tillbaka till skulpturen, hennes händer, sträcker hon fram händerna för att ta emot eller för att ge (ge givaren det goda samvetets belåtenhet)?

    • Karin skriver:

      En variant på en scen som utspelade sig på tunnelbaneperrongen i Skärholmen, kanske? En liten frälsningsarmédam kommer gående med en skramlande insamlingsbössa som hon håller fram, uppfordrande, mot en yngling. Han skakar på huvudet, klappar sig på fickan och förklarar ”Tack, men jag har så jag klarar mig!”

  6. Jane Morén skriver:

    Karin, du kanske missade den diskussion om denna utställning i NK i ett inlägg deras blogg som senare rensades från nätet. Men det handlade om att det var motbjudande med denna utställning på NK, mekkat för dem som aldrig är beredda att ta konsekvenserna av ett samhälle där t.ex dess tiggare blir en allt större del av stadsbilden. Utställningen kallade sig Occupy, hade satt upp banderoller med det namnet. Ett stenkast därifrån låg tältlägret med Occupydemonstranterna, vilket retade många, att designern tagit ett omskrivet namn för att få publicitet, men inte fattade vad rörelsen stod för och själv aldrig behövde riskera något för att förändra världen. Jag var inne på utställningen och måste säga att om man kan sova i påslakan som ska påminna om den fuktiga kartong en uteliggare kan dra över sig, jag menar om man kan lägga sig till ro under sinnebilden av att andra inte kan ligga till ro….det kommer jag aldrig att kunna förstå. Om man sedan dessutom vill ha en sparbössa på mahognyskänken i Djursholmsvillan som ska påminna om de människor som i verkliga livet står på knä på den kalla gatan därute…och fortsätta sitt välbärgade liv, nej jag fattar inte. Och av de fem produkter i utställningen bidrog endast en av dem, vattenflaskan, till de som är illa ute. Inget av det andra gav ett öre till dem utsatta de inspirerats att göra konst av.

    • Karin skriver:

      Ja, jag missade tyvärr både utställningen och (delar av) debatten och önskar att jag hade fått en möjlighet att bilda mig en egen uppfattning av det hela. Nu har jag bara bilden av den där tiggande kvinnan och Anneè Olofssons tidigare verk – främst foton, som är så svårtydda och jobbiga, helt enkelt. Men den här kvinnan ger ju rysningar – eller borde göra det. En effektiv påminnelse om att det kunde vara du. Eller jag. Problemet är väl att de som har råd att köpa den kanske inte riktigt förstår sig på den och de som inte har råd… ja, de har inte råd. Den kanske borde uppföras som en staty i naturlig storlek vid någon tunnelbaneuppgång, egentligen?

      Att kalla utställningen för Occupy är väl ren renommésnyltning!

  7. Gnuttan skriver:

    Detta med tiggeri är verkligen klurigt. Att köpa de tidiningarna de säljer är en bra idé. Det kan jag göra ibland. Sedan var denna sparbössa ny för mig – jag hörde ju om sängkläderna, men inte så mycket mer. Så blir det ju lätt när man bor utomlands och inte helt hinner att hålla koll på allt. Spännande och tänkvärd läsning hur som helst.

Kommentarer inaktiverade.