Men! Vad håller han på med?

I morgon, alltså måndagen den 11 juni, tar man beslut om Katarinaterminalen i kommunfullmäktige. Av allt att döma klubbar man ett beslut som innebär att den nuvarande bussterminalen vid Slussen flyttas in i Katarinaberget.

Många protesterar mot detta. Det kommer att innebära försämringar för trafikanterna och för bussförarna. Det innebär risker för byggnaderna på Katarinaberget. Det är dessutom är en kortsiktig lösning, eftersom man kommer att bygga tunnelbana till Nacka och då försvinner behovet av en bussterminal för Nackabussarna, eller minskar betydligt. Den nuvarande räcker bra.

Men varför ska man då driva igenom något så korkat? Jo, för att på den plats där den nuvarande rymliga bussterminalen ligger, i direkt anslutning till tunnelbanan, där ska det byggas en galleria. Därför ska man spränga bort 300 000 kubikmeter berg, som måste renas innan det deponeras, ”någonstans i mellansverige” (eftersom det ligger en bensinmack ovanför, med allt vad det innebär av farligt spill). Det blir många tunga lastbilar på våra vägar. Bussterminalen kommer dessutom att ligga under havsytan. Om Hallandsåsen var ett problem, hur krångligt kan då inte detta bli?

Olycksriskerna är stora. Ledbussarna ska köras in i båsliknande schakt, för att sedan backa ut , utan sikt bakåt. Det verkar också som om bussarna ska köra in i vänstertrafik och byta till högertrafik inne i terminalen. Hela terminalen är en stor återvändsgränd, en infart, samma utfart.

Men Benke, som skriver krönikor i DN, tycker att det att det är helt OK. Han tycker att alla som har invändningar är urlöjliga. Själv har han bestämt sig för att inte sätta sig in i frågan; för honom räcker det att de som han anser vara ”kulturvänstern” är kritiska. Då är han för.

Om dem som nu protesterar mot Katarinagaraget skriver han med någon besynnerlig hitte-på-dialekt (där ”zj” ersätter ”r”), som jag aldrig hört i trakterna kring Mosebacke, att man hängt ut zjöda lakan i pazjadvåningarna i pzjotest. Budskapet, enligt Benke, är: ”Zjöözj inte min schööglimt!”

Skärp dig Benke! Att spränga in en bussterminal i berget gör väl varken till eller från, när det gäller eventuella sjöglimtar. Jag skulle ha länkat till krönikan om det hade gått, men den finns inte på nätet. Kolla DN 8/6, På stan, sid 3.

Publicerat i Debatt | Etiketter , | 16 kommentarer

Juninatten…

Nu går solen knappast ner         bländar bara av sitt sken         Skymningsbård blir gryningstimme varken tidig eller sen

Insjön håller kvällens ljus         glidande på vattenspegeln                eller vacklande på vågor                      som långt innan de ha mörknat      spegla morgonsolens lågor

Juninatt blir aldrig av                             liknar mest en daggig dag               Slöjlikt lyfter sig dess skymning          och bärs bort på ljusa hav


Harry Martinsson i  Cikada 1953

Publicerat i Att läsa, Böcker, Livet | Etiketter , , | 10 kommentarer

Fredagstema: I denna ljuva sommartid

ByFånen står för förslag till fredagstema denna månad och denna vecka är det: I denna ljuva sommartid. Övriga teman och fredagstemabloggare finns här.

Och det temat väcker verkligen minnen. Mest sommar av allt är för mig den lilla stugan vid sjön i södra Dalarna. Hit kom min farfar för mer än hundra år sedan. Han sökte bostad och hade vandrat rätt länge, när han kom fram till sjön Rossen. Han frågade vid sjöändan om det var någon idé att fortsätta. Jo, längst bort vid sjölandet kunde det kanske finnas något att hyra.  Så här skrev han i sin minnesbok:

Just här jag skulle vilja bo…

Han fick hyra två rum i den lilla stugan och några år senare lyckades han köpa huset. Så här såg det ut pingsten 1911.

Här har vi nu farfar och farmor och till vänster om dem sitter farfarsfar, med med lillpojken Evert, längst ut till vänster farbror Erland som sedan tog över huset och bredvid honom pappa Martin. Till höger systrarna Alice och Ellen. Framför är det potatisland, eftersom man odlade över hela tomten för att få potatis så det räckte för vintern.

Ytterligare några år senare är det farmor som tvättar vid sjön (bilden överst), i ett gammalt fint tvättkar som vi fortfarande har kvar. Här är fönstren utbytta mot lättskötta kopplade fönster utan spröjs. Men de gamla finns kvar, så en dag kanske vi byter tillbaka.

För oss barn var det ett bra ställe att hålla till på somrarna. Vi fick självklart disponera ekan så mycket vi ville, och så småningom också en kanot. Och så fanns det ju smultron.

Det där höga trädet bakom mig, syns också snett bakom farmor på bilden överst. Det är en gammal al som alltid funnits där. ”Ardra”, som den heter på bysockensmål. Eller ”den gamla damen” som min farbror kärleksfullt kallade den. Hur gammal kan en al bli, undrar jag oroligt?

Alen finns kvar idag, liksom de kastanje- träd som min farfar satte i en rad, ett för varje barn. Erlands träd, fyller 112 år i år.

Ljuvare sommartid än så här kan det inte bli för min del…

Publicerat i fredagstema, historia | 38 kommentarer

Ute i kylan, eller i alla fall i farstun

I Kulturdepartementets lokaler på Drottninggatan i Stockholm står en liten tjej som håller på att lära sig dansa. Det är en bronsskulptur i naturlig tjejstorlek, sexårsåldern ungefär,  gjord av konstnären Torsten Renqvist.

Den köptes till departementet på 1990-talet. Tanken var att den skulle symbolisera hur viktigt det är med konst och kultur för allas vår utveckling, för att vi ska växa som människor och för att vi ska ha roligt, helt enkelt.

Jag är väldigt förtjust i den. Hon VILL så mycket den där lilla tjejen och hon kommer nog att lära sig, även om det än så länge känns lite osäkert med en del rörelser.

Så varje gång jag går förbi henne där hon står i den lilla nischen i departementets foajé, synlig även från gatan, brukar jag heja på henne. Men häromdagen fanns det ingen tjej där. I stället möttes min blick av ett virkat, nej, troligen knypplat insynsskydd, som täckte hela fönstret. Men! Jag gick in förstås för att se vad som hänt och möttes av försäkringar, eller i alla fall förmodanden från de alltid lika trevliga receptionsvakterna. Det var nog bara tillfälligt. Man gör i stället reklam för hemslöjdsutställningen på Liljewalchs i foajén.

Att den lilla tjejen som kämpar med dansstegen har hamnat i farstun och att man i stället satt upp insynsskydd till departementet ska nog inte ses symboliskt. Hoppas jag!

 

Det kan inte hjälpas, men med sin nya placering ser den dansande flickan mer ut som en tafflig trafikpolis som försöker visa folk att de borde gå ut…

Publicerat i Att tolka, konst | Etiketter , , , | 3 kommentarer

Apropå Gustav Vasa

Jag måste passa på att fråga en sak som jag undrat över länge. Alla har troligen sett den här tavlan av Carl Larsson i trapphallen på Nationalmuseum, Gustav Vasas intåg i Stockholm. I verkligheten eller på bild i någon skolbok. 

Kompositionen är ju rätt finurlig, med den där fällbron som är placerad precis över dörren. Gustav Vasa på en vit häst mitt på bron, hans mannar till höger på visst respektavstånd. Stockholms borgare väntar på andra sidan bron, redo att lämna över stadens nycklar. En lättbegriplig historisk målning.

Det jag undrar över är: Varför går hästen passgång? Länge tänkte jag att det helt enkelt var för att Carl Larsson inte var så bra på hästar, men så stöter jag på en uppgift i Vikipedia att han till och med hyrde en häst, som han fraktade till Sundborn för att studera passgång. Det kan väl inte stämma? Det är väldigt ovanligt att hästar i Sverige kan passgång. Var sjutton skulle han fått tag i en sådan? Och varför?

Nationalmusei väggmålningsnämnd tycks inte haft något att invända mot passgången, men kritiserade hästens vänstra bakben, det med hoven i marken. Och nog ser den lite strakbent ut.  Hoven är för rak, eller nästan lite klumpfotsaktig. Men man accepterade målningen och nu sitter den där, ovanför dörren till ”Tafvelsamlingen”.

Förvisso finns det hästar som går passgång, det är bara det att det är så ovanligt. Eller finns det någon vit hästras med fäbless för passgång som jag missat? Jag tror inte att spanska ridskolans vita Lippizanare har den läggningen, även om de säkert kan dresseras till sådana konster också.

En känd modern passgångare var Admirals Express, en kanadensisk tävlingshäst som vann en massa lopp trots, eller kanske tack vare, sin passgång. Men det ansågs ju vara rätt sensationellt. Och det var långt efter Carl Larssons tid.

Varför jag undrar över detta just nu? Jo, det där intåget i Stockholm på midsommaren 1523 var ju en direkt följd av att Gustav Vasa utsågs till kung den 6 juni samma år.  Vilket i sin tur ledde till att den dagen blev nationaldag 460 år senare och helgdag år 2005.

Så det där med passgången måste väl anses vara en fråga av nationellt intresse.

Publicerat i Att tolka, historia, konst | Etiketter , , | 21 kommentarer

Forskning pågår

Promenaderna med tvååringen är alltid lika spänannde. Han ser mycket som jag missar och nu har han börjar kommentera löpande allt som sker. Han är sin egen voice over och verkar se verkligheten som ett TV-program som behöver styras upp lite grann.

Vi går uppför backen från Götgatan och möter en äldre dam som går mycket långsamt. Tvååringen noterar ”Tanten kommer och kommer”. En kostymklädd man svischar förbi i hög fart åt andra hållet och tvååringen tvärstannar: ”Han gick!” Och det gjorde han verkligen.

Så får han syn på några kulörta lyktor i ett fönster: ”Ballonger!” Ja, det är ju ballongfärger, men inte ballongfunktion eller ballongformat. Jag försöker förklara att det är lampor, men det går han inte på. Han skakar på huvudet: ”Lyser inte.”

I samma fönster sitter en skyltdocka i somriga kläder och på det som troligen ska föreställa ett trädgårdsbord framför henne finns några växter.

Tvååringen noterar att ”tanten äter blommor”. Och varför inte. I denna konstiga värld där allt kan hända är väl ett av de minst besynnerliga inslagen en skyltdocka som tänker sätta i sig några plastblommor.

Väl hemma igen är det en trasig porslinshund som måste lagas. Med superlim och lite tålamod blir den nästan som ny igen. Tvååringens entusiasm är gränslös inför den lagade hunden. ”Nu är den lagom!”

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter , | 14 kommentarer

Tre sorters tango

Det finns möten man gärna hade varit med på. Åtminstone som observatör. Ett sånt är tangokonferensen i London 1922. Tangon hade tagit sig över Atlanten i slutet av 1800-talet, den dansades i Paris och spred sig under början av 1900-talet i Europa som drabbades av tangofeber. Ett av de först tangofierade länderna blev Finland.

Sällskapsdans var stort och danslärare behövdes för att man skulle behärska en perfekt Wienervals eller foxtrot. Och så kommer då denna improviserade slumbaserade dans från Rio de la Plata, som det inte verkar vara någon ordning på, men som alla vill lära sig.

Danslärarna inser att de måste göra något och kallar till konferens. Det första man måste göra är då att bestämma hur dansen ser ut, standardisera den och införa några fasta steg och turer. 1922 möttes man i London och bestämde att det ska vara 2/4-dels takt och 33 taktslag i minuten.

Tänk er alla dessa danslärare från olika håll i Europa som testar danssteg och diskuterar sig fram till en standardtango. Det kan inte ha varit lätt. Hur kom man överhuvudtaget överens till sist. Ack finns det protokoll bevarade som man kan få se?

Den finska tangon gick sin egen väg, som ett mellanting mellan argentinsk tango och foxtrot, med 4/8-dels takt. Och så den argentinska tangon som fortsätter, ungefär som Vindelälven, att vara helt oreglerad. Det är improvisation, intuition, utspel och samspel för hela slanten.

I går var det en argentinsk-urugyansk-svenk tangokväll på Södra Latin i Stockholm, många stråkar, piano och så bandoneon, förstås. Härlig känslomättad musik, vemod, glädje, humor.

Och eftersom dottern var med och visade hur man dansar argentinsk tango var naturligtvis kameran med. Men att fotografera i sådana sammanhang är inte lätt. Här är därför ett klipp från en annan uppvisning, med dottern.

Gårdagens tangoorkester. Den fina fonden ska visa att det är höst i Uruguay och försommar i Sverige, sade konferenciern. Publiken skrattade, lite bittert, kanske.

Publicerat i Att tolka, historia, konst | Etiketter , , | 13 kommentarer

Fotoförbud

Tillgänglighet kan skapa otillgänglighet. Öppenhet kan resultera i mindre information inte mer. Det hävdas ibland att vår offentlighetsprincip leder till kortfattade protokoll, magrare beslutsunderlag och fler hemligstämplar än nödvändigt. Ta det engelska systemet, säger man, där finns inte samma offentlighetsprincip och där flödar det av information. För historiker, ja. Men för samtiden?

Nä, offentlighetsprincipen är nog bra både för demokratin och rättssäkerheten, även om det förstås är en komplicerad fråga när ny teknik ska inkluderas i gammal lagstiftning. Det är sånt man kommer att tänka på när det är försommarfest på dagis och alla småttingarna sjunger visor så fint att inget öga är torrt och man skulle kanske ta en bild…

Man får rikta kameran åt annat håll, till exempel upp i kronan på det gamla fina kastanjeträdet som står på dagisgården.

Nej, STOPP! Det är fotoförbud. Många föräldrar har ju beslutat att inte blogga eller facebooka om sina barn och då vill man inte gärna se sitt barn på andras bloggar eller Facebooksidor heller. Det finns barn med skyddad identitet som inte är det minsta skyddade när deras bilder läggs ut på nätet. Det finns barn som vill sjunga sina sånger ostörda av kameror, som tycker det är jobbigt att ständigt bli fotograferade. Det finns föräldrar som gärna vill njuta av den sånguppvisning som barnen tränat på hela våren, utan störande blixtar.

Fotoförbudet var effektivt; såvitt jag kunde se var det inte ens någon som smygfotade, men när föreställningen var över tog dagispersonalen några bilder för det egna albumet. Offentlighetsprincipen då? Ja, den är ju bra för offentlig verksamhet, men det innebär inte att man måste acceptera att ens barn publiceras, om man inte vill det.


Publicerat i Att skriva | Etiketter , , | 2 kommentarer

Fredagstemat är krock

ByFånen förser oss med fredagsteman denna månad och veckans tema är Krock.

Det ger mig en möjlighet att tipsa om ytterligare en bok, som jag ofta läser om på somrarna, Anita Sjöbergs Bryggan. Den handlar i stor utsträckning om krockar av olika slag, mellan förväntning och verklighet, mellan fördom och fakta.

Som när hon som journalist på tidskriften Vi får i uppdrag att skildra en krocketmatch mellan Nacka Skoglund och dåvarande statsminister Tage Erlander på Harpsund och hon klär sig lite nervöst tjusigt i sidenklänning och hatt. Erlander i kortärmad bomullsskjorta och säckiga byxor undrar om hon ska på fest…

Eller när hon förgäves försöker inleda samtal med hjälp av en parlör i ett flygplan över sydkinesiska sjön.

Eller när hon tillsammans med en god vän tar in på vandrarhem för första gången i livet och båda är övertygade att vandrarhem är något i stil med strikta schweiziska flickpensionat. De har laddat med lite Knutstorps sparkling till kvällsmaten, men utgår från att det är förbjudet att förtära alkoholhaltig dryck inom vandrarhemmets väggar.  De beslutar att kamouflera den genom att pilla ner den i en pumptermos. Men först måste ju flaskan öppnas.

”Skräckslagna lyssnade vi till kork- smällens eko bland fjällen. Skulle de andra gästerna förstå vad vi höll på med? Vi intalade oss att de kanske trodde att det var ett pistolskott, vilket då föreföll mer harmlöst än en korksmäll.”

Till sist tar de med termosen med vad som blev kvar av fuskchampagnen och går ut i köket för att fixa mat. De morsar på de andra gästerna, men det är först när en av dem medlidsamt betraktar deras termos och undrar om de missat systemet, som de inser att det står minst en hela Absolut på varje bord.

Och så bryggan då, som vilar på ett fundament från Solna Skrot & Diverse och ska i och upp varje sommar. Det blir en hel del krockar kring den också, alla lika nöjsamma att läsa om, när man själv slipper eländet. Boken finns fortfarande att få tag i på nätet och är en säker sommarinvestering.

Publicerat i Att läsa, Böcker, fredagstema, Livet | Etiketter , , , | 13 kommentarer

Estelleffekten?

Återkommen till storstaden känner jag mig först lite vilsen. Något har förändrats, men vad? Jo, inser jag efter ett tag, en ny färgnyans har smugit sig in i stadsbilden. På bussen, på gatorna, i tunnelbanan, på Konsum, på biblioteket, överallt dyker det upp en ovan kulör: smutsrosa, som solkiga underkläder i silketrikå från fyrtiotalet.

Jag plockar fram kameran på bussen, men stoppar ner den igen. PUL (personuppgiftslagen) och viss blyghet hindrar mig från att fotografera tre kvinnor i  sällsynt missklädsamma klänningar. Om man är mörk, med starka egna färger, som Viktoria, kan man ha vilken färg som helst, även om jag personligen tycker att hon passar bäst i kraftigare kulörer. Men om man är försommarblek och blond är smutsrosa ingen bra idé. Det blev ingen bild så jag använder Tilda Swinton som statist i stället.

IKEA däremot lanserar knallblått som årets färg i sitt sortiment. Det kan fungera som motvikt mot allt färglöst, urtvättat gråskärt som möter ögat överallt. Blommorna, glasserna, klädaffärerna – ja till och med kvällshimlen verkar ha påverkats.

 




PS, medan jag ändå modebloggar måste jag tipsa om Annika Bryns analys av varför ett antal kändisar ser så tråkiga ut (lite smutsrosa även där) och hennes förslag på hur de borde se ut i stället. Jag försökte kommentera den, men något hakade upp sig med kommentarsfunktionen, så jag tar det så här i stället.

Publicerat i färg | Etiketter , , , , | 25 kommentarer