Juninatten…

Nu går solen knappast ner         bländar bara av sitt sken         Skymningsbård blir gryningstimme varken tidig eller sen

Insjön håller kvällens ljus         glidande på vattenspegeln                eller vacklande på vågor                      som långt innan de ha mörknat      spegla morgonsolens lågor

Juninatt blir aldrig av                             liknar mest en daggig dag               Slöjlikt lyfter sig dess skymning          och bärs bort på ljusa hav


Harry Martinsson i  Cikada 1953

Det här inlägget postades i Att läsa, Böcker, Livet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

10 svar på Juninatten…

  1. Pettas-Karin skriver:

    Juninatt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag….så sant han beskriver det.

    Mycket stämningsfullt, på det här sover jag gott:)

  2. Kicki skriver:

    Om jag vaknar halv fem i morgon bitti också så ska jag ta en promenad till älven, då är skymningen redan över, men bävern kanske är vaken.

  3. Ljuvlig, orden och din bild stämmer så väl överens. Tack!

    • Karin skriver:

      Tack! Det är bara att njuta på och strunta i alla tankar på att det tar slut för fort… äsch, nu var jag visst där igen!

  4. Skogsgurra skriver:

    Harry körde med rätt så schysst tugg. Om man sejer…

    Själv är jag lite tagen av hans teknikbeskrivningar:
    Uppfinnaren var själv fullständigt slagen den dag han fann att hälften av den mima
    han funnit upp låg bortom analysen. Att hälften funnits upp av miman själv.

    Och:
    Vår trogna Mima gör allt hon kan och söker, söker, söker.
    Och hennes elektronverk fångar in, elektrolinserna ger grundrapport
    till väljarcellerna och fokusverken samlar indifferenta tredje vebens tacis
    och bild och ljud och doft går fram ur rika flöden.
    Men sina källors riktning ger hon ej besked om.
    Det ligger utanför och alltid bortom
    en mimas tekniska natur och hennes fångstförmåga.

    Synd att han blev så misshandlad.

    • Karin skriver:

      Just Aniara blev jag också väldigt tagen av. Tänkte: Kan han HITTA PÅ allt det här alldeles på egen hand. Visst var han en mästare.

  5. hyttfogden skriver:

    Ur den trettonde sången

    Jag skall berätta vad jag hört om glas
    och då skall ni förstå. I varje glas
    som står tillräckligt länge oberört
    förflyttas glasets blåsa efterhand
    oändligt sakta mot en annan punkt
    i glasets kropp och efter tusen år
    har blåsan gjort en resa i sitt glas

Kommentarer inaktiverade.