Fredagstema. Sill med tillbehör

Byfånen som tillhandahåller fredagsteman denna månad har föreslagit Sill med tillbehör. Och eftersom denna fredag inte är vilken fredag som helst tror jag han menar att man kan skriva vad man vill, så länge det har med midsommar-tillbehör att göra.

Blommorna, midsommarstången, firandet i bruksparken…

En midsommar för länge sedan var min bästis Lena och jag kollektivt förälskade i en ursnygg yngling, som var ouppnåelig på många sätt. Han var för gammal för att bry sig om oss småflickor, han bodde inte ens på bruket utan någonstans långt borta, ovisst var och han var på tillfälligt midsommarbesök i våra trakter. Vi författade ett väl avvägt beundrarbrev, där vi förklarade hur vi kände för honom och varför, så gott vi kunde. Kanske skulle han förstå?

Och så gick vi till den gemensamma midsommarritualen i bruksparken med dans kring stången och saft och bullar och allt sånt.

Men det ville sig inte bättre än att vi tappade vårt meddelande på vägen och den som hittade det var förstås brorsan. Han kunde vara rätt retsam i vanliga fall, men här fick han dessutom en riktigt pikant anledning. Han utnyttjade den väl.

Och här har vi två små tjejer som är på väg till samma brukspark i modern tid, för att fira midsommar med saft och bullar.

Med det önskar jag alla (även brorsan) en synnerligen angenäm midsommarafton!

 

Publicerat i fredagstema, Livet | Etiketter | 18 kommentarer

Nya promenader med tvååringen

Tvååringen och jag tar våra promenader, nu i lantligare omgivningar. Han är oföränderligt entusiastisk för allt han ser och kommenterar det löpande. På tvååringars vis är han animist, och ser naturen omkring sig som besjälad. Vid ån blev han stående länge och studerade vattnets rörelser. Först är det en lite slätare, bredare ström som snabbt viker av ner i en mer virvlande del. På bilden är det där vattenytan blir ljusare (och vattnet rinner uppåt i blid). Svårt att fånga med kameran, utan att kliva omkring på ställen där man inte vill ha med en tvååring.

Tvååringen har just lärt sig att det där vattnet heter ån.  Lika förtjust som alltid över en ny upptäckt tittade han upp på mig och berättade att: ”Ånen dricker!”

 

Publicerat i Ord | Etiketter , | 8 kommentarer

Vakna Drina, ärkebiskopen vill prata med dig!

Idag för 175 år sedan, klockan sex på morgonen, väcktes en 18-åring av sin mamma: ”Vakna, Drina, ärkebiskopen av Canterbury och Lord Conyngham vill tala med dig.” Drina skriver sedan i sin dagbok om detta:

”Så jag gick upp och gick in i vardagsrummet (i bara morgonrocken) och ensam för att träffa dem. Lord Conyngham underrättade mig om att min stackars farbror kungen, inte längre fanns. Han hade dött 12 minuter över 2 på morgonen och följaktligen är jag drottning.”

Och det fortsatte hon att vara i över 63 år, Alexandrina Viktoria, Englands drottning från 1837 till 1901. Det är uthållighetsrekord i den grenen, men Drottning Elisabeth knappar in, med sina 60 år på tronen.

Jag har ibland funderat på om man inte borde byta alla personporträtt i historieböckerna till ungdomsbilder. Drottning Viktoria som artonåring, Hjalmar Branting som sjuttonåring, Churchill som tjugoåring. Jag är säker på att det skulle öka historieintresset hos skolungdomarna.

Själv lärde jag mig ovanligt mycket om de invecklade turerna i konflikterna mellan Spanien och Nederländerna på 1500- och 1600-talen, tack vare den här snyggingen, Vilhelm I av Oranien. Jag gillade verkligen hans försök att införa religionsfrihet. Vidsynt och tolerant, tyckte jag, även om historieböckerna antydde vissa maktpolitiska fördelar också.

Publicerat i historia | Etiketter | 10 kommentarer

Hej matematik! Välkommen Estrid!

Häromkvällen diskuterades skola, så där som man alltid gör när man ses, några stycken. Efteråt kom jag att tänka på en matematikhistoria, som borde kunna få en fortsättning.

Och så sökte jag på nätet efter en lämplig illustration, gärna ett ex av matteböcrna i serien ”Hej matematik”, men det gick inte att hitta, bara en liten ruta med själva loggan.

Men så kom Lotten till undsättning med ett helt inlägg om matteundervisningen (mycket läs- och tänkvärt!) och därifrån har jag plockat girafferna.

Men i alla fall, den där mattehistorien. Jag tror den kom till när uppgivenheten bland lärarna var som störst efter införandet och avskaffandet av mängdläran under 70- och 80-talet:

1950 — En bonde säljer en säck potatis för 20 kr. Framställningskostnaderna är 4/5 av priset. Hur stor är vinsten uttryckt i kronor?

Många elever hade dock svårt för bråkräkning så uppgiften modifierades och flyttades till årskurs 7.

1960 — En bonde säljer en säck potatis för 20 kr. Framställningskostnaderna är 16 kr. Var snäll och räkna ut vinsten.

I början av 1970-talet infördes mängdläran och uppgiften flyttades årskurs 9.

1970 — En bonde säljer en mängd potatis (A) för en mängd pengar (B). B är mängden av alla delar BE för vilka gäller; BE är en krona. I streckmängdform måste du för mängden B göra tjugo små streck [/ / / / / / / / / / / / / / / / / / / /], ett för varje krona. Mängden av framställnings- kostnaderna (C) är sexton små streck [/ / / / / / / / / / / / / / / /]. Rita bilden av mängden C som en delmängd av mängden B och angiv resultatmängden (D), som ger svaret på frågan: Vad är kardinaltalet för vinstmängden?

Det blev för krångligt, så kring 1980 övergavs mängdläran. Uppgiften omformulerades och flyttades till årskurs 1 på gymnasiet.

1980 — En bonde säljer en säck potatis för 20 kr. Framställningskostnaderna är 4/5 därav, vilket är 16 kr. Vinsten uppgår till 1/5, vilket är lika med 4 kr. Stryk under ordet ”potatis” och diskutera för- och nackdelar med potatisodling med din bänkkamrat.

”Jag tycker detta är ett utmärkt bevis på en riktig utveckling”, påpekar Skolverkets expert på matematikens pedagogik, Pia Get. ”Vid en undersökning fann vi att många elever på gymnasiet klarade 1980 års uppgift, både att stryka under rätt ord och att klara den psykosociala samvaron med sina kamrater. Uppgiften är dock i svåraste laget för en del elever, och vi funderar på att i en kommande version redan i uppgiftens text stryka under ordet ’potatis’, vilket kommer att ge eleverna mer tid för stimulerande kamratsamtal.”

Som ni ser saknas det exempel för 90-talet och 00-talet.

Och apropå räkna, så har den tredje fiskgjuseungen kläckts,  lilla Estrid, men hon är svår att få syn på. Så här såg det ut hemma hos fiskgjusarna för en stund sedan. Man ser Estrids äggskal och man ser rumpan på henne, mellan syskonen Estelle och Estellan.

Publicerat i Debatt, Livet | Etiketter , , , , , , | 28 kommentarer

Russin kan inte krypa

Tänk er följande scen: Redaktörn och jag äter en sömnig frukost, fil och müsli. Ute regnar det. Man är försjunken i egna tankar och vår replikväxling så dags på dagen, innan tidningen kommit,  brukar vara sparsam.

– Rör sig dina russin, undrar jag.

– Ja, när jag sväljer dem om inte förr, svarar redaktörn som är en saklig sort.

– Men innan, i skålen. Stopp! Ät inte. Mina kryper. I alla fall ett.

– Nej, det tror jag inte. Russin kan inte krypa, säger redaktörn som är lagd åt det evidensbaserade hållet.

– Kolla här!

Och så håller jag fram min skål där ett av russinen är på rymmen. Russinfärgat, russinformat och med lite müslidamm på ryggen som kamouflage.

– Det där är inte ett russin, fastställer redaktörn.

Han kan ha rätt. Men vad är det då? Jag har återbördat det till naturen där jag förmodar att det hör hemma och hoppas att det inte är någon skadeinsekt av det mer elakartade slaget.

 

Publicerat i Okategoriserade | 14 kommentarer

Estelle har fått en lillebror!

Alldeles nyss fick Estelle en lillebror, som troligen kommer att kallas Estellan. Tycker ni att det gick fort? Det tycker inte vi som följt den här länken i evigheter, känns det som. Någonstans i Estland han man satt upp en kamera som bevakar ett fiskgjusebo.

Tack vare den mångsidiga bloggen Den skrattande språkpolisen har vetskapen om fiskgjuseboet spritt sig och i kommentarsbåset på den bloggen hojtar man till när det händer något så att andra intresserade kan gå in och titta. (Den skrattande språkpolisen avhandlar som ni förstår inte bara språkpolisiära frågor.)

I fiskgjuseboet fanns länge tre ägg och mamma och pappa fiskgjuse som delade upp arbetsuppgifterna efter lite traditionella mönster: pappa skaffar hem mat och mamma ruvar. Sen kom, till allas glädje, lilla Estelle. Hon artade sig bra, åt duktigt och låg mest och sov under mammas vida vingar. Men så i natt eller tidigt i morse kom brorsan och nu har Estelle kaxat upp sig lite och kivas med Estellan, som inte riktigt fattar vad som händer. Pappa och mamma förmanar. Här är några av bilderna. Det börjar med Estelle, ensam i världen, så dyker föräldrarna upp (ner) och diskuterar arbetsfördelning. Pappa flaxar iväg och fixar mat, medan mamma makar in ägg och Estelle för en sovstund. Estellan är med på de tre bilderna längst ner. Fler finns på språkpolisens blogg.

Publicerat i Livet | Etiketter , , , | 16 kommentarer

Kanske du kan stämma träff med mig i stället – den första Blooms day

Den 14 juni spanade en ung man ivrigt efter en kvinna med rödbrunt hår. Han hade stämt träff med henne, men hon kom inte. Så han skrev ett brev till henne, till Nora Barnacle:

”Jag gick hem, fullständigt bedrövad. Jag skulle vilja stämma träff med dig, men det kanske inte passar dig. Så jag hoppas att du är vänlig nog att stämma träff med mig – om du inte har glömt mig!”

Den 16 juni träffades de och tog en kvällspromenad längs floden Liffey i Dublin. Hon gifte sig så småningom med den unge mannen, som hette James Joyce.

Makarna Joyce på promenad, många år efter den första promenaden den 16 juni 1904

Senare, när han skrev sin roman Ulysses, som utspelar sig under en enda dag i Dublin, valde han samma dag, den 16 juni 1904.

Huvudpersonen heter Leopold Bloom och den 16 juni firas av Joyce-entusiaster som Blooms day. Det var inget som Joyce hittade på, men hans förläggare i Frankrike ordnade en lunch för att fira den 16 juni 1929, alltså på 25-årsdagen av Blooms day. Då var boken fortfarande förbjuden i den engelsktalande världen, eftersom den ansågs obscen.

På femtioårsdagen togs firandet upp av några irländska författare och en släkting till Joyce och sedan har det spritt sig till olika delar av världen. Ett bra sätt att fira i år är att köpa eller låna Erik Anderssons nyutkomna översättning av Ulysses.

Erik Anderssons Joyce är häpnads-väckande modern. Inga gamla plural-former, bara en trovärdig, böjlig, lekfull, påhittig, allskön prosa. Det är förstås själva poängen. Men inte nog med uppdateringen. 2012 års Joyce talar som en samtida, ja, han verkar nästan ha vuxit upp med svenska som modersmål.” Skrev Sara Danius i DN den 3 februari i år.

Och Jenny Högström skriver i Göteborgs-Posten den 7 februari om Erik Anderssons lilla bok med arbetsanteckningar Dag ut och dag in med en dag i Dublin. ”…lågmäld, underfundig och infallsrik. Om glimten i ögat inte vore en död metafor skulle jag säga att han hade det också/…/ Han gör också upp med en gammal stötesten, nämligen idén om det oöversättliga. Därvidlag stödjer han sig på Joyces oupphörliga brott mot allehanda litterära konventioner: ’det måste göras nytt. Det måste finnas en spänning i formuleringarna. Det är också där som varje verk har någonting att vinna i översättning.'”

(Hur jag än ändrar så envisas citattecknen inom citattecknen att bli fel. Jag ändrar till enkelt citattecken och i redigeringsläge ser det helt rätt ut. Sedan när jag går ur redigeringsformatet blir det lik förbaskat ”vanliga” citattecken överallt. Någon som vet hur man gör?)

Publicerat i Att läsa, Att översätta, Språk | Etiketter , , , | 5 kommentarer

Fredagstema: Kratta

Veckans fredagstema är kratta, säger Byfånen. Så trevligt säger jag, för då får jag ju en chans att berätta om mina krattfamiljer och några andra bekanta.

Det här gänget, de fyra till vänster, är en krattfamilj som jag brukar umgås med. Pappa och mamma kratta och så två krattbarn som är lite blyga, så de har gömt sig bakom föräldrarna.  

De bor i boden, tillsammans med räfsfamiljen, som har två vanartiga barn. Jag är riktigt orolig för vad det ska bli av dem. Vad kan de får för jobb när de blir stora, tro.

Den ena ungen ser ut som en hillebard och den andra liknar ingenting. Det är liksom en vriden skopa eller skyffel med ett urtag i som man ska haka tag i något med, men vad?

Det är klart att föräldrarna är oroliga och om det är någon som har tips på vad de kan göra, tror jag att de skulle bli glada.

I en annan närbelägen bod bor en brokig storfamilj och jag har inte riktigt lyckats reda ut släktförhållandena. Så här ser den ut. Den röda räfsan är lite känslig för färger och vill inte bli fotograferad ihop med bodväggens röda nyans. Det är därför hon ställt sig mot dörren i stället. Annars är det lite av varje, som ni ser, några udda individer som ingen vet varifrån de kommit. Hötjugan säger att den trivs med krattor och räfsor, för den tycker att de jobbar i samma bransch.

Och här har vi Sotlugg, ålder och ursprung okänt. Det är en trivsam typ som luktar tjära och man kanske kan tjära ekan med om vi någonsin får upp båtskrället från slänten där den halkade ner förra året.

Men Sotlugg är nog inte gjord för att tjära båtar, misstänker vi. Det behöver man inte ett 160 cm långt skaft till.

 

Favoritkrattan är ett mellanting mellan kratta och räfsa, en kräfsa, kanske. Pinnarna är gjorda av kraftig, böjd ståltråd som gör den både smidig och skonsam mot gräsmattan. Effektiv, lätt att jobba med och hållbar.

 

Lilla träräfsan har tappat tänderna och väntar på nya. Vi tröstar henne med att det kanske blir till vintern. Att tälja räfspinnar är den perfekta sysselsättningen under långa mörka vinterkvällar. Den längsta träräfsan har fortfarande nästan alla tänder kvar och de som fattas borde det vara lätt att ersätta med något lämpligt implantat.

På den stora bilden finns också en sådan där konstig skopskyffel, som i första familjen, men den här är rakare och har inget urtag. Användningsområde okänt.

Tips, någon?

Publicerat i fredagstema, historia, Ord | Etiketter , , , | 28 kommentarer

Åka tåg, igen

Så var det dags för en tågresa igen och jag  tycker alltid att det är lika spännande att se hur det ska gå den här gången.

I Krylbo möttes jag av en varningsskylt. Varning för EU, såg det ut som. Men så såg jag att det var olika skyltar.  Varning för högspänningsel och så en liten, liten skruttskylt som berättade att något var delfinansierat av den Europeiska regionala fonden. Men vad? Där fanns ju ingenting annat än perrongen. Jag frågade dem som stod där och väntade på tåget och det visade sig att man har tagit bort bänkarna som fanns där tidigare satt dig konstiga vilstöd i stället, som säkert fungerar bra om man är 2,5 meter lång. Men bänkar fungerar väl för långbenta också?

Här ska man alltså luta sin trötta kropp medan man väntar på tåget. Det kanske trots allt är någon som tänkt igenom den där placeringen av de två skyltarna så att de tillsammans ger intrycket: ”Varning för EU”.

Men det fanns i alla fall en fin godsvagn att beundra och eftersom jag inte kommer att hinna se utställningen med gatukonst i Kulturhuset i Stockholm var den här fina målningen en liten tröst.

Och så hem igen efter ett snabbesök i Stockholm. Bredvid mig sitter en luttrad person som startade från Falun i gryningen, kom till Sala, där loket gick sönder, fick byta till ett nytt tåg, som också gick sönder, tog taxi till Stockholm för att upptäcka att mötet han skulle på redan hade slutat. Tillbaka till Falun igen!

Publicerat i Livet | Etiketter , | 10 kommentarer

Lite otur

Favoritplatsen nere vid sjön uppgraderades flera snäpp förra augusti då händiga och hjälpsamma medmänniskor (syrran och Pensionären) byggde ett däck i anslutning till bastun. Nu kan man sitta där med ryggen mot bastuväggen och njuta av kvällssolen, vilket jag gör så fort jag får en chans.

Men så kom jag på att man kan plantera ett träd lite snett till vänster. Det skulle sila solstrålarna lagom mycket, för med full sol både på himlen och som spegling i sjön kan det bli i bländigaste laget.

Så jag åkte till handelsträdgården och rådslog länge med en förståndig kvinna som fattade alla mina önskemål: trädet får inte bli för högt, det ska ha en krona som ber ut sig lagom mycket och det måste tåla hårda tag. Utsatt läge, blåst och vinterkyla.

Vi kom överens om att det här trädet måste vara det rätta. Det var rätt oansenligt då, i höstas, men det skulle ju ändra sig. ”Det kommer att bulla till sig lite, växa max någon meter till och” berättade den kunniga damen ”det kommer att få förtjusande små ljusrosa blommor på försommaren”.

Så blev det inte. Jo, det växer bra och har klarat vintern fint, men det blev rödlila blommor i stället, rätt stora. Hela trädet består av blommor och jag tänker inte visa hur det ser ut om man tar bilden från andra hållet. Då avtecknar sig nämligen de rödlila blommorna mot den faluröda bastuväggen och det är inte vackert.

Så nu är frågan: ska vi måla om bastun i någon lämplig färg, eller ska vi plantera om trädet?

Publicerat i Att odla, färg | Etiketter , , | 8 kommentarer