Veckans fredagstema är kratta, säger Byfånen. Så trevligt säger jag, för då får jag ju en chans att berätta om mina krattfamiljer och några andra bekanta.
Det här gänget, de fyra till vänster, är en krattfamilj som jag brukar umgås med. Pappa och mamma kratta och så två krattbarn som är lite blyga, så de har gömt sig bakom föräldrarna. 
De bor i boden, tillsammans med räfsfamiljen, som har två vanartiga barn. Jag är riktigt orolig för vad det ska bli av dem. Vad kan de får för jobb när de blir stora, tro.
Den ena ungen ser ut som en hillebard och den andra liknar ingenting. Det är liksom en vriden skopa eller skyffel med ett urtag i som man ska haka tag i något med, men vad?
Det är klart att föräldrarna är oroliga och om det är någon som har tips på vad de kan göra, tror jag att de skulle bli glada.
I en annan närbelägen bod bor en brokig storfamilj och jag har inte riktigt lyckats reda ut släktförhållandena. Så här ser den ut. Den röda räfsan är lite känslig för färger och vill inte bli fotograferad ihop med bodväggens röda nyans. Det är därför hon ställt sig mot dörren i stället. Annars är det lite av varje, som ni ser, några udda individer som ingen vet varifrån de kommit. Hötjugan säger att den trivs med krattor och räfsor, för den tycker att de jobbar i samma bransch.
Och här har vi Sotlugg, ålder och ursprung okänt. Det är en trivsam typ som luktar tjära och man kanske kan tjära ekan med om vi någonsin får upp båtskrället från slänten där den halkade ner förra året.
Men Sotlugg är nog inte gjord för att tjära båtar, misstänker vi. Det behöver man inte ett 160 cm långt skaft till.
Favoritkrattan är ett mellanting mellan kratta och räfsa, en kräfsa, kanske. Pinnarna är gjorda av kraftig, böjd ståltråd som gör den både smidig och skonsam mot gräsmattan. Effektiv, lätt att jobba med och hållbar.
Lilla träräfsan har tappat tänderna och väntar på nya. Vi tröstar henne med att det kanske blir till vintern. Att tälja räfspinnar är den perfekta sysselsättningen under långa mörka vinterkvällar. Den längsta träräfsan har fortfarande nästan alla tänder kvar och de som fattas borde det vara lätt att ersätta med något lämpligt implantat.
På den stora bilden finns också en sådan där konstig skopskyffel, som i första familjen, men den här är rakare och har inget urtag. Användningsområde okänt.
Tips, någon?
Den där vridna som inte ser ut som nånting skulle möjligen kunna vara en ganska ovanlig typ av barkspade. Med avkvistningsholk så att småkvist rensas när man drar tillbaka spaden. Men det är en ganska grundlös gissning, egentligen.
På tal om skogsarbete så var det en söderkis som blev skickad ut på landet för att idka så kallat AK-arbete (Arbetskommissionen tog hand om arbetslösa, det var så AK-vägarna kom till).
Han fick en yxa och en såg och drog till skogs. Efter ganska kort stund kom han tillbaka, slängde yxa och såg framför bonden och yttrade: ”Här haru klubban å här haru stråken. Så fåru fejsla dina taggar sjelv!” Och därmed geck’en.
Möjligt avkvistningsverktyg? Måste kolla om det funkar!
Flänsa val kanske?
Har vi haft nån valfångare i släkten?
Du tänker på hillebarden? Ingen valfångare i släkten, vad jag vet, men kanske den användes för de där ovanligt stora gäddorna i Rossen, som pappa berättade om. Som var så ivriga att komma upp i ekan att de bet flisor ur akterstammen…
Nej, den andra. Den obeskrivliga.
Hillebarden?
Ser ju ut som något seglare skulle kunna ha:
Dvs båtshake (med rund spets)
Men din variant har ju markerad spets/fiskgjusnäsa.
Tror den är avsedd för rullning av timmerstockar. Hämta/skjuta på stockarna på upplag eller i vattnet.
Dvs flottares huvudsakliga redskap.
Men i så fall har ditt exemplar ovanligt kort skaft.
Kollat vidare.
För klen för att vara flottarhake. Minivariant?
Eller något trädgårdsredskap? Plantera lökar? Gräva upp maskrosor?
Barkspade – tror jag på.
Fiskgjusnäbben? Kan den ha varit till hjälp för att hugga tag med och vända/rulla tilltänkt barkstock. Som alternativ till till timmersax? Barken finns ju runt hela stocken, och allt skall bort
Ja, kanske något sådant, men det är rätt klena dimensioner, tycker jag. Det syns inte så bra i bild, men den är lite rundad också. Om man kollar hur den är fäst vid skaftet kan man ana en rundad fortsättning ut i bladet.
Det där med att tälja räfspinnar var tydligen ett slavgöra. En friare i Våmhus blev avvisad med svaret Nej fy fan, hellre sitter jag på gärsgårn och täljer räfspinnar för två skilling dussinet.
Varpå den förkrossade friaren förmodligen uppsökte någon trist trakt och ägnade sig åt den sorgligaste av sysselsättningar (i alla fall enligt sonen), nämligen att fläta korgar. Stackarn!
Ah, vilken härlig familj du håller dig med Karin! Jag är stormförtjust i den.
De s.k. vanartade som föräldrarna kanske oroar sig för är nog någonting som Skogsgurra tror. Spontant tänkte jag på att den större av de två skulle vara bra här att skära grova äppelkvistar med.
Härligt inlägg!:)
Visst är de både trevliga och hjälpsamma, mina krattgrannar. Men det kan inte hjälpas, jag oroar mig en hel del för lille Hillebard
Hm, jag som trodde du menade syskonen.
Rätt härliga de också!
Vilka trevliga verktygsfamiljer! Och vackra dessutom.
Ja, och de har sällskap av många andra trevliga original i boden. Funderar på att göra en ”Vad-kan-det-här-vara-för-nåt”-serie på bloggen, för nu kan jag ju inte fråga min pappa längre. Idel praktiska saker, om man bara vet vad de ska användas till.
Om du skulle få slut på oidentifierade saker så är du välkommen till mitt jobb. Där finns massor.
Jag hade hoppats lite på tvärtom: nu när du är i identifiera-mystiska-prylar-branschen kanske man kan få hjälp.
Nja, jag är i flottningsbranschen just nu. Men visst flottades det på Rossen, Jag minns att det var bökigt att ta sig över länsarna, eller har jag varit någon annan stans och rott?
Jorå (Euro), det fanns ganska mycket timmer i sjön mellan Hagalund och Stålhandskes. Men vad hade du innanför länsorna att göra? Det gick bra att ro runt.
Men som jag minns det tippade timmerbilarna i stockarna vid sjöändan, bortom Vilvallen och det kunde bli rätt mycket timmer mellan Sjölandet och sågen. Så om man ville ge sig ut med farmors eka var det länsbommar i vägen, det var det.
Det måste ha varit på senare tid. När jag vistades på haven.
Skoj att titta på redskapen. Sotlugg tror jag användes att tjära tak med. På det klassiska sättet, inte ”Yankee Fashion”.
Jamen, självklart. På den tiden då man använde pärt behövdes det ju tjära på taken!
Det var en gedigen samling krattor och annat löst vill jag säga. Imponerande. Jag kan dock inte på något sätt bidra till lösningen av några mysterium. Min pappa skulle säkert, men som datoranalfabet och boende långt bort blir det även svårt att fråga honom. ;)
Ja, när vi tror att alla svar finns på nätet, glömmer vi all den yrkeskunskap som finns hos äldre som inte ägnar sig åt näraktiviteter. Det gäller att fråga medan man kan!