Min farfar skrev en loggbok på vers, som är till tröst och glädje i många situationer. Som det här med veden. Det börjar bli oroväckande tomt i vedboden och med handsåg och yxa hinner man inte hålla jämna steg med spis och kamin. Men det är å andra sidan inte någon katastrof, för till skillnad från farfar har vi ju annan uppvärmning också; att elda med ved handlar om trivsel och stödvärme under kulna dagar.
För farfar var det allvar. Han skriver en klagovisa om när veden var slut och det bara fanns några sura klabbar och en svårhuggen stubbhög kvar. ”Vedhuggarens klagovisa” har ett pampigt anslag: 
Men det duger ju inte att bara klaga, eller åberopa moder Svea, verkar farfar ha tänkt. Det är bara att ge sig på den där stubbhögen, så han fortsätter:
Med yxa och såg så glada i håg/ nu storma vi an mot stubbarna
Nu visas skall hur vinter kall/ betvingas kan av gubbarna.
Någon gnällspik var han verkligen inte och senare finns en anteckning om att rötterna från stubbhögen blev material till en stol, som han ”mixtrade till”.
För oss gick det också bra, eftersom syrran och pensionären dök upp och var arbetssugna. Släpkärran var med och då är det jobba som gäller. På kärran stod vedkap och klyv och vår lilla stockhög, som har legat några år bakom vedboden, har nu omvandlats till många fina vedträn. ”Dagens bräda”, brukade pappa, snickaren, säga om sånt.
Här har vi några vedträn som kanske fått ligga lite för länge innan de blev uppsågade. Men i gengäld visar de upp en fantastisk färgprakt, med fina svampar som ser ut som fjärilar.
Och här står dagens hjälte och spanar in i det som vi brukar kalla naturreservatet (ett av dem, vi har några till) och undrar om men inte borde röja upp lite där. Jovisst, alldeles riktigt, någon borde röja där. Kan det vara jag?
Pettas-Karin bossar för denna månads fredagstema och idag är det Choklad. Och det är verkligen en av mina laster, en som jag inte lyckats hemlighålla särskilt väl.
