Åka tåg

Postat den 17 maj, 2012 av Karin

”Ska du verkligen åka tåg i åtta timmar för att delta i ett möte på fyra timmar?” undrade omgivningen. ”Jamenvisst, mötet blir liksom lite bonus.” Det är inte alla som förstår att det är resan som är mödan värd, i alla fall när det gäller tågresor.

Mitt förhållande till tåg grundlades mellan hemmet i Horndal och skolan i Storvik, då det alltid var 50 minuters extremt koncentrerad läxläsning på morgonen och lika många minuter att umgås intensivt med kompisar på eftermiddagen. Sedan dess har jag alltid kunnat koncentrera mig bra på tåg, oavsett vad som händer runtomkring. Och samtal på tåg har sin speciella charm, kanske lite förstärkt av otaliga romaner och filmer på temat.

Bredvid mig satt en trevlig dansare och koreograf och vi kom i samspråk på bästa tågsätt. Vi var verkligen inte högljudda, vi satt där i vår vrå längst bak i vagnen och utforskade det ena ämnet efter det andra, då en sträng dam tillhöll oss att hålla klaffen.

Men varför? Jo, vi hade tydligen hamnat i en tyst vagn. I en tyst vagn ska man föra lågmälda samtal och undvika skrikiga mobilsamtal, trodde jag, men damen trodde annorlunda. Det ska vara knäpp tyst. Vi fogade oss, fick ett mycket olämpligt fnitteranfall och fortsatte att kommunicera med skrivna meddelanden.

Måste kolla det där nästa gång jag köper biljett, för hellre lite stoj och stök, ja till och med lite mobilprat, än att missa möjligheten till trevliga tågsamtal. Skulle jag behöva koncentrera mig på något går det utmärkt ändå.

Publicerat i Livet | Etiketter , | 24 kommentarer

Curiosity did not kill the cat

Postat den 16 maj, 2012 av Karin

På listan över sommarläsning finns Studs Terkel. Han var mannen som ville ha ”Curiosity did not kill the cat” på sin gravsten, om han hade accepterat en gravsten. Han ville hellre få sin aska spridd på Bug House Square i Chicago, klassisk mark för aktivister från slutet på 1800-talet. ”Ja, ja vet att det är olagligt. Dom får väl stämma mig då.”

Han föddes den 16 maj 1912, 100 år sedan idag och när han var 11 år flyttade familjen till Chicago, där hans pappa drev ett pensionat. Det var här han träffade den sorts människor som skulle betyda så mycket för honom resten av hans liv: arbetare, arbetslösa, aktivister.  I memoarerna 2007 Touch and Go skrev han. ”Det var dessa ensamvargar – argumenterande eller tyst lyssnande, ’the talkers and the walkers’, alla engagerade i något utanför sig själva – som utan att veta om det blev mina mentorer.”

Han är ett stort namn inom ”oral history”, och min sommarläsning blir hans intervjuer om hur amerikaner tänker kring rasbegreppet (Race : how blacks and whites think and feel about the American obsession).

Men det heter väl egentligen att ”nyfikenhet dödade katten”? Jovisst, men Studs Terkel menade att det inte var nyfikenheten i sig som var farlig, det var om man använde det man hittade på ett korkat sätt, som det kunde vara riskabelt.

Mer finns att läsa här.

Publicerat i Att läsa, Ord | Etiketter , | 23 kommentarer

Bengt Berg begrundar bergslagsdörrar

Postat den 13 maj, 2012 av Karin

I gamla Meken i Smedjebacken diskuterades Bergslags-författare i helgen. Finns dom? Vilka är dom? Vad skriver dom? Och vad är Bergslagen, egentligen? Ulrika Knutsson gjorde ett försök att ringa in begreppet och tog hjälp av Nils Holgerssons underbara resa:

”Det här landet är lika randigt som mors förkläde” sade pojken. ”Jag undrar var det är för slags ränder, som stryker fram över det.” ”Åar och åsar, vägar och järnvägar” svarade vildgässen. ”Åar och åsar, vägar och järnvägar.”

Och Bergslagsförfattarna är många, konstaterade Knutsson, hur man än räknar. Kanske trettio procent, eller till och med hälften av alla svenska författare, om man räknar dem som fötts här, levt här eller skrivit om Bergslagen. Det är Dan Andersson förstås och något med naturen, som i hans Vårkänning

Jag vet alla vägar för vattnet,
där de nyfödda bäckarna mumla,
under mossornas multnande skogar,
under böljande lövverk, som myllra
av kvickbent och svartbrunt och maskvitt,
som väntar på växande vingar
till soldans i berglandets vår.

Det är sotet, slitet och utsugningen, som i Frödings Den gamla goda tiden

Bälgen blåste och blästern ljungade,
kvävande hetta ur ässjorna slog,
svettiga sotiga smederna slungade
släggan mot stängerna,
nöpo med tängerna,
formade järnet till harv och plog

Men det är också Johan-Olov Johanssons bruksskildringar med både arbetsglädje och hårda tag, Maria Langs bergslagsdeckare och Tore Skogmans ”Kalle Vestman från Västmanland”, och inte minst Cirkeln och Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark om mystik och magiska makter bland nedlagda gruvor och förfallna bruksorter.

 

 Och här står författaren Bengt Berg och begrundar tre bergslagsdörrar i Smedjebacken

Publicerat i Att läsa, Böcker | Etiketter , , , , | 8 kommentarer

Halv åtta hos mig

Postat den 11 maj, 2012 av Karin

Fredagstemat denna vecka är ”Halv åtta hos mig”. Finurligt tema måste jag säga. Halv åtta… En gång var det den där tidpunkten då man lämnade en förvånad lägenhet efter sig, tom och tyst, efter fem personers morgonkaos. Eller halv åtta på kvällen, då eftermiddagsrusningen var över, med dagishämtning, matinköp, matlagning och middag och man sjönk ihop i soffan framför Rapport.

Nu är det stillsammare, både morgon och kväll och kanske, kanske att jag med lite tur hittar den här scenen när jag kommer till landet i kväll. Solen ligger ganska lågt över Storön, i nordost. Om den är framme kastar den långa skuggor upp på slänten mot huset och den gamla alens grenar avtecknar sig mot det nya gräset som snart måste klippas.

Bilden är tagen 19.42 i mitten av maj förra året ser jag när jag kollar ”bildinfo”. Och en stund senare ser det ut såhär.

Och i år ser det ut så här – lite molnigare, löven är senare, men det är lika mycket dags att klippa gräset! Och ja, vinbärsbusken blev tvungen att flytta på sig när vi fixade dränerningen.

Publicerat i fredagstema | Etiketter , , | 16 kommentarer

Och idag ska vi lära oss bygga pyramider

Postat den 10 maj, 2012 av Karin

Vårt hus på landet ligger i en bruksort, med järnhanteringsanor från 1600-talet. Huset var tidigare bostad åt smeder vid Horndals bruk och det kan vara förklaringen till att det i alla år har legat en stor järnklump i utkanten av tomten. En fyrkant stor som ett mindre köksbord, med hål i mitten. Vi vet inte riktigt vad den kan ha varit för något, men nu vet vi i alla fall vad den ska bli! Nämligen hjärtat i en eldpallkoja.

Bilden har jag norpat från nätet och den visar en lyxeldpallkoja med spiskåpa och allt.

En eldpallkoja är en övernattningsplats av enklaste slag, som behövdes när man var ute i skogen eller flottade timmer. Elden byggdes upp på en ”pall” i mitten av huset, en öppning i taket fungerade som rökutsläpp och ljusintag. Inga fönster, sovbritsar längs väggarna.

Så när syrran och pensionären hälsade på häromsisten undrade pensionären om det gick bra att köpa den där järnklumpen, eftersom den var som klippt och skuren, eller gjuten, snarare, för att fungera som eldpall. Själva järnskivan är en decimeter tjock och sidoplåtarna är av dimensioner som knappast förekommer idag. Vi kom överens om att en krona var ett lämpligt pris och så var det bara att baxa upp den på den rejäla släpkärran som ska tåla 900 kg.

Och det är nu pyramidkunskaperna kommer till pass. En teori om hur man klarade att bygga pyramiderna är att man använde rullar eller klot för att få upp de tunga stenblocken dit de skulle. Bra metod när man flyttar tunga saker; med ett par bräder och några schyssta järnrör kan man slå världen med häpnad!

Här ser man det rör som gjorde det möjligt att baxa upp den tunga klumpen på släpkärran. Nu ser vi fram mot att få en inbjudan till invigningen av eldpallkojan.

Den ska byggas upp i Siljansfors skogsmuseum, norr om Mora. Museet visar skogsbrukets historia, timmerkörning, flottning, kolning och alla olika redskap som man använt sig av genom tiderna.

Klart att museet ska ha en eldpallkoja!

Publicerat i historia | Etiketter , , | 4 kommentarer

Konsten att stapla ved, avancerad kurs

Postat den 9 maj, 2012 av Karin

Vedstaplar kan se ut på många olika sätt, den saken är klar. Tack Örjan för tipset om Alastair Heseltine! Han är en kanadensisk träkonstnär som bland annat staplar ved. Den här vedstapeln har väckt berättigad beundran.  

Kolla huggkubben. Den är också gjord av vedträn. Och det ser ut som om den är stubben till stammen som ligger bredvid. Och så hela den fina trädkronan med mängder av löv, som är vedträn. Och yxan.

Vi har massor med slanor och fällda småträd och… ja allt som behövs, egentligen. Frågan är om detta är jättesvårt eller om det går att klara av även för en vanlig dödlig. Det finns väl bara ett sätt att få svar på den frågan, skulle jag tro. Återkommer eventuellt om detta när jag vet svaret.

Ta gärna en titt på Heseltines hemsida, han gör andra fina saker också. Trädgårdsmöbler, korgar, installationer och skulpturer som denna kvinna av pil, tror jag.

Publicerat i konst | Etiketter , | 13 kommentarer

Svårare än man kan tro

Postat den 7 maj, 2012 av Karin

När träden är fällda, uppsågade i vedspislängder och kluvna till lagom stora vedträn, då är jobbet ändå inte klart. Veden måste staplas och det är väl bara att trava upp den mot lämplig vägg. Skulle man kunna tro. En fristående stapel som får luft från alla håll är troligen bättre, men nu fick det bli vägg i alla fall.

När jag försöker få lite inspiration från nätet ser jag att det finns vedstapelkonstnärer av olika slag. Det är bara att söka på ”stapla ved”, eller ”fin vedstapel” eller något liknande så dyker mästerligt formade staplar upp. Om man har mycket ved verkar den här runda modellen vara en bra metod.

Och sådana här fina staplar hittade jag på många ställen i Corte på Korsika. Staden ligger högt och det går åt ved nästan året om.

Vedstaplarna (alltså de som staplar veden) måste ha bra blick för proportioner och för vilka volymer som krävs för att få balans i alla riktningar. Genom att bygga på två ledder binder vedträna varandra och småpinnarna jämnar ut så högen och blir stabil och bra.

Eftersom alla vedträn är lite olika finns det många sätt att lägga dem så att de passar ihop. Jag brukar försöka bortse från det när jag staplar, för annars skulle jobbet aldrig bli klart. Men här gick det nog lite väl fort. Det skulle inte förvåna mig om jag kommer på mig själv med att stapla om inom kort. Och detta är ändå den prydligare av staplarna…

Ytterligare skäl att stapla om är att denna vägg ligger åt norr och dessutom bör vedträna ligga med barken ner, för att torka bättre.

Publicerat i konst | Etiketter , | 19 kommentarer

Vedhuggarens klagovisa

Postat den 6 maj, 2012 av Karin

Min farfar skrev en loggbok på vers, som är till tröst och glädje i många situationer. Som det här med veden. Det börjar bli oroväckande tomt i vedboden och med handsåg och yxa hinner man inte hålla jämna steg med spis och kamin. Men det är å andra sidan inte någon katastrof, för till skillnad från farfar har vi ju annan uppvärmning också;  att elda med ved handlar om trivsel och stödvärme under kulna dagar.

För farfar var det allvar. Han skriver en klagovisa om när veden var slut och det bara fanns några sura klabbar och en svårhuggen stubbhög kvar.  ”Vedhuggarens klagovisa”  har ett pampigt anslag:

Men det duger ju inte att bara klaga, eller åberopa moder Svea, verkar farfar ha tänkt. Det är bara att ge sig på den där stubbhögen, så han fortsätter:

Med yxa och såg så glada i håg/ nu storma vi an mot stubbarna

Nu visas skall hur vinter kall/ betvingas kan av gubbarna.

Någon gnällspik var han verkligen inte och senare finns en anteckning om att rötterna från stubbhögen blev material till en stol, som han ”mixtrade till”.

För oss gick det också bra, eftersom syrran och pensionären dök upp och var arbetssugna. Släpkärran var med och då är det jobba som gäller. På kärran stod vedkap och klyv och vår lilla stockhög, som har legat några år bakom vedboden, har nu omvandlats till många fina vedträn. ”Dagens bräda”, brukade pappa, snickaren, säga om sånt.

Här har vi några vedträn som kanske fått ligga lite för länge innan de blev uppsågade. Men i gengäld visar de upp en fantastisk färgprakt, med fina svampar som ser ut som fjärilar.

Och här står dagens hjälte och spanar in i det som vi brukar kalla naturreservatet (ett av dem, vi har några till) och undrar om men inte borde röja upp lite där. Jovisst, alldeles riktigt, någon borde röja där. Kan det vara jag?

 

Publicerat i Att odla, historia, Livet | Etiketter , | 26 kommentarer

Nu blev det väl ändå lite fel?

Postat den 5 maj, 2012 av Karin

Jag borde byta sidhuvud (igen). De här vitsippor som sträcker sig mot den värmande vårsolen det stämmer inte. Den bilden tog jag onsdags.

Men när jag drog upp rullgardinen i går möttes jag av ett helt annat landskap.

Visserligen töade det mesta bort under dagen, men det var i alla fall inte läge att plocka fram gräsklipparen som jag hade tänkt. Möjligen om det funnits en kombinerad snöslunga och gräsklippare.

Jag gick en vända på tomten för att se om det var något jag kunde göra. Men vitsipporna har kurat ihop sig och kaprifolen ruskade av sig själv. Grässtråna sticker oförskräckt upp genom snön och verkade kunna klara den här krisen också.

”Gökdämpa” kallas det i våra trakter, de här korta snöfallen som kommer efter att göken börjat gala. Fåglarna var verkligen upprörda i går. Inget harmoniskt vårkvitter utan ilskna utbrott som jag tolkade som att de också undrade om det verkligen ska vara på det här sättet. Men det där sidhuvudet får vara kvar i alla fall, så länge vi är på landet. En påminnelse om trevligare dagar.

PS. Ibland försvinner bilderna. Jag måste nog lägga in dem i Safari i stället för Firefox för att det ska fungera. Så nu har jag gjort det.

 

Publicerat i Att odla | Etiketter , | 15 kommentarer

Om jag säger Danmark…

Postat den 4 maj, 2012 av Karin

”Om jag säger Danmark, vad tänker ni då?”, undrar Gnuttan som är maj månads fredagstemavärd. Väldigt sorgliga saker, måste jag erkänna. Mitt första möte med Danmark var helt misslyckat och skulle nog kunna kvala in i kategorin mina värsta barndomsminnen. (Vilket å andra sidan antyder en i övrigt hyfsat lycklig barndom.)

Det var en skolresa i sexan och en mycket stor händelse. Hela familjen deltog i förberedelserna och av min snälla moster fick jag en dansk sedel som hon hade kvar från någon resa, en ofattbart stor summa. Hundra kronor!

Detfanns ett foto på en blöt och frusen skara ombord på båten, men det har jag tappat bort. Men jag minns situationen väl. En nötskalsliknande båt, vågor höga som hus, kaptenen i sin styrhytt och så jag längst bak...

Resan blev verkligen minnesvärd på sitt alldeles speciella sätt. Det var full storm och eftersom det var min första resa till havs tog jag för givet att det var så det brukade vara. Jag lovade mig själv att undvika båtresor resten av livet. Det var kraftig sjögång och efteråt har jag förstått att resan ansågs mycket äventyrlig med tanke på vädret. Det spöregnade och alla höll sig inomhus, eller vad det kan heta på en båt. Utom jag, som inte hade något val.

Sjösjuka är egentligen ett missvisande namn på det där rasande vilddjuret som vill ut ur ens kropp, gärna i sällskap med magsäck, tarmar och övriga inälvor. Jag hängde över relingen mest hela vägen och en vänlig besättningsman tipsade om att jag skulle akta mig för lovartsidan. Stundtals kändes det som om det skulle vara en bra idé att hoppa i vattnet och simma i stället, för att få slut på illamåendet.

Vi kom i land, men eftersom skräcken för återresan överskuggade allt annat, har jag bara ett minne från Danmarksvistelsen och det är inte så kul det heller. När det blev dags för souvenirköp och presenter till dem därhemma valde jag länge i en butik med fina små porslinsfigurer.

Jag samlade ihop det jag gillade och damen i butiken undrade om jag verkligen hade råd. Stolt visade jag upp min hundring. Då skakade hon beklagande på huvudet och med hjälp av vår lärares förklaringar förstod jag att det var en peng som så att säga pensionerats från aktiv tjänst. Den funkade inte längre. Den var helt enkelt värdelös!

Hemresan gick däremot finfint. Någon hade förstått att det var en bra idé att ge mig sjösjukepiller så jag sov hela vägen till Sverige.

Sedan har jag återvänt ofta som vuxen och jag gillar verkligen Danmark. Men kanske ligger det ett barndomstrauma i botten, när jag shoppar loss på Illums Bolighus eller kastar mig in i alla små butiker jag ser. Jag som så sällan är på shoppinghumör. Men i Danmark…

Publicerat i fredagstema, historia, Livet | Etiketter , , | 24 kommentarer