Varför är våffeljärnet runt? Fredagstema igen

Postat den 23 mars, 2012 av Karin

Fredagstemat denna vecka är Våffeldagen och vad vi brukar göra då. Svaret är enkelt: det blir våfflor.

Men så kom jag att fundera på varför våffeljärnet är runt. Det går ju lika bra att grädda våfflor i ett fyrkantigt eller rektangulärt våffeljärn, så varför är dom runda? Jag tror att förklaringen är mycket enkel. De runda järnen blev vanliga med vedspisen, de var helt enkelt ett av tillbehören, precis som olika grytor som passade in i de olika spisringarna, som man kunde ta bort en och en. Ett sånt här våffeljärn passar in om man tar bort den lilla runda mittcirkeln och två spisringar.

Våffeldagen den 25 mars är väl alla svensklärares favoritord när de ska förklara vad folketymologi är för något. Alltså ord som verkar svårbegripliga och därför tolkas om så att man kan förstå vad det handlar om. Komframåsäj, till exempel, i stället för konferencier. Våffeldagen i stället för Vårfrudagen, som Marie bebådelsedag tidigare kunde kallas. Om man verkligen vill spekulera kring olika samband (och det vill jag ju gärna!) passade det ju väldigt bra att fira att Maria var med barn, genom att äta något riktigt lyxigt lagat på de ägg som hönsen äntligen börjat värpa efter vintern. Och då blev det våfflor och så blev vårfrudagen våffeldagen. Ja, ja, det kanske återstår lite forskning för att klarlägga sambandet, så låt oss kallad det en teori så länge.

Men våffla då varför heter det så? Plättlätt (utsäkta!), det är samma ordstam som väva och den används i olika äldre ord för honungskaka, som fornhögtyskans wabo. Och visst finns likheten mellan honungskakans och våfflans typiska rutmönster!

Om man verkligen vill hålla på våffeltraditionerna ska det alltså vara äggvåfflor och här är självaste Cajsa Wargs sura gräddvåfflor, först hennes egna ord ur Hjelpreda i hushållningen för unga Fruentimber, 1755, sedan omvandlat till dagens mått.

Till ett kvarter sur grädda tages 2 kvarter vatten, ett halvt kvarter smält smör och 2 stycken ägg. Alltsammans vispas väl tillhopa med så mycket gott vetemjöl att det ringlar sig efter vispen när han upplyftes. Bakas sedan på vanligt sätt. NB. Till dessa våfflor bör vara god tjock grädda, som intet är för gammal, så bliva de goda.

Till 15 laggar:
3 ¼ dl sur tjock grädde eller crème fraîche
6 ½ dl vatten
1 ¾ dl smält smör
2 ägg
ca 5 dl vetemjöl

Uppdatering: Så här ser en variant av våffeljärn för vedspis ut, med en speciell järnring som tillåter järnet att rotera på det sätt som beskrivs i kommentarerna.

Undrar om det där översta järnet från början var likadant och så har man smitt på ett handtag när våffeljärnsringen kommit bort.

Mera uppdatering: Syrran tyckte inte att Cajsa Wargs våfflar blev bra, så i kommentarerna finns ett recept på frasvåfflor i stället. Äggvåfflor blir inte frasiga, ju.

Och förra bilderna på våffeljärnen krånglade i en del datorer, ovisst varför. Nu försöker jag med den här bilden från tidskriften Gård och Torp i stället, hoppas att det fungerar.

Publicerat i historia, Språk | Etiketter , , , | 40 kommentarer

Sara och sam-vettet

Postat den 22 mars, 2012 av Karin

När jag skrev om träd i går fick jag en påminnelse om Sara Lidman. Och det är ju självklart. Om temat är berättelser och träd får man ju inte glömma Sara Lidman. Hennes berättelse om granen är bland det starkaste och trovärdigaste jag läst i trädväg.  Hon berättar om det intensiva kärleksförhållande som hon hade med en gran, när hon var barn. Sedan, när hon börjat skolan, måste hon välja: granens hela visdom eller skolans sönderplockade kunskap, med bokstäver och annat spännande. Det blev bokstäverna och i boken Och trädet svarade, 1988, skildrar hon hur jobbigt det var när hon gjorde slut med granen och vad som sedan hände.

Jag hade att välja mellan Granens sam-vett
att låta mig förträdas
eller att lära mig alfabetet
och bli som folk

Det var kanske mitt livs svåraste val.

Slöjdaren Jögge Sundqvist har gjort ett fint Sara Lidman-skåp med ett citat ur berättelsen om granen: ”Granen visste det HELA, vad alltihopet handlade om.” Granens ”sam-vett”, dess samlade naturliga kunskap. Sara Lidman kröner skåpet med sin punkfrisyr-gloria.

 

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Att tolka, konst | Etiketter , , , | 5 kommentarer

Om dessa träd kunde tala

Postat den 21 mars, 2012 av Karin

Idag påminner Trädtanten om att det är världsberättardagen och att temat är träd. Egentligen handlar det ju om muntligt berättande, men någon slags trädberättelse ska jag väl kunna presentera så här också.

Det här lilla trädet vill ha det så här kargt och eländigt och trots att det ser rätt oansenligt ut producerar det en viktig exportvara för länder som Somalia, Etiopien och Oman: frankincense, eller olibanum, dvs en kåda som används till rökelse. Just det här lilla trädet växer i Dhofarregionen i södra Oman och kan ge upp till  tio kilo kåda om året.

Rökelse är ett viktigt inslag vid fester, dop, bröllop och vid religiösa ceremonier i stora delar av världen. Vatikanen är en av storkunderna. När man bränner kådan använder man olika behållare, silver, mässing eller som det här, av lera.

Det finns grekiska berättelser från trehundratalet f. kr. om hur insamling och försäljning av kådan gick till, just i Saba, dagens Oman.

De som samlade in kådan bodde intill träden under några veckor och passade dem noga. Det gällde att skära lagom många skåror per träd – hur många berodde på trädets ålder, ju yngre, desto färre. Sedan fördjupades skårorna med lämpliga pauser, så att trädet inte skulle dö, men väl lämna så god skörd som möjligt. Sedan lade de den insamlade kådan vid templet på en skiva med sitt namn och vikten på kådan. Så gick de sin väg och inköparna kom och tog det de ville ha och lämnade betalningen. Och sedan kom prästerna och tog en tredjedel av betalningen och först därefter kom kunde insamlarna hämta sina pengar.

Man kan undra hur stor andel av betalningen som insamlarna får idag. Priserna på frankincense har gått upp och man hittar nya användingsområden, bland annat som anticeptiskt medel.

Kådsalva! Visst har jag en gammal burk med kådsalva någonstans? Det måste jag kolla nästa gång jag är på landet.

Publicerat i historia | Etiketter , , , | 29 kommentarer

Kreativ återvinning

Postat den 19 mars, 2012 av Karin

De där plåtinsekterna, som funnits i högermarginalen ett tag, lade jag dit som en påminnelse till mig själv om att visa upp dem i större format. De kommer från en liten by eller förort till Nairobi, som heter Ruaka. Konstgalleriet heter Kilele Art Studio och har både oljemålningar, metallskulpturer och så de fina insekterna gjorda av lås- och motordelar. Han som skapat dem heter Alex Wainaina och han har också gjort det politikerporträtt som jag skrivit om tidigare.

Här är större bilder på insekterna och på lite annat som finns i och kring Kilele Art Studio.

Låsvinge?

Jag har inte så bra koll på bildelar, men kan detta vara något från innandömet på en bil?

En giraffunge, gjord av stuprör och annan plåt, tycker att det är lite stökigt med alla grodmusikanter, noshörningar, vårtsvin, andra konstiga djur och trollkarlar, så den funderar på att rymma till granngården, där det verkar lugnare.

Publicerat i konst | Etiketter , , | 13 kommentarer

Håll utkik efter fjorton män i en båt på nästa auktion!

Postat den 18 mars, 2012 av Karin

Inför den 18 mars brukar det dyka upp artiklar, eller notiser om ”The Boston Gardner Heist”, det stora konstrånet i Boston 1990 då tavlor för en halv miljard lyftes ut ur Gardnermuseet i lugn och ro. Efter 20-årsjubileet för två år sedan har det dock varit tunnsått med artiklar, till och med i Boston Globe och andra lokala publikationer.

Men tavlorna är fortfarande borta, Rembrandt och Vermeer, Degas och Monet, sammanlagt 13 dyrbara konstverk och om man kan tipsa om var de kan vara, finns en belöning på fem miljoner dollar.

Målningen av Rembrandt är mest känd för att vara hans enda målning av ett maritimt motiv.

Den föreställer Jesus och de tolv lärjungarna på Genesarets sjö. Det stormar när de ska över sjön, men Jesus sover lugnt tills lärjungarna blir oroliga och väcker honom.

När Jesus vaknat till och förstår vad det handlar om, säger han ”Coola ner er”, till såväl lärjungar som vågor och då gör de det.

Det har spekulerats en hel del om varför det är fjorton män i båten. En vanlig teori är att Rembrandt har målat in sig själv i tavlan och han skulle i så fall vara mannen som möter betraktarens blick. Han som har grön jacka och rött hår och mössa. För inte kan det väl vara den där stackarn som ligger dubbelvikt över relingen och mår tjuvtjockt?

Apropå tjuvar så kan man fortfarande se bilderna på de två tjuvar som tog sig in på museet på natten till den 18 mars 1990, utklädda till Bostonpoliser, med lösmustasch och allt.

Vad skulle ni göra om ni jobbade på museum och dessa två kommer instövlande på ringer på mitt i natten och säger att de är från polisen.  De ska bara kolla några säkerhetsdetaljer. Jag skulle nog gå på det, särskilt om alla Bostonpoliser brukar ha sådan där mustasch. Men man borde ju bli misstänksam mot polismössorna som ser alldeles för stora ut. De två ”poliserna” genomförde kuppen i lugn och ro, efter att de satt handklovar på vakterna och bundit fast dem i en pelare. Här finns hela berättelsen

Teorierna om var tavlorna kan finnas är många och en av dem presenteras i The Simpsons tjugoförsta säsong, episod 17, ”History X-cellent” En av tavlorna återfanns förstås hemma hos den ondskefulle Mr Burns. (Jag hittar tyvärr ingen fungerande Yoube-länk).

Men vem vet, någon av tavlorna kanske dyker upp på en auktion nära dig? Håll utkik efter en målning med fjorton män i en båt. Du kanske inte får behålla den, men fem miljoner i hittelön är inte heller så tokigt.

 

Publicerat i konst | Etiketter , | 9 kommentarer

Fredagstema – tiggeri av olika slag. Hur reagerar du?

Postat den 16 mars, 2012 av Karin

Fredagstema igen och Olgakatt har föreslagit: Tiggeri av olika slag. Hur reagerar du?

Det finns en hel del tiggare i kvarteren där jag bor. Ibland kan jag lämna någon sedel, men oftast skyndar jag förbi. Utom när barnbarnen är med. ”Men SÅG du inte. Han som sitter där. Ska vi inte hjälpa honom?” Och jag säger att oj då och visst, han behöver nog pengar till mat och femåringen kilar iväg och lämnar sedeln och så blir det en stunds resonemang efteråt om var han bor och annat svårförklarat. Men Situation Stockholm köper jag alltid, gärna ett par tre nummer, som man kan ”glömma” på något kafé eller ge bort till andra.

En som har funderat på tiggarens roll – och vår – är konstnären Anneè Olofsson. Hon har gjort den här kvinnan som är både en sparbössa och en tiggarkvinna i en ödmjuk bedjande ställning. På knä, med framsträckta händer.

Hon ingick i den utskällda utställningen på NK nyligen. Den där med dyra lakan som ser ut som hoptejpade pappkartonger. I går när jag äntligen kom i väg för att se den, var den redan hoppackad och på väg någonstans. Men expediten som jag frågade tyckte att jag skulle försöka hitta en bild av tiggarkvinnan.

”Du måste se den. Den fick mig verkligen att fundera”, sade hon. ”På vad vi använder våra pengar till. Den där kvinnan som är en sparbössan som kan man bara kan stoppa i pengar i. Man kan inte ta ut några pengar ur den. Då måste man slå sönder den. Och eftersom den faktiskt kostar 11 000 kronor så… Klurigt, eller hur?”

Ja, hur tänkte konstnären när hon gjorde denna lilla skulptur av en till synes välbeställd ung kvinna – rätt lik henne själv – som tiggerska.

Eller fotot som fanns på omslaget till DNs kulturdel för ungefär ett år sedan, Anneè Olofssons ansikte med ett par åldrade händer framför, med rubriken ”Hudnära skräck.”

Samma rädsla, kanske, som när hon ser sig som den tiggande kvinnan.

Klurigt, som sagt, och det får en att fundera på hur man råkade hamna i en så  gynnsam situation på detta klot.

Och det påminner om vad som hände en ung bekant som klär sig lite punkigt, med slitna kläder och spretigt hår. På väg till jobbet köpte hon en stor latte på Seven Eleven och med muggen i högsta hugg banade hon sig fram i tunnelbaneuppgången.  En äldre man måste ha trott att hon var tiggare, för han lade en slant i muggen. Plums! Han märkte inget utan skyndade vidare och där stod hon och funderade på vad hon tyckte om detta. Både lustig och olustig, sade hon efteråt. Och onekligen en parallell till Aneè Olofssons idé med den tiggande kvinnan: ”Det kunde vara jag… ”

Publicerat i Att tolka | Etiketter , , | 16 kommentarer

Livet är inte rättvist!

Postat den 15 mars, 2012 av Karin

För många år sedan berättade en arbetskamrat om hur han och syskonen hade blivit osams när det var dags för arvsskifte efter föräldrarna. Det fanns lite antikviteter, silverföremål, konst och liknande; enkelt att dela upp med hjälp av lottning, eller genom att turas om att välja vad man vill ha.

Men en av bröderna (vi kan kalla honom Bror) ville lägga vantarna på det mesta; han var beredd att driva en arvstvist som skulle kunna bli lika dyr som de samlade tillgångarnas värde. Varför? Jo, för att deras pappa hade en udda uppfostringsmetod. Varje lördag kom han hem med en påse godis, som han gav till slumpmässigt barn. När syskonen klagade blev det stående svaret: ”Livet är orättvist. Vänj er!”

Och så råkade det bli så att Bror aldrig, inte en endaste gång, fick någon godispåse, så nu jädrar skulle han ha både silverbestick, antika urnor och Zornetsningar! Det löste sig väl på något sätt med alla prylarna, men syskonsämjan fick sig en riktig törn.

I dag diskuterades Björn Af Kleens bok Jorden de ärvde på den trevliga frukostbokklubben på Vetekatten. Och i den boken dyker samma uppfostringsmetod upp, i en snarlik tappning. Nils Gyllenkrok på fideikommisset Svenstorp berättar att hans pappa alltid köpte två chokladkakor till sina tre barn på lördagarna. Tanken var att de som fick choklad skulle dela med sig till den som inte fick. Detta som en liten förövning inför den dag då fideikommisset skulle ärvas av äldsta sonen. Han som fick ärva makten och härligheten skulle helst se till att syskonen i alla fall fick någon liten chokladbit.

Det är spännande läsning, inte minst det som handlar om fideikommissens ekonomiska sida: gigantiska jordegendomar som det går att tjäna stora pengar på, just för att stordriften är så lönsam. Med EUs arealbidrag ovanpå redan fördelaktiga förhållanden är det en bra idé att expandera ytterligare och därför får allt fler arrendebönder maka åt sig på fideikommissens ägor. En slags omvänd jordreform som pågår i det tysta.

Och så denna uråldriga, omoderna arvsform. Agnatisk, har vi fått lära oss nyligen när det var tal om tronföljd, om det bara är söner som ärver. Riddarhuset är den sista helt agnatiska resten i vårt samhälle. Varför är inte adelsdamerna är arga?

Det finns en uppföljare också, som berättar om hur det går när man skriver en bok om fideikommissariatens makt och rikedomar. PS, heter den och är utgiven på Weylers förlag.

Publicerat i Böcker, Livet | Etiketter , , | 8 kommentarer

Pizza eller paj?

Postat den 14 mars, 2012 av Karin

I dag är det den internationella pi-dagen eller π-dagen och då firar man lämpligen med att äta paj eller pizza, eftersom båda börjar på pi, i alla fall i USA, där man startade det hela och där paj heter pie.

Pi är 3,14, och eftersom man skriver den fjortonde mars lite bakvänt i USA, 3/14, så har det blivit pi-dagen.

Det fiffiga är att både pizza och paj brukar vara runda och pi handlar om hur man räknar ut ytan eller omkretsen på en cirkel, om jag förstått rätt.

En cirkels yta är pi gånger radien i kvadrat. Omkretsen är pi gånger diametern. Mycket användbart och fiffigt. Och obegripligt, egentligen.

Pizza eller paj? I båda fallen är omkretsen, i alla fall på ett ungefär, 3,14 x diametern. (Det gäller för tårtor också, trots att de inte börjar på pi.) Trevlig π-dag!

Uppdatering: OK, det är lite ungefärligt det där med 3,14. I verkligheten – eller i matematiken, snarare – har pi oräkneligt många decimaler. Om man vill se den första miljonen decimaler kan man kolla här.

Publicerat i Att tolka | Etiketter , | 7 kommentarer

Lite könsbyte skadar väl inte

Postat den 12 mars, 2012 av Karin

Debatten om han, hon och hen har några år på nacken. I boken Språkform och språk- norm 1979, skriver Gun Widmark att man borde använda ”hon” som generellt pronomen i stället för ”han”: individen – hon, personen – hon, lika gärna som människan – hon.

Illustration till Karl Vennbergs artikel i Aftonbladet 20/6 1985

När han/hon-debatten tog ny fart i mitten av 1980-talet använde Karl Vennberg hennes uppsats som ett exempel på hur tokigt det kan bli. Rätt otypiskt för Vennberg, måste man väl säga, han som alltid var nyfiken på nya möjligheter och en seriös tillskyndare till ökad jämställdhet. Men här stegrar han sig. Och för att riktigt visa hur uppåt väggarna galet det skulle bli, exemplifierar han med några ordspråk: ”Den illa gör hon illa far.” ”Den som slaktar mer än hon kan salta får sura stekar.” Det hörs väl att det inte går, menar Vennberg. Nej, kära Karl, det hörs inte alls. Jag tycker det går alldeles utmärkt.

Kunde det kanske vara en lösning att skriva han/hon? Nej det tycker inte Vennberg. ”Fasaväckande”, skriver han och där håller jag med honom. Det är för klumpigt. Och det är nog därför som det behändiga ordet ”hen” letar sig in i språket. Precis som i finskan som har det könsneutrala ”hän”.

Å andra sidan ska man nog inte avhända sig en möjlighet till nyansering och precisering i språket i onödan. Det är ju inget problem att använda han och honom när det handlar om män, hon och henne när det handlar om kvinnor och hen och henom när man inte vet. Visst vore det smidigt? Så här skriver Språkrådet om hon, han hen.

Och så här skriver Ylva Burman i SvD.

Publicerat i Att skriva, Debatt, Livet, Ord, Språk | Etiketter , , | 17 kommentarer

”Jag älskar deadlines…”

Postat den 11 mars, 2012 av Karin

”Jag älskar deadlines. Jag gillar det svischande ljudet när de passerar.” Sa Douglas Adams, som skulle ha fyllt sextio år i dag. Jag hoppas han är mottaglig för en intergalaktisk hälsning. Och ett tack för att han har givit oss en hel värld av användbara referenser.

Han var arbetslös och deppig och bodde hos sin mamma när han plötsligt kom ihåg en idé från tonåren, då han reste runt i Europa med Liftarens guide till Europa i fickan. En stjärnklar kväll hade legat på någon alpäng i trakten av Innsbruck och tittat upp i rymden och tänkt att någon borde skriva en liknande guide till galaxerna.

Och så gjorde han precis det. Han gick upp från sängen där han låg och deppade och satte igång att skriva en radiopjäs: Liftarens guide till Galaxen.

Liftaren, Arthur Dent, till höger (obs handduken) och den deprimerade roboten Marvin till vänster.

Det behövs knappast någon presentation av liftaren, Arthur Dent, som får lift med ett rymdskepp,  just som Jorden ska röjas undan för att lämna plats åt en intergalaktisk motorväg.

Radiopjäsen blev en succé och resulterade i en trilogi på fem böcker (ja, jag vet, det är världens enda fembandstrilogi).

Här är några galaktiska visdomsord:

”Människorna, som är nästan ensamma om att kunna att lära av andras erfarenheter, utmärker sig också genom sin uppenbara motvilja att göra det.”

”Ett vanligt misstag som folk begår när dom ska konstruera något som är fullkomligt idiotsäkert är att dom underskattar den fullkomliga idiotens uppfinningsförmåga.”

”Den största skillnaden mellan en sak som kan gå fel och en sak som omöjligt kan gå fel är att när en sak som omöjligt kan gå fel, går fel, oftast visar sig vara omöjligt att fixa eller reparera.”

Den 25 maj, (två veckor efter Douglas Adams dödsdag) firar hans beundrare Internationella handduksdagen och ser till att ha med sig en handduk under dagen. Here is why:

”Om till exempel en kloss (kloss = fastboende, icke-liftare) upptäcker att en liftare har en egen handduk tror han av någon anledning automatiskt att liftaren också innehar tandborste, tvättlapp, tvål, en burk med skorpor, fältflaska, karta och kompass, snören, myggspray, regnkläder, rymddräkt, etc, etc. Det blir då så mycket lättare för klossen att låna liftaren någon av dessa eller ett dussin andra artiklar som han händelsevis råkat ’förlora’. Klossen kommer att tro att en man som kan lifta kors och tvärs genom galaxen, leva som fåglarna på marken, kämpa mot dåliga odds och ta sig fram, men ändå vet var han har sin handduk, en sådan man är någonting att räkna med.”

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker | Etiketter , | 22 kommentarer