När regeringen tjuvåkte

Postat den 28 augusti, 2012 av Karin

Berättelserna om olika myndigheters och departements festligheter förvånar, kanske särskilt SÄPO:s James Bondfest. Även redaktörn är lite tagen och han brukar inte bli skakad i första taget.

E’re party?

Dels kommer det ju som något av en överraskning att SÄPO har så många som tusen anställda. Och att deras fest kostade över fem tusen kronor per person är lite svårsmält.

Det fanns en tid då den offentliga förvaltningen gick till överdrift åt andra hållet, för att inte slösa med skattebetalarnas pengar. Redaktörn drar sig till minnes hur han i sin ungdom intervjuade Tage Erlander. Tage berättade hur besvärligt det blev när gamla kungen ville ha sommarkonseljerna på Drottningholm.

Expeditionschefen i statsrådsberedningen fick i uppdrag att lösa transportfrågan. Hela regeringen skulle ju fraktas och de allmänna kommunikationerna var inte var så smidiga. Expeditionschefen föreslog inköp av två större bilar, extra stora Volvo, med många platser. De skulle ju kunna användas i andra sammanhang också, för regeringens transportbehov.

Men Per Edvin Sköld vägrade. Aldrig i livet att man skulle kosta på sig sådan lyx. Fullständigt onödiga utgifter. Erlander stod inför valet att antingen tvinga kungen att åka in till stan eller att gå emot sin finansminister och driva igenom bilköpet.

När det såg som dystrast ut kom någon på lösningen. (Nej, inte taxi, det skulle också ha ansetts som en onödig lyx.) Man hade nyligen beviljat anslag för fångtransportbilar till Långholmen och de bilarna måste man ju kunna disponera. Och så fick det bli. Regeringen åkte fångtransport till Drottningholm den sommaren, berättade Erlander.

Redaktören undrade varför inte episoden var med i Erlanders memoarer och Erlander förklarade att det väl inte var något att skryta offentligt med. Man hade löst ett praktiskt problem. Men man behövde inte bjuda skämttecknarna på möjligheten att rita av regeringen bakom galler.

Uppdatering: Det var både Ernst Wigforss, som då var finansminister och Per Edvin Sköld som var emot det där med bilköp, meddelar redaktörn som är noga med faktakontrollen.

Publicerat i Debatt, historia | Etiketter , , , , | 15 kommentarer

Problem med en perfekt lösning

Postat den 26 augusti, 2012 av Karin

Även om man inte är specialintresserad av korsord är det möjligt att man stött på namnet Will Shortz. När han var i nioårsåldern hade hans mamma sina bridgekompisar hemma en kväll.

För att sysselsätta sonen ritade hon några streck kors och tvärs på ett papper och sade att han skulle försöka skriva i ord som passade ihop på båda hållen.

Så han satte igång och sedan slutade han aldrig. Han började sälja sina korsord när han var 14 och han är nu sedan många år redaktör för New York Times korsordsavdelning. Dessutom fyller han 60 idag. Grattis!

Han införde gradvis svårare korsord under veckan, lättast på måndagen och svårare mot slutet av veckan – något som svenska tidningar tagit efter. Han började publicera namnet på författarna till korsorden och han moderniserade innehållet.

På valdagen 1996 publicerade Shortz ett korsord av Jeremiah Farrell, som han utnämnt till det mästerligaste korsordet någonsin. Det hade två olika lösningar, med samma ledtrådar. Frågan som gav mittraden lydde ”Morgondagens huvudrubrik i tidningarna”. Svaret såg ut att vara ”Clinton elected”. Men Farell hade byggt in en annan svarsmöjlighet: ”Bob Dole elected.” (Någon som minns denne motkandidat till Clinton?) Genom att ha dubbeltydiga ledtrådar som”svart hallowen-djur” som ger ”bat” eller ”cat”, klarade han alltså att få med båda namnen. Shortz blev nerringd av uppretade korsordslösare, republikaner såväl som demokrater, som tyckte det var upprörande att tidningen tog ställning politiskt.

När det gäller ledtrådar hade Shortz också en favorit: ”Turns into another story”. Rätt lösning på den ledtråden är SPIRALTRAPPA.

Han har också en bra förklaring till varför vi gillar korsord.

”Vi måste ta itu med svårlösta problem varje dag. Vi vet aldrig om vår lösning var den bästa. Men med ett korsord finns det en fullständigt perfekt lösning. Det är tillfredsställande.

Publicerat i historia, Ord | Etiketter , | 15 kommentarer

Fredagstema: Sommarens bästa

Postat den 24 augusti, 2012 av Karin

Tema denna fredag är Sommarens bästa. För att göra det lättare att sovra bland allt bra har jag bara tagit med bästasaker som börjar på bokstaven B.

Under hela min uppväxt tyckte jag att det bästa, ja själva poängen med somrar, var att få bada. Det hör fortfarande till favoriterna. I sommar kunde vi ta första doppet i maj och sedan har sjön hållit hyfsade 20 grader, så gott som hela sommaren, det är helt OK. Fast nu är det tre dagar sedan senast och det är dags att börja längta efter nästa sommar. Eller dra igång…

…bastun, som fick ett nytt däck förra sommaren (tack syrran och pensionären!). Där har det varit varmt och soligt nästan varje kväll. Solen kryper liksom under molnkanten och värmer mot bastuväggen på kvällen, så att även den regnigaste dag har avslutats med en solstund.

Klicka på bilden så syns blommorna bättre.

Blommorna i de olika rabatter som min farbror anlade en gång fortsätter att glädja och överraska. Den blå bergvallmon är en kinkig blomma som jag blir lika glad åt varje år.

Mittblomman är inte en tistel utan en alpmarton som glädjande nog har överlevt en lika nödvändig som äventyrlig flytt. Sommaren bästa nykomling är den trevliga rödgula spanska fanan som slog ut när Spanien vann fotbolls-EM.

Bästa bio var utan konkurrens (också i betydelsen att vi inte sett så många filmer) den irländska filmen The Guard. Svår att göra rättvisa på några rader, men jag förstod att jag måste se den när två personer, vars omdöme jag litar på, tillbringade en hel kväll med att återberätta handlingen för varandra under stigande förtjusning. Nu när jag sett den förstår jag dem! Finns på DVD.

Sommaren bästa bok är som vanligt Sommarboken, som jag brukar läsa om och sommarens bästa birds har varit fiskgjusarna i sitt bo i Estland, som vi har kunnat följa i direktsändning från ägg till flygfärdiga ungar.

Sommarens bästa bakgårdskantareller dök upp bakom huset. Massor. Det var bara att gå ut och plocka, ungefär var tredje dag. Där har det aldrig växt kantareller förut!

Men denna sommar har de tydligen funnits överallt, så varför inte bakom vårt hus. ”Jag går ut och hämtar kantareller” säger vi numera. Hämtar, inte letar.

Men det allra bästa med sommaren är ändå att man hinner umgås. Besök har det varit gott om, alla lika starka kandidater till årets ”best-guests-of-the-year-award”, så det blir delad första plats för allihop. Och så barn och barnbarn, förstås. Såhär sammanfattar sjuåringen sommarfröjderna. Hon själv, till vänster, gillar glaskulor, jordgubbar, blommor, regnbågar, hästar och katter. Femåriga brorsan i mitten gillar att hoppa studsmatta, spela fotboll, leka med …eh, nåt monster och sin mycket naturtrogna orm. Lillebror som är två år gillar enligt storasyster bilar, lekstugan, leka i sanden och sina gosedjur. Mycket träffsäkert. Och farmor gillar enligt henne att ”gå i skogen, simma i sjön, kantareller – och så oss, förstås!” Alldeles riktigt!

Här kan man läsa om de övriga fredagsbloggarnas sommarfavoriter:

Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

Och nästa vecka är temat Ny termin. Sedan tar Musikanta över stafettpinnen och lämnar den i oktober till Karin på Pettas. Den ursprungliga  ”Show-and-tell”-gruppen kör igång i september med mer renodlat bildberättande Galleri Fredag, för hugade fotografer.

Uppdatering: Det slår mig just att vi kanske ska göra om fredagstemat till lördagstema, för att undvika krockar och för att de som vill fortsätta även med Galleri Fredag inte blir alldeles sönderstressade.

Publicerat i Att odla, Att rita, Att tolka, fredagstema | 27 kommentarer

Jag försöker inte beskriva framtiden. Jag försöker förhindra den.

Postat den 22 augusti, 2012 av Karin

”Jag försöker inte beskriva framtiden. Jag försöker förhindra den.” Så sade författaren Ray Bradbury, som är mest känd för sin bok Fahrenheit 451, om ett samhälle där böcker är förbjudna och eldas upp. I sina dystrare stunder konstaterade han att det kanske inte skulle behövas, eftersom människor i värsta fall bara skulle sluta läsa böcker.

Under sommaren kan de bli lite missar i nyhetsintaget. Ray Bradbury dog tidigare i somras, något som jag upptäckte först i dag, på det som skulle ha blivit hans nittioandra födelsedag.  Vemodigt. Men hans böcker finns ju kvar.

Han var nog den mest entusiastiska författare man kan tänka sig. När han fyllde 80 sade han i en intervju: ”Det roligaste i mitt liv har varit att gå upp varje morgon och rusa till skrivmaskinen med någon ny idé som slagit mig. Den där känsla som jag har varje dag är väldigt mycket samma känsla som när jag var tolv.” Det låter som ett bra sätt att åldras på.

Alla känner väl till brandmannen Guy Montag i Fahrenheit 451, han som har som jobb att bränna böcker och som gillar det. Tills… Men Bradbury har ju skrivit så mycket mer, som den entusiastiska och flitiga författare han var. Oktoberfolket, Invasion på Mars, Den illustrerade mannen, Det eviga regnets dag, Solens gyllne äpplen, Den kalla vinden och den varma. Och en mängd filmmanus. Till exempel.

I dag när jag klippte gräsmattorna, med regnet hack i häl, funderade jag på ett ofta återgivet citat av Bradbury, ur Fahrenheit 451:

”Vi måste alla lämna något efter oss när vi dör, sade min farfar. /-/ Skillnaden mellan mannen som klipper gräset och en riktig trädgårdsmästare ligger i beröringen, sade han. Han som klipper gräset kunde lika gärna inte ha varit där överhuvudtaget; trädgårdsmästaren kommer att finnas kvar en livstid.”

Det ingår i ett längre resonemang om vikten av att bidra med något, som gör att vi finns där, också efteråt. Vi måste överlämna något till världen, ett barn, en bok, en målning, ett hus, en mur, ett par handgjorda skor. Eller en trädgård.

Men, tänkte jag, någon måste ju klippa gräset också. Måste nog läsa om Fahrenheit och se hur han tänkte där.

Relativt nyklippt. Men inte räcker det en livstid, inte, men en vecka kanske, med lite tur.

Publicerat i Att läsa, Att odla, Att skriva, Böcker | Etiketter | 21 kommentarer

Livet på landet

Postat den 21 augusti, 2012 av Karin

Cecilia N undrar i kommentarsfältet till förra inlägget hur vi har det med husdjuren: ”Älghundar som heter Nalle och Björn som flyttar åt ena hållet. Och älgkalvar som flyttar åt ett annat.”

Jag förstår om det verkar konstigt. Det kan ha varit på sensommaren samma år som älgkalven flyttade till Öland, som valparna kom.

Jag har skrivit om älgkalvens kungliga karriär här. Hur brorsan var övertygad om att den blev kalops, medan den i själva verket mådde som en prins.

Men när det gällde några andra husdjur var det nog så att de blev mat, samtidigt som våra föräldrar hittade på trösterika historier om deras öden och äventyr. ”Kaniner, förstår ni barn, försvinner ofta på hösten. Ungefär som flyttfåglarna.”

Hade jag anat skulle jag ha blivit både pälsvägrare och vegetarian.

Och grisarna då? Porcelina och Obadja som var riktigt trivsamma där de gick och bökade utanför sin fina lilla stuga. Den var byggd av virke från transportlådorna till några stora isolatorer och på lådorna stod det stämplat med stora bokstäver: FRAGILE och PORCELINA. Så egentligen borde den andra grisen ha hetat Fragile, men jag tror att mina föräldrar tyckte att Obadja passade bättre. Och Porcelina borde ha hetat Porcellina, med två l, som betyder liten gris på italienska. Men nu stod det ju Porcelina på huset.

”Grisar vill ha äventyr. Grisar vill se sig om i världen. Grisar växer upp och flyttar hemifrån…” Svaren var lite svävande när de var borta och jag funderade en hel del på hur de lyckats ta sig ut ur sin inhägnad. Men att det skulle finnas något samband mellan deras försvinnande och julskinkan var det nog lika bra att fick veta först senare i livet.

 

Publicerat i historia, Livet | Etiketter , , | 38 kommentarer

Nej, det går ju inte…

Postat den 19 augusti, 2012 av Karin

Vi hälsade på hos Byfånen nyligen och hans grannar, som har hundvalpar. Ett femårigt barnbarn var med och det var kanske lite obetänksamt. Så mycket kärlek vid första ögonkastet har jag sällan sett.

Hon satt med en valp i famnen hela tiden och efteråt blev det långa diskussioner om varför det inte går att ha hund om man är borta hela dagarna. Mamma och pappa på jobb och hon själv på dagis.

Och jo, jag blev allt rätt förälskad jag också. Det fanns några stycken att välja på. Alla lika söta. Här verkar mamma Malva ha somnat ifrån matningen.

Här är jag med ”min” hund Nalle, som ser rätt valpig ut på bilden. Förmodligen är jag fem år.

Det är klart att jag har funderat på det.  Jag har ju egentligen alltid betraktat mig som hundägare, alltsedan vår hund Nalle måste flytta till annan ort när jag var sju år. Sedan dess har jag känt mig som hundägare, om än för tillfället utan hund.

Men det vore inte snällt mot hunden att flytta den till stan. Bra för mig, kanske, med långpromenader varje dag, men hur mår en hund i en stadslägenhet? Nej, det känns inte riktigt rätt.

Gör det ju inte…

Publicerat i Livet | Etiketter | 44 kommentarer

Fredagstema: stöld

Postat den 17 augusti, 2012 av Karin

Veckans fredagstema är stöld. Det beror på att jag hörde talas om någon som blivit bestulen på en fin växt i sin trädgård  i sommar och då började jag fundera på olika besynnerliga stölder som jag hört talas om eller råkat ut för.

Vi har egentligen bara drabbats av en riktigt kännbar stöld (jag bortser från att bilen blev stulen för några år sedan; det gjorde inte så mycket) och det är i här i huset på landet. Farfars och farmors stuga, som vi nu förvaltar så gott vi kan. När vi tog över huset, som ligger lite avsides, beslöt vi att inte ha något värdefullt här. Inget som vi skulle bli olyckliga över att förlora. Föga anade vi då…

Här är de få bilder som finns från ”f. s” (före stölden). Kolla verandafönstren, med de där fina diagonalspröjsade rutorna längst upp, som går som en bård runt hela verandan. Sannolikt har min farfar, som var snickare, gjort dem. Eller farfarsfar, som också var snickare. De fönstren stals för många år sedan. Och sedan dess har jag funderat på det där, då och då .

När man stulit verandafönster… vad gör man sedan? Sätter man in dem i sin veranda? Sitter man sedan där och ser ut genom sina stulna fönster, nöjd och glad? Eller säljer man dem till någon som inte alls undrar varifrån de kommit?

Idag ser verandan ut så här. Vi satte in nya, fast gamla, fönster från bodvinden. Innanfönster med smal spröjs och gammalt glas. Det går ju det också. Men jag undrar ändå hur verandafönstertjuven tänker.

Och så måste jag berätta om den gången när jag inte blev bestulen. Jag satt i vardagsrummen med en ganska nyfödd bebis. Då såg jag hur köksdörren öppnades och någon kom in i köket, men eftersom bara någon liten lampa var tänd, såg jag inte vem det var. Måste vara grannarna en trappa upp, tänkte jag. Någon som behöver låna smör, eller en öl eller nåt. Eftersom jag höll på att amma ropade jag tvärs genom rummen: ”Ta vad du behöver!” Då försvann personen snabbt ut genom köksdörren igen. Men?

Jag lade bebisen i sin säng och gick ut för att titta. Ingen där, men dörren till trädgården var öppen. Aha, hunden hade smitit ut och någon försökte få in den? Men där fanns ingen hund i trädgården och ingen människa heller. Men källardörren stod öppen. Aha, hunden hade smitit ner dit? Jag gick ner i källaren, men där fanns ingen heller. Men ett källarfönster var trasigt. Sönderbrutet, liksom. Konstigt. Väldigt konstigt…

Tja, så trögfattad kan jag vara. Men jag hade i alla fall skrämt iväg tjuven med mitt förslag att han skulle ta vad han ville ha. Grannen däremot, som inte var hemma (och inte hunden heller), hade blivit av med en hel del.

Mera stölder kan ni läsa om hos de andra fredagsbloggarna:

Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

Publicerat i fredagstema, Livet | Etiketter , | 21 kommentarer

Fiskgjusar ajö. Välkommen Bajö!

Postat den 15 augusti, 2012 av Karin

Nu när fiskgjusarna snart har flugit iväg till sin vinterbostad i Västafrika måste man hitta på något annat att ägna sig åt. Visst finns det försummade projekt, visst finns det Wordfeud, skogspromenader, boktravar och rum att tapetsera om.

En liten bit Bayeuxtapet

Men efter OS och fiskgjusarna behövs något nytt som avkoppling. Och just då dyker det perfekta verktyget upp. Gör din egen Bayeuxtapet! Bayeux (uttalas bajö) ligger i norra Frankrike och där finns en märklig bildberättelse, broderad på linne (stjälkstygn och plattsöm), som skildrar slaget vid Hastings 1066.

Den invigdes troligen elva år senare (1077) och är en av de äldsta och bäst bevarade textilierna i världen.

Här är detaljer från broderierna, som de återges i Nordisk Familjebok:

Den goda nyheten är att det nu finns ett verktyg på nätet där man kan göra sin egen Bayeuxtapet. Skildra dramatiska händelser ur sitt liv. Ge kända berättelser en ny skepnad. Skicka budskap till medmänniskorna i en stilig medeltida dräkt. Möjligheterna är många. Kombinera figurer, hus, växter och tillbehör som du vill.

Man kan göra det mycket enkelt. Så här skildrar jag den stundande skolstarten, med en blandning av bestörtning och förhoppningar. Man kan också myllra till det lite mer, som på den riktiga Bayeuxtapeten. Man kan helt enkelt hålla på hur länge som helst. Det går inte att använda Å, Ä och Ö, men sånt var man nog inte så noga med på medeltiden heller.

Länken till Bayeux-kitet hittar du här.

Publicerat i fiskgjusarna, historia, konst, Språk | Etiketter , , | 49 kommentarer

Post-OS-blues

Postat den 14 augusti, 2012 av Karin

Har det inte liksom sänkt sig en förstämning över nejden? Verkar inte många väldigt vilsna? Redaktörn rastlös? Har inte medmänniskor i mataffären en ”vad-ska-jag-göra-nu”-blick, som de inte hade förra veckan?

Kan det bero på att fiskgjusarna är utflugna? Vi är många som har följt dem under ett par månader. Alla tre ungarna har nu fått luft under vingarna; de kan kanske rent av fiska själva och snart bär det av till Afrika.

Vi har kunnat se deras liv i direktsändning från boet i Estland. Vi har sett första ungen kläckas och sedan två till, oroat oss över att den minsta ungen får så lite mat, glatt oss åt de första flygförsöken, oroat oss igen över att en av dem kanske inte kommer att klara flygandet och slutligen dragit en lättnadens suck häromdagen då till sist alla var i luften.

Första ungen kläckt, den 14 juni.

Sådär, nu är ruvandet klart.  Syskonen kom den 17 och 19 juni. Då börjar  det riktiga slitet med att mata alla tre. Pappa och mamma flyger och hämtar fisk i någon sjö i närheten.

De växer fort, men storasyskonen är framfusiga och lillasyster blir ofta utan. Hur ska det gå för henne.  Vi tror – utan egentlig grund – att storasyster är en tjej, mellanungen en kille och den minsta en tjej.

Här får äntligen minstingen en bit mat!

När ungarna växer byggs barnsäkerheten på med stora grenar runt bokanten.

Men vad hjälper det. Det går några veckor till och efter lite flaxförsök i och kring boet är de plötsligt utflugna alla tre. Varifrån kommer den här känslan av att jag har varit med om detta förut?

Jag tror att det där med fiskgjusarna kan vara anledningen till att många har den där vilsna blicken: Vad ska man göra nu, när man inte måste vaka över fiskgjuseboet hela dagarna?

Eller kan det bero på att OS är över?

PS. Nu tror jag att jag vet vad man kan göra i stället. Det tar lite tid och det är ju bra. Berättar mer i morgon.

Publicerat i fiskgjusarna, Livet | Etiketter , , | 13 kommentarer

13 augusti

Postat den 13 augusti, 2012 av Karin

Anne Oakley, som i ”Annie get your gun”, föddes den 13 augusti 1860 i en timmerstuga i Ohio, USA.  Familjen hade det riktigt eländigt och fick det ännu svårare när hennes pappa frös ihjäl i en snöstorm. För att familjen skulle få mat började hon jaga och blev en skicklig skytt. Hon vann skyttetävlingar från femton års ålder och blev senare den stora stjärnan i Buffalo Bills Vilda Västernshow. På bilden ser man henne tillsammans med Buffalo Bill på ett studiofoto.

Hon hade förmodligen ingen aning om att det var tack vare automatiserade minnesfunktioner som hon sköt så bra.

Processen beskrivs i Svenska Dagbladets serie om minnet. Här handlar det om golf.

När mycket står på spel börjar den främre delen av hjärnan, ”chefen”, känna att den måste se till att allting är perfekt. Den sticker in näsan i alla olika sorters underavdelningar trots att arbetarna där redan vet vad de ska göra. ”Chefen” stör med andra ord en redan fungerande process.

I stället för att låta svingen falla automatiskt börjar de främre delarna av hjärnan kontrollera att farten är korrekt, att rörelsen är korrekt och så vidare. Vad som har varit en integrerad helhet bryts ned i delar.

Jag kände igen beskrivningarna från mina egna erfarenheter från skytte och slalom. Det går inte som bra om man försöker koncentrera sig när man siktar eller tänka när man åker slalom. Ingemar Stenmarks berömda uttalande om sin teknik ”Dä ä bare å åk” handlar om det där. Eller som han också sagt: ”Benen tänker snabbare än hjärnan”.

Mitt skjutande var aldrig i närheten av Anne Oakleys, men någon liten pokal har jag ändå kvar i gömmorna. Och processerna är samma även om man tävlar på distriktsnivå i någon liten ort i Sverige. Man ska låta de väl beprövade metoderna klara det där. Inte tänka för mycket på ”dalskida” och ”bergskida” i slalom utan lita till att kroppen kan. Chefen kan koppla av.

Publicerat i historia, konst | Etiketter , , , , | 17 kommentarer