Nej, det går ju inte…

Vi hälsade på hos Byfånen nyligen och hans grannar, som har hundvalpar. Ett femårigt barnbarn var med och det var kanske lite obetänksamt. Så mycket kärlek vid första ögonkastet har jag sällan sett.

Hon satt med en valp i famnen hela tiden och efteråt blev det långa diskussioner om varför det inte går att ha hund om man är borta hela dagarna. Mamma och pappa på jobb och hon själv på dagis.

Och jo, jag blev allt rätt förälskad jag också. Det fanns några stycken att välja på. Alla lika söta. Här verkar mamma Malva ha somnat ifrån matningen.

Här är jag med ”min” hund Nalle, som ser rätt valpig ut på bilden. Förmodligen är jag fem år.

Det är klart att jag har funderat på det.  Jag har ju egentligen alltid betraktat mig som hundägare, alltsedan vår hund Nalle måste flytta till annan ort när jag var sju år. Sedan dess har jag känt mig som hundägare, om än för tillfället utan hund.

Men det vore inte snällt mot hunden att flytta den till stan. Bra för mig, kanske, med långpromenader varje dag, men hur mår en hund i en stadslägenhet? Nej, det känns inte riktigt rätt.

Gör det ju inte…

Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

44 svar på Nej, det går ju inte…

  1. Karin skriver:

    Förstår tankarna så väl, man vill ju såååå gärna men…

    Vilken duktig mamma Malva är. Sju valpar!
    Jag minns när min Emma hade många valpar och tiden för
    försäljning av dem blev aktuell. Så glad hon blev när en efter en lämnade hemmet
    Hon var så ung när hon fick valpar, skulle egentligen inte ha sådana då, men ibland händer saker och turligt nog så var pappan av samma ras. Herbert stannade kvar, många gånger till Emmas förtret. Ack ja, ungar som inte flyttar hemifrån:)

    • Karin skriver:

      Jag noterade att mamma Alva inte alls hade några invändningar mot att vi plockade upp hennes ungar och tog hand om dem en stund, snarare tvärtom. Och det är klart, sju stycken är en handfull (tassfull), eller mer.

  2. Skogsgurra skriver:

    Det går ju inte…

    Jag tänkte omedelbart på vårt försök att ta med oss två ”enorma” räkmackor hem från fiket i gamla färghandeln så att vi fyra åldringar (halva konsumtionsenheter) kunde äta varsin halva.

    Damen med den ambitiösa föresatsen att serva och konversera kunderna ansåg att ”det går ju inte”. I hennes värld skulle det innebära svårigheter att låta oss ta med oss mackorna från Gamla Färghandeln i Horndal för att äta dem hemma. Jag har fortfarande inte förstått hennes resonemang. Troligen var hon rädd för att få ”Take-awaykunder” som då skulle göra att hon inte fick tid att serva och konversera de ”riktiga” kunderna.

    Hur jag än försöker kan jag inte förstå resonemanget. Hon kunde ju, till exempel, meddela TA-kunden att hon inte kan leverera förrän om en halvtimme – eller en timme. Eller ett dygn. På så sätt kunde hon ju skapa all tid hon behöver för att serva och konversera de riktiga kunderna.

    Well – it’s her business. Men konstigt är det.

    Valparna. Cute Overload! Jag stack ner armen i en röra med sju sociala och entusiastiska gullsuddar. Dom kravla, rev och bet med sylvassa tänder. Jag såg ut som en halv korsfästelese när jag fick loss armen. Men jag säger som Jesus: Förlåt dem de vet inte vad de gör. Nu är jag avspolad. Blodet flöt bort och kvar har jag små gulliga hål och repor.

  3. Ack nej – det går ju inte – men oj vad jag förstår ditt barnbarns kärleksdrabbning! Så söta – jag lånar mig fram, t ex nästa vecka två busiga cockerspaniels i ungefär 10 dagar – det räcker ganska långt!

  4. Musikanta skriver:

    Nej, det går inte. MM och Mirren är höggradigt allergiska för ALLA pälsdjur. Men visst hade det varit trevligt med lite sällskap på de ensamma promenaderna. MM är inte mycket för power walks. Jag har haft hund i långa perioder och vet vilka bekymmer det för med sig för att inte tala om kostnader…
    Hund i stan är ingen höjdare, men här ute på landet skulle det gå bra iofs. Men som sagt, det går inte…

  5. Kicki skriver:

    Ska jag bota dig?
    Fästingar på landet, ut och pinka flera gånger/dygn och bajspåsar. Och var ska jycken vara när du reser bort en vecka eller två? Veterinärkostnader tillkommer och allergiska bekanta, för att inte tala om hundhår överallt. Tikar löper, hanhundar luktar sig till tikarna, osv.
    Och det var inte mitt fel att Nalle måste flytta även om jag tydligen var orsak till flytten.

    • Karin skriver:

      Verkligen inte ditt fel. Och inte Nalles heller. Jag tyckte väl att man skulle prata med honom och förklara att vi skulle bli väldigt arga på honom om han åt upp dig. Kanske mamma tyckte att hon hade fullt upp ändå? Men jag förstod beslutet att han måste bort, det gjorde jag faktiskt. När han låg med nosen och klorna på tröskeln till det rum där du låg (där han inte fick gå in) och bara morrade på ett mordiskt sätt, då insåg till och med jag att det kunde vara farligt.

  6. Skogsgurra skriver:

    Hur kunde du vara det? Orsak till flytten?
    Min hund, Björn, flyttade också. Ska jag skylla det på dig?

  7. Kicki skriver:

    Nalle gillade inte babyn och det blev tydligen lite hotfullt och enligt sägnen var det därför han (som var älghund) fick flytta till Björknäs.

    • Karin skriver:

      Japp, han var svartsjuk och det kan man ju förstå. Plötsligt sitter mamma där med något nytt konstigt djur i famnen och han får inte ens gå in. Men han fick det bra i Björknäs, det är jag övertygad om.

      • Kicki skriver:

        och så kan vi fylla på med alla historier om älgar som blir skjutna på mer eller mindre laglig tid.
        För det var ju en bra älghund?

        • Skogsgurra skriver:

          Kalle i Björknäs var en god älgjägare(historieberättare). Jag kan tänka mig att många av de numera klassiska berättelserna kommit till, eller åtminstone ”förädlats” i Björknäs. Elov Persson, pappa till Kronblom och August och Lotta, var ju flitig gäst i stugan och ibland undrar jag om inte Kalle stod modell för en del av krumelurerna i serierna.

          Jo, Björn var bror till Nalle. Man kunde skilja dem åt på öronen. Nalles slokade medan Björns stod upp. Ungefär som bilden på Preemskyltarna.

  8. Karin skriver:

    ….och här sitter jag och njuter av alla historieberättelser om Nalle och älgjakter er emellan. Jag trivs så jättebra i ditt kommentarsfält:)

    Karin

    • Karin skriver:

      Åhoj, Åland i denna sena timme. Du kanske kan hjälpa oss med räkmackemysteriet? Skogsgurra och jag åkte till ett trevligt, relativt nyöppnat kafé på orten för att köpa deras extrastora räkmackor. Resten av de respektive familjerna föredrog att stanna hemma så vi kom fram till att det bästa var att ta med två brickor för att hemföra smörgåsarna på dem.

      Men på kaféet blev det nobben. Det gick inte an att bortföra smörgåsarna. De måste ätas på plats. Och vi fick en känsla av att vi gjort bort oss, eller i alla fall varit olämpliga på något vis. Se även Skogsgurras utläggning här ovanför. Hur är det på Pettas? Får man ta med sig smörgåsarna hem, eller på utflykt?

    • Skogsgurra skriver:

      Jo, jag måste förklara vad krusbär är för något. Du kallar dem troligen Stickelbär. (Otroligt fånigt av mig. Som om inte Pettas-Karin redan visste. Ville bara visa att jag visste. Verkligen fånigt.)

  9. Cecilia N skriver:

    Älghundar som heter Nalle och Björn som flyttar åt ena hållet.
    Och älgkalvar som flyttar åt ett annat.

    Eller är jag i fel hushåll nu, fast i rätt släkt?

  10. Eva skriver:

    Söt bild av dig:)
    Du vet att jag gärna går med på hundpromenader…

  11. Karin skriver:

    SG. Det flyter upp lite barndomsminnen till ytan, äkta eller ej är svårt att veta. Jag hade nog klart för mig från början att en av hundvalparna skulle bli kvar och den andra vidare, förmodligen till Björknäs. Eftersom Nalle var ”snällast” fick han stanna kvar. Björn var kaxigare på alla sätt, inklusive de spetsade öronen, till skillnad från Nalles nedhängande. Och Kitty… bodde hon i Bäckeby? Johan och Englas hund??
    bäckeby

    • Skogsgurra skriver:

      Oj – den bilden är ju nästan komplett! Martin, troligen bakom kameran, och Nisse saknas. Kitty fanns i Bäckeby och är med på bild (längst ner till höger, om någon undrar) men jag vet inte vem ”föräldrarna” var. Fråga BF. Han är ju med på bilden.

      • Karin skriver:

        Oj, nu blev bilden för stor i stället. Måste fixa till storleken och kolla att det funkar i Safari också. Återkommer…

        Sisådär, nu blev storleken lagom och bilden syns i Safari också. Och nu ser man att Nalle hade ärvt sina öron av mamma Kitty.

      • ByFånen skriver:

        Vad kul att se den bilden! Den är väl tagen -53 eller -54 skulle jag gissa. Mormor Engla och Morfar Johan var tydligen upptagna i släktgemenskapen. Kitty var Mor A-Cs hund som hon hade med sig i boet när hon och pappa blev ett par. Jag har vaga minnen av henne. Enligt mor var hon den enda ”riktiga” hund som har funnits. Det sägs att när jag var liten lade sig Kitty över fotskrapan när jag skulle gå utför trappen.
        Angående valparna och Björknäs: Pappa brukade berätta om den där älghunden och Kalle? Vid något tillfälle hade hunden ställt en älg ”och inte var’e väl rätt ti, å inte behövd vi kötte, men när hunn gjort sitt kunna ja då int’ mä tä å förstörä hunn.”

        • Karin skriver:

          Kan det ha varit så att Engla tog hand om Kitty på dagarna när mor A-C jobbade? Jag tycker mig minnas henne hemma hos er, dvs där Engla bodde då.

          Och vilken god hundpsykologi (samt utmärkt ursäkt för att skjuta en älg på olaga tid)! Klart att han måste skjuta när hunden varit så duktig!

          • ByFånen skriver:

            Vid den tiden hade Engla en hund som hette Kickan. Kitty var självklart med i skolan! inget prat om allergier då inte… Engla hade sedan flera hundar i rad, jag tror inte hon var utan hund någon lägre tid under hela min uppväxt. Den sista, labben Felinda levde in på sena halvan av sjuttiotalet.

            • Skogsgurra skriver:

              Jag minns att jag skulle hålla Kitty ett tag och för att inte tappa henne snodde jag kopplet ett par varv runt handen. Då fick Kitty syn på A-C och rusade mot henne. Jag åkte med som en vante över gräsmattan och det var först när jag fastnade under en krusbärsbuske (tror jag) som Kitty stannade upp. Jag vet hur det är att vara grön.

Kommentarer inaktiverade.