Livet på landet

Cecilia N undrar i kommentarsfältet till förra inlägget hur vi har det med husdjuren: ”Älghundar som heter Nalle och Björn som flyttar åt ena hållet. Och älgkalvar som flyttar åt ett annat.”

Jag förstår om det verkar konstigt. Det kan ha varit på sensommaren samma år som älgkalven flyttade till Öland, som valparna kom.

Jag har skrivit om älgkalvens kungliga karriär här. Hur brorsan var övertygad om att den blev kalops, medan den i själva verket mådde som en prins.

Men när det gällde några andra husdjur var det nog så att de blev mat, samtidigt som våra föräldrar hittade på trösterika historier om deras öden och äventyr. ”Kaniner, förstår ni barn, försvinner ofta på hösten. Ungefär som flyttfåglarna.”

Hade jag anat skulle jag ha blivit både pälsvägrare och vegetarian.

Och grisarna då? Porcelina och Obadja som var riktigt trivsamma där de gick och bökade utanför sin fina lilla stuga. Den var byggd av virke från transportlådorna till några stora isolatorer och på lådorna stod det stämplat med stora bokstäver: FRAGILE och PORCELINA. Så egentligen borde den andra grisen ha hetat Fragile, men jag tror att mina föräldrar tyckte att Obadja passade bättre. Och Porcelina borde ha hetat Porcellina, med två l, som betyder liten gris på italienska. Men nu stod det ju Porcelina på huset.

”Grisar vill ha äventyr. Grisar vill se sig om i världen. Grisar växer upp och flyttar hemifrån…” Svaren var lite svävande när de var borta och jag funderade en hel del på hur de lyckats ta sig ut ur sin inhägnad. Men att det skulle finnas något samband mellan deras försvinnande och julskinkan var det nog lika bra att fick veta först senare i livet.

 

Det här inlägget postades i historia, Livet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

38 svar på Livet på landet

  1. Musikanta skriver:

    Under kriget (det andra som MM som är 9 år yngre än jag brukar påpeka) hade vi kycklingar i ett rum hos min farfar och farmor som bodde i en villa på landet. Vi hade även kaniner i bur. De försvann utan att jag lade märke till det, men kycklingarna nackade min mamma på en stubbe i min åsyn när de blivit lite större. Jag ser fortfarande bilden klart framför mig, även om det inte avhöll mig från att äta kyckling senare. Jag kan inte ha varit mer än nyss fyllda fem när det hände.
    Nej, Fragile är väl inte rätt namn på en gris – Porcelin däremot var ju som hittat! Ett eller två l hade väl ingen betydelse.

    • Karin skriver:

      Lite läskigt måste det ha varit ändå, med kycklingarna, eller?

      När jag skrev om det där med porcelina och porcelina var det ett avlägset minne som skymtade förbi. Hade inte någon skrivit dit ett extra l, för hand på grishuset? När du skriver ”porcelin” gör sig minnet påmint igen. Var det kanske ett ditskrivet A i slutet av ordet? Att ingen tog en bild! Undrar om Skogsgurra minns?

    • Skogsgurra skriver:

      Vilka är personerna på bilden?
      Grisen har jag identifierat. Den var inte så svår.
      Sedan tror jag att du finns längst till vänster med förväntansfull min – som om du vill ha ett grisomdöme från personen längst till höger. Gudrun Stenman?
      I mitten tycker jag mig känna igen Laila Larsson.
      Kan det stämma?

      • Karin skriver:

        Oj, jag trodde det var någon helt annan… Men du har nog rätt. Laila it is. Och Stenmans jänta. Samt eventuellt hennes mor Signe som hukar sig bakom dottern?

  2. Hyttfogden skriver:

    Jag har ju växt upp på en bondgård där det aldrig föll någon in att luras med vart alla djuren tog vägen. Den lilla Nassenöff som grisbilen kom med om våren hängde i december stor och fet i dörrn till vagnbon efter att ha avlivats av grannen med slaktmask. Sedan låg den (grisen) i bunkar och på fat – grisfötter, svinhufvud, skinkor mm i väntan på att rökas, konserveras och kokas in.

    Och de söta små kalvarna, som en av mina kusiner grälade på morfar för att han lät ”slå ihjäl”, deras huvuden låg och tittade med tomma ögonhålor i en bunke i vårt kök. Det blev kalvsylta och dillkött och annat gott.

    Att vara med och nacka höns var väl ingenting. De flög så skojigt en stund när de
    blivit av med huvudena och ibland kunde det hampa sig så att någon i sitt huvudlösa tillstånd raskt försvann ner i ett djupt dike fyllt med vatten. Hönsen plockades och togs ur och det var väldigt intressant att se hur de såg ut ini. Jag minns att jag frågade mormor var ”galen” satt då en tupp en gång sprättades upp.

    Kor gav mjölk och när de inte längre kunde få kalvar och producera kom Larsson med kobilen och hämtade. Det var livets realitet och det förstod man snabbt fast man bara var en liten unge. Och det var väl inget med det…

    Men det fanns undantag – hästarna. Det blev svårt, mycket svårt, när någon av dem måste bort. De var ju kompisar och hade namn. För att inte tala om katterna. Jag minns mina två svarta tuppar, som började slåss, så blodvite uppstod. I längden var det ohållbart och en av dem måste tas bort. Hur det slutade minns jag inte.

    Detta var något om min svåra uppväxt på landet. Men den gjorde mig ”stark” när gossarna i skolan i stan kastade daggmask på tjejerna. Det var bara att kasta tillbaka och när höns skulle tas ur då vi hade skolkök och en del av flickorna
    sjåpade sig och tyckte det var äckligt, då fick hon från landet rycka in.

    • Cecilia N skriver:

      Ta ur höns i skolköket. Nä, det är jag alldeles för ung för att ha varit med om. (Lgr -69)
      Och när vi skulle dissikera på gymnasiet så hade vår lärare fobi för flygande fjädrar så fågel fick vi inte dissikera. Däremot kanin. Det jag minns mest av det var att kaninpluttarna formades redan i början av tarmen.

    • Karin skriver:

      Hyttis, vilka talanger och kunskaper! Jag skulle vara rätt handfallen inför en oplockad höna.

      Men tydligen insåg dina föräldrar att du hade en vänskaplig relation till de där tupparna eftersom den som måste bort försvann så diskret!

    • ByFånen skriver:

      Jodå, så är det med oss lantisar. Hustrun som också är uppväxt på bondgård berättar om hur det var barnens uppgift att röra i blodet som grisarna tappats på så att det inte koagulerade… Inget sjåp där inte.
      Sjäv kommer jag ju ihåg hur SlaktarArvid kom till de grisodlande grannarna med det stora karet där grisarna skulle skållas med hett vatten, så att man kunde dra loss borsten (”pälsen”) genom att dra en kätting under kroppen. Vattnet skulle innehålla harts så att håren blev klibbiga och fastnade bra på kättingen.

  3. Karin skriver:

    Härliga bilder i svartvitt. Det är nog något speciellt med dem.
    Intressant läsning om husdjur och livet på landet. Jag minns också hur vi, som bodde i storstan (Mariehamn) köpte en halv gris tillsammans med grannarna varje jul.
    Upp på bordet med halvan och mammorna sågade och skar i barnens åsyn,
    allting i lämpliga bitar för det ena och det andra. Allt saltades in i s.k. fläsktinor. Vår var av fanér och modern. Men själva dödandet blev vi aldrig vittne till och grisen hade vuxit upp hos någon bonde på landet.
    Det var däremot svårt när någon av katterna skulle tas bort. Jag grät floder..

    • Karin skriver:

      En fanérad fläsktina låter mycket exklusivt i mina öron, men så är jag snickardotter också.

      Visst är det något visst med de svartvita bilderna. Och när jag tittar på grisen tycker jag att den ser ut att ha det riktigt bra. Till skillnad från många av djuren i dagens kött och fläskfabriker. Funderar på att läsa boken ”Äta djur”, även om jag vet att det förmodligen kommer att förändra mina matvanor.

  4. Hyttfogden skriver:

    Min skolkökstid inföll 1955-57 då allt förbereddes och lagades till så som rejäla och
    kunniga husmödrar gjorde. Inget slarv med halvfabrikat. Det mesta skulle göras från grunden. Det var ett under att vi inte fick kärna smöret själva eller göra egen ost – tog nog för lång tid. Laga mat i skolans kök var inte så kul, men jag tog med mig recept hem och ibland sånt som vi bakat och sedan gjorde mormor och jag gemensam sak och försökte upprepa bravaderna i hennes kök. Och samma sorts mat som vi lagade i skolköket smakade betydligt bättre i mormors kök, troligen beroende på att råvarorna var så mycket bättre. Skolköksbritta hade ju en budget att följa och vi skulle lära oss att hålla kostnaderna nere så mycket som möjligt vilket ju kanske kunde vara bra att lära sig och tänka på.

    • Karin skriver:

      Mina enda skolköksminnen handlar om klädsel och ekonomi. Vita stärkta förkläden i megaformat, huvudduk, särskilda inneskor, mycket hygienisk. Och så mycket räknande på näringsinnehåll och kostnader och hur myckar av det ena och det andra som behövdes till en normalportion. Men vad sjutton lagade vi? Jag var nog en ouppmärksam elev.

      • Cecilia N skriver:

        Min hemkunskapsfröken kunde konsten att tala med käkarna ihop.

        Det jag minns mest är att vi med hjälp av en Ikeakatalog skulle möblera upp en fiktiv enrummare med en budget på 5000 kr.
        Jag gjorde inte så, sen på riktigt. Det blev en hel del auktionsfarande istället.

  5. Olgakatt skriver:

    Att förtiga för barnen var maten kommer ifrån är nog ingen god idé i längden. För några år sedan blev det rabalder i Skåne där det fanns många sommargäster från Stockholm. Stockholmarna blev upprörda över att det annonserades om billig grishals i mataffären. Det ville ju deras barn inte äta! Inte en stackars gris hals, inte. Fläskkarré gick däremot bra. Då anade inte inte ungarna vad käket egentligen var. Men i Skåne heter det grishals, vi är inte så fina i kanten som Stockholmarna som pratar med(om?) svinen på franska;)

  6. Kulturchefen skriver:

    Åh jisses, har ju kvar av sprättgrisen i syrrans extrafrys! Blir till att rädda de påsarna innan Mr Moose knackar på.

Kommentarer är stängda.