Karin på Pettas står för oktoberlördagsteman och i dag är det Dialekt. Stort och roligt ämne och kommer man från Dalarna har man ju lite material medskickat.
Det tog lite tid innan jag redde ut vilka ord som var obegripliga för rikssvenskar. Fullt normala och vanliga uttryck möttes av frågetecken och jag är fortfarande lite osäker.
”Vi borde slå fund om det där förslaget.” Sa jag. ”Slå vad?” Sa kollegerna. Slå fund. Fundera tillsammans. Rådslå. Jag tycker fortfarande att det borde ingå i normalsvenskans ordförråd.
Om man uppmanas att ”Kut ut å koks etter va dä ä för oknut fôlk” så är det bara att springa ut och kolla vad det är för främmande människor som dykt upp. Och när det är riktigt bössli’t (krångligt) kan man utbrista ”Jeskade botten!” Det är ett kraftuttryck som ännu inte nått rikssvenskan. Tror jag. Men säker är jag inte.
Johan-Olov Johansson, bergslagsförfattaren, har beskrivit hur man lärde sig läsa i skolan. Man ljudade stavelse för stavelse, som det stod, men uttalade orden på sin dialekt. ”Det gällde exempelvis ordet: mycket. Vi stavade: myck, säger myck, et säger et, säger mittji. En gång skulle en av kamraterna ur läseboken stava till ordet: granskogen. Det kom att låta: Gran, säger gran, skog, säger skog, en säger en, säger Gränskudjen./-/ Vi stavade på svenska, men läste på vårt syddalamål.” Ett under att de alls lärde sig läsa!
Och så har man alltid duat i Dalarna, även när resten av landet niade och använde titlar. Vanan var utbredd och intresserade pris Gustav Adolf (son till kung Gustav V), som frågade en dalkarl om det verkligen stämde att man sa du till alla. Visst gör man det, svarade dalkarlen ”utom till dej och far din”.
För säkerhets skull tar jag också med dalmasen som skulle ha en jordglob (ifall någon skulle ha missat honom). Han hittade ingen som han var nöjd med och frågade expediten: ”Du har int’ nån lita kula mä bare Dalarna på?”
























