Galleri Fredag: Mitt favoritrum

Postat den 9 november, 2012 av Karin

Veronica Viktoria förser oss mer veckans fredagsgalleriteman och idag är det Mitt favoritrum. Jag funderade lite på att hoppa över skaklarna och skriva om alla mina favoritrum, för de är många, men fastnade ändå för ett till sist. Kanske för utsikten.

 

Kanske för att det var mina föräldrars första gemensamma hem. Rummet med utsikt över sjön på övervåningen i farfar och farmors stuga, den som vi nu har som fritidshus.

 

Rummet renoverades på femtiotalet och förtjänar en varsam retrorenovering idag. Återkommer kanske med bilder från rummet när det är fixat, någon gång framöver.

Komplettering: Nu har jag hittat en bild till från det där rummet och här ser man att det tidigare var två fönster. När huset renoverades på 50-talet byttes de ut till ett större. Ser mycket trivsammare med de två tycker jag. De gamla fönstren finns nog kvar på bodvinden…

Övriga fredagsgallerister finns under rubriken Galleri Fredag i sidhuvudet.

Publicerat i fredagstema, Livet | Etiketter , | 35 kommentarer

Men, vad glo’ru på?

Postat den 8 november, 2012 av Karin

Jag har alltså påbörjat övergången till ett nytt liv, genom att äta mindre och röra på mig mer. Syrran piggnade också till i samma veva och startade med sin MMMM-metod (Mindre Mat, Mer Motion). Så nu blir det kapplöpning till (etapp-)målvikten, som ligger på 56 för mig och 55 för syrran.

Eva tipsade om en bra motionsform som finns på ett litet trivsamt gym nära mig. Maskinerna är ovanligt användarvänliga. Vanligtvis ägnar man halva träningstiden åt att ställa in allehanda avstånd på maskinerna, samt att plocka bort ett halvt ton motvikter, ditplockade av den biffiga killen som använde träningsredskapet innan. Här finns inget sådant och knappt några biffiga killar heller. En och annan modig man vågar sig in på detta kvinnodominerade ställe, men det stör inte nämnvärt. Förrän i går.

Där satt jag och kämpade i någon armstärkande maskin när jag upptäckte att en karl tittade på mig. Nästan hela tiden. Jag ignorerade honom så gott det gick men så fort jag tittade upp mötte jag hans blick. Jag flyttade ur synfältet, glömde bort honom till jag roterat tillbaka till samma maskin (En av poängerna med träningsformen är att man roterar snabbt mellan olika maskiner och balansplattor och annat).

Då var det likadant igen. Jag lämnade maskinen och gick i stället för att dricka vatten, då tjejen i receptionen undrade om jag var uppkopplad. ”Nej, tvärtom jag är mitt i ett träningspass” svarade jag.

Då viftade hon med en manick som mäter pulsen. Man spänner fast ett band runt bröstet i hjärthöjd och knappar in sig på en kontrollpanel (bara ett nummer, inget namn) och anger maxpuls. Sedan håller pulsmätaren koll på ens puls och skickar rapport till storbildsskärmen i rummet, så att man kan se var man ligger i förhållande till sin maxpuls under hela passet.

Mycket fiffigt, oavsett om man behöver ta det lugnt (vid högt blodtryck, t.ex.), eller om man vill pressa lite för att bättra på konditionen.

Och ja, det var alltså inte mig han tittade så upp- märksamt på, den där mannen, det var på tavlan bakom mig, den som visar pulsläget.

Den där blå tavlan längst upp på bilden är det. Översta siffran är det nummer man knappar in. Nästa siffra är pulsen och den understa är hur många procent av maxpuls man uppnått. Användare nummer tre och nummer tretton, som har O på båda värdena, har inte avlidit, de har bara glömt att logga ut efter avslutat pass.

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter , | 8 kommentarer

Ja, grattis då…

Postat den 7 november, 2012 av Karin

Efter att ha lyssnat till ett par radiotimmar med USA-valanalyser, med många synpunkter på hur Obama klarat sig, vad han borde göra och hur han borde vara, känns det lite kluvet att gratulera till valvinsten. Vilket svårt och otacksamt jobb, stackars karl, men grattis i alla fall och lycka till! Det är klart att det är kul att det blev Obama som vann och kommentatorerna verkar överens om att Romney skulle ha splittrat USA ännu mer.

Här är Obama på besök i Kenya, där han träffar sin bonusfarmor, Sarah. Både hans kenyanska far och farmor var döda när han var där, men många av hans släktingar och hans pappas senare fru, Sarah, fanns i pappans hemby Kogelo.

I sin bok Min far hade en dröm ger han en fin skildring av besöket i Kenya 1988, då han var 26 år och åkte till den lilla byn i västra Kenya för att bättre förstå vem hans pappa var. Det är en välskriven och läsvärd bok, oavsett vem som är president i USA.

Publicerat i Att läsa, Böcker, konst | Etiketter , | 23 kommentarer

Vikten av ”ett stillsamt och fredligt uppträdande och en civiliserad konversation”

Postat den 6 november, 2012 av Karin

Valdag i USA. Som om det vore självklart. Hur många människor lever i demokratiska länder i dag och hur många i icke-demokratiska? Jag kollade med Nobelstiftelsens informationssida där man presenterar en världskarta över världens demokratiska, icke-demokratiska och delvis demokratiska stater. Enligt den lever knappt hälften av jordens befolkning i demokratier. Och så här ser deras karta ut.

Väcker en del frågor, tycker jag och har skrivit till dem och bett att få lite mer definitioner.

Men USA var det, där man också väljer kongressledamot, guvernör, domare, sheriff, skolstyrelse och mycket annat, samtidigt som man väljer president. Men först måste man ha kommit ihåg att registrera sig i god tid före valdagen. Och man får inte sitta i fängelse (48 stater) eller vara dömd för något allvarligt brott. Och man måste ha gott om tid på valdagen, för köerna kan bli långa, eftersom valen är många och svåra. Valet sker på en arbetsdag och det finns lagar och regler i olika delstater, om hur man ska söka ledighet.

Annat var det förr. Vallokalen var ofta en bar, med sheriffen som valförrättare. Man ropade namnet på sin kandidat högt och ljudligt – ingen valhemlighet där inte – och om kandidaten var närvarande var det bara att ställa sig bredvid honom vid bardisken så fick man en drink.

Under de första 50 åren med ”allmänna” val i USA var det ungefär 15% av den vuxna manliga befolkningen som hade rösträtt och i det allra första valet 1788 röstade 11% av de röstberättigade. Från början var det bara de som hade egendom som fick rösta. Egendom definierades lite olika: i Pennsylvania räckte det med att betala skatt. I New York kunde man rösta på ledamot till delstatsparlamentet om ens ägor var värda 20 pund, men om de var värda 100 pund kunde man rösta på guvernör och senator. I Connecticut fick manliga vita män rösta, förutsatt att de kunde förete ”a quiet and peaceable behavior and civil conversation.”

Thomas Dorr  hette en framsynt man som tyckte att även egendomslösa skulle ha rösträtt, vilket verkade rimligt med tilltagande urbanisering. För det hamnade han i fängelse för förräderi på 1840-talet.

Återkommer om demokratifrågan om jag får något svar från Nobelsajten om hur det gått till väga när de sorterat in länder i olika demokratikategorier.

Uppdatering: Redaktörn bidrar med länkar liknande demokratikartor. Ja, inte bara liknande, utan identisk i ett fall. Jag ville ju hitta en svensk källa till demokratikartan, till exempel Utrikespolitiska institutet, men där fanns inget, så det fick bli Nobelsidan i stället. Vilket visar sig vara precis samma karta som Freedom House i USA tagit fram. Vill man fördjupa sig i ämnet kan man jämföra med engelska Economists karta över demokrati-index, som återges i Wikipedia, eller det österrikiska Global Democracy Ranking.

Mera uppdatering: Och hej och hå, nu fick jag svar från Nobelmedia som bekräftar att kartan är från Freedom House och hänvisar dit för demokratidefinitioner. Så då hänvisar jag i min tur till länkarna här ovanför.

Publicerat i Debatt, historia | Etiketter , | 10 kommentarer

Höstens vår

Postat den 5 november, 2012 av Karin

När dottern och jag gick en långpromenad i går (17401 steg!) kom jag att tänka på Karlfeldts dikt, med den där raden som så ofta citeras: ”Den vår de svaga kalla höst”.

Vad menar han egentligen? Jag blev tvungen att kolla när jag kom hem och upptäckte två saker. Dels att han, som så ofta, inte åldrats särskilt väl. (Man förstår att han varit en av inspirationskällorna för poeten A:lfr-d V:stl-nd.) Dels att dikten inte handlar om det jag trodde den handlade om. Det verkar som om han menar han att det kan vara kul att ha lite ungdomsäventyr, men nu på ålderns dar är det bekvämt att stadga sig.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och hvila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Hela dikten finns återgiven här.  Inledningsraderna lyder: ”Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst.” Jag tänkte mig att han skriver om hösten som en förberedelse för våren. Jag har å andra sidan aldrig läst igenom hela dikten förut. Nu ser jag att den nog snarast ska läsas som en ”högtidshymn för trogna par”.

Det hindrar mig inte från att tycka att hösten känns lite löftesrik, när den är som finast. Och jag hoppas hinna få ner några tulpanlökar i jorden innan det fryser till på allvar.

Så här fint är det om man tar tunnelbanan till Bagarmossen och går en liten bit.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, färg | Etiketter , | 19 kommentarer

Karin i Zambia

Postat den 4 november, 2012 av Karin

Nu är det en dryg månad sedan jag skrev om fiskgjusarna. Sedan de gav sig iväg från sitt bo i Kalakotkas i Estland har det legat där tomt och övergivet.

Ibland kommer någon talgoxe och ser ut som om den är spekulant på bostaden, men det är nog för stort och svårstädat. För ett par veckor sedan snöade det kraftigt och boet blev helt snötäckt. Jag undrar vad det är för spår där i snön. Det är kul att kameran få sitta kvar. Känns som om den inger hopp om våren, på något sätt. Bara inte någon snor den.

Under tiden flyger fiskgjusarna söderut. Fyra fiskgjusar har utrustats med radiosändare och man kan följa deras väg till varmare trakter, åtminstone på kartan. En av dem är Piret (aka Katharine) från Kalakotkas. Det finns vita och svarta storkar också och större och mindre skrikörnar med radiosändare. Tack vare kombinationen av radiosändare och Google Map kan man följa deras färd dag för dag och nu har Piret stannat till i södra Sudan i ett stort naturreservat med mycket våtmark. Så här ser det ut i Sudd, där hon har hållit till ett bra tag. (Bilden från nätet.) Fina fiskevatten för en fiskgjuse! Det kan mycket väl hända att hon stannar där över vintern.

Och så upptäcker jag att den mindre skrikörnen Karin tuffar på i mina gamla hemtrakter. Hon har fortsatt söderut genom Kenya och Tanzania och är nu i Zambia, strax öster om Zambezifloden.

Som f.d. färdledare i Östafrika får jag lust att vägleda henne lite. Om hon fortsätter en liten bit söderut kommer hon till de mäktiga Viktoriafallen, på gränsen till Zimbabwe. Egentligen heter de och har alltid hetat Mosi-Oa-Tunya (röken som åskar), tills europeerna ”upptäckte” dem och döpte om dem.

Det är svårt att beskriva dem och det är nästan omöjligt att fotografera dem, särskilt med den lilla kamera som jag hade med mig när jag var där. Med svartvit film förstås, för det ansågs på något sätt mer seriöst. Ja, ja, jag var ung och dum. Mosi-Oa-Tunia är det vackraste och mest spektakulära vattenfall jag har sett. Den vida släta vattenytan ovanför, de ofattbara vattenmassorna som störtar ned för de höga branterna, ett mäktigt dån och så röken av all vattendimma.

Och här kan man se fåglarna markerade på kartan. Varje sort har sin symbol och varje individ sin lilla färgprick. Fiskgjusarna har vita symboler, storkarna svarta, den större skrikörnen är röd och den mindre är prickig, eftersom den heter lesser spotted eagle på engelska. Piret/Katharine är den ljusrosa pricken, alldeles framför en större skrikörn med ljuslila prick. Jag har klickat på Karins symbol och då får man upp en pratbubbla som talar om vem hon är. Allra längst har fiskgjusen Ilmar flugit. Han är redan i södra Angola.

 

Publicerat i fiskgjusarna, Livet | Etiketter , | 9 kommentarer

Lördagstema: Projekt

Postat den 3 november, 2012 av Karin

Livsrummet serverar lördagsteman denna månad och idag är det Projekt. Man tackar. Jag har en tendens att tänka i projektform oavsett vad det är jag ska göra.

Och så har jag kopplat ihop lördagstemat med fredagsgalleriets tema, Laga mat och nu får vi se om jag kan ro detta i land. Gårdagens bild är en målbild, vilket framgår om man för pekaren över den. Den är tagen någonstans i närheten av Kilimanjaro och när den togs vägde jag 52 kilo. Då var jag rätt missnöjd med vikten, eftersom jag betraktade 50 kilo som min normalvikt. Och även om långbyxorna var storlek 36 är skjortan storlek 38, vilket på den tiden kändes som ett nederlag. Alldeles rätt uppfattat: jag minns inte riktigt var bilden är tagen; Tanzania? Kenya? Men jag minns storleken på mina kläder!

Sedan dess har jag bytt storlek ytterligare ett par gånger och på min snällvåg hemmavid brukar jag väga ”ungefär 60 kilo”. Det visade sig vid noggrannare kontroll vara 64,5 kilo. Då tyckte jag det var dags att göra något åt saken och min läkare höll med. Hellre viktminskning än blodtryckssänkande medicin. När jag funderade på vad jag vill väga hittade jag bilden från Östafrika. Det kan kanske bli 52 kilo igen. Etappmålet är satt till 56 kg och projektet är tvåårigt. Jag startade för snart två veckor sedan och genom att outa det här, sätter jag press på mig själv att fullfölja detta projekt

Så var det matlagningen då. Den är numera synnerligen enkel. I tre veckor ska jag bara röra ut olika pulver i olika mängd vatten.

Nej vänta, det är inte alls så hemskt som det låter. Tanken är att man ska äta fyra mål om dagen. Till exempel gröt till frukost, tomatsoppa till lunch, en kopp choklad till mellanmål och så broccolisoppa till middag. Nix, inget bröd, inget vin, inte minsta lilla ostbit, men det är ju bara i tre veckor. Sedan byter man gradvis ut pulver- maten mot vanlig mat i den mängd som krävs för att man ska fortsätta att gå ner, tills man nått målvikten och då ska man kunna stabilisera vikten på den nivån. Lätt som en plätt!*

Motion ingår, gärna 10 000 steg om dagen, kombinerat med gymmande. I går glömde jag stegräknaren hemma och tänkte först att då är det ju ingen idé att gå, lika bra att hoppa på bussen. Men så insåg jag att det var en riktigt korkad idé.

Den sociala samvaron då? Den funkar. Jag har hunnit med ett par middagar borta, en syjunta och ett mingel med läckerheter och vin under de snart två veckor som jag hållit på. Man kan äta lite grann. När folk har lagat god mat åt en, går det bra att ta små portioner och bara smutta lite på vinet. Och på minglet var det lätt att välja bort läckerheter och vin och dricka vatten i stället. Det är som om man befinner sig i ett parallellt universum; jag var inte alls frestad att hugga mig en godbit eller ta lite vin. Det är liksom inte värt det.

Och vad mycket tid man sparar! Visst kan det vara det roligt att laga mat. I alla fall ibland. Men det dagliga matlagandet är rätt tidskrävande och nu blir det plötsligt oceaner av tid över. Så nu måste jag fundera på vad det finns för lämpligt projekt, som jag kan sätta igång med, när jag nu har all denna tid till mitt förfogande.

Övriga lördagstemabloggare: Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

* Resultatet hittills? Minus 2,5 kilo.

Publicerat i Lördagstema, Tävling | Etiketter , | 30 kommentarer

Galleri fredag: Laga mat

Postat den 2 november, 2012 av Karin

Viktoria i Florida förser oss med månadens teman för Galleri Fredag. Denna vecka är det: Laga mat. Av skäl som jag tänker berätta om i morgon, har jag valt att kombinera Galleri Fredag med Lördagstemat, som är Projekt. Eftersom fredagsgalleriet helst ska bestå av bild, inte text, så får ni gissa så länge vad denna bild har med matlagning att göra.

Här finns övriga fredagsgallerister:  Desiree i Stockholm, Annika i Washington , Erica i Piteå, Karin på Åland, Fourmom i Stockholm, Victoria i Florida, Marianne i Älmhult, Penny vid Vänern, Annika utanför Umeå, Cecilia i Norge, Olgakatt i Skåne, Anna FT i Stockholm, Channal i Norrköping, Karin i Stockholm, Jagger, Jenny, Nilla, Västmanländskan, Cecilia i England, Christina i Kalifornien, Byfånen, Musikanta, Livsrummet

Publicerat i fredagstema, historia, Livet | Etiketter | 30 kommentarer

Så här blev det

Postat den 1 november, 2012 av Karin

Är inte pumpor ett underskattat uttrycksmedel? Man tar kökskniven och skär ut trekantiga ögon, trekantig näsa  och trekantig mun. Klart!

Barnbarnen har andra ambitioner. Det ska vara hjärtan och pingviner, eller kanske en uggla och så gärna någon girland. Det är inga orimliga ambitioner, tvärtom, men det kräver bättre verktyg än kökskniven.

Så jag letade i gömmorna och hittade ett par skär som egentligen är avsedda för linoleumsnitt, en tapetkniv och en liten liten manick för schabloner (den med lila skaft). Det funkade lite bättre. Men för att få till de där svepande eleganta linjerna som jag tänkt mig, till exempel i en sirlig bladgirland, hade jag nog behövt både mer träning och framförallt farfars träsnidarverktyg. Det ska jag försöka komma ihåg till nästa år.

Till firandet av denna högtid hör allt som barn i olika åldrar kan tycka är läskigt. Här är lite blandade fönsterdekorationer, som en pumpa, en häxhatt, ett spöke, spindel och spindelväv. Där finns en döskalle och en blodig yxa också och ett sår som skulle behöva akutvård.

Fladdermöss ingår också i sortimentet och där har det tydligen blivit vedertaget att fladdermöss är onda och suger blod. ”Nej”, protesterade jag, ”fladdermöss är snälla och äter mygg”. Sjuåringen skakade bestämt på huvudet. ”Förr i tiden ja, men inte nu!”

 

 

Publicerat i Att tolka | Etiketter , | 31 kommentarer

Alla heligas afton

Postat den 31 oktober, 2012 av Karin

Det här med Halloween är inte så konstigt egentligen. Det kommer av engelskans to hallow, att hålla helig och evening, dvs kväll, eller afton. Alla helgon som inte hade någon egen namnsdag i almanackan firas den 1 november, alla helgons dag. Kvällen innan blir då allhelgonaafton, eller halloween. Seden att fira halloween följde med den irländska utvandringen till USA och där är det fortfarande den sista oktober som är halloween, medan den 1 november kommit lite i skymundan som allhelgonadagen.

Jag kollade vad Wiki säger om Halloween och hittade till min förvåning detta: ”Helgen kan med viss kreativitet även sammanknytas med Alla helgons dag”. Va? Jag tycker inte att man behöver vara kreativ alls för att se detta uppenbara samband. Men eftersom vi flyttat firandet av allhelgonahelgen till första helgen i november tappar vi kopplingen till den 31 oktober och då ser det plötsligt ut som två skilda högtider.

Men de där pumporna då, varifrån kommer de? Jo, det är en lång historia som man kan läsa om här.  Den handlar om ”Stingy Jack” som lyckades lura djävulen och fick honom att lova att han inte skulle göra anspråk på hans själ. När han dog ville inte Gud veta av honom och han var portförbjuden i helvetet, fast djävulen stack i alla fall åt honom ett glödande kol. För att kunna lysa sig fram i höstmörkret karvade han ur en pumpa för sin kolbit och så irrar han omkring än idag!

Om man tycker det är knepigt att få till ett bra halloween-face kan man använda någon förlaga, till exempel härifrån. De finns för alla sinnesstämningar.

 

 

Publicerat i historia | Etiketter , | 13 kommentarer