Flytt

Postat den 29 oktober, 2012 av Karin

Äldsta dottern med familj har flyttat från Stockholms innerstad till en söderförort och i alla rum finns en fond som ser ut som en vacker fototapet med naturmotiv, men det är äkta vara. Ren oförfalskad natur runt knuten.

Femåringen funderar över förändringarna. Hon har bott hela sitt liv i södermalms-lägenheten och nu ska hon inte bo där alls. Hon är mycket förtjust i det nya stället, men det är ju konstigt att inte bo på det gamla. ”Blir det inget bott kvar alls?” Hur menar du då, undrar jag. Vi resonerar lite om saken och jag tror hon menar att det borde finnas något kvar av allt det där boendet som pågått så länge. Är det bara slut och borta?

Jag känner igen känslan. Det är så abrupt att flytta. Livet pågår i en invand miljö där man vet var allt finns (någotsånär i alla fall) och så från en dag till nästa finns inte det hemmet längre. Ett annat hem växer fram och efter några år försöker man dra sig till minnes hur det förra var möblerat när man någon gång passerar och spanar mot sina gamla fönster.

Men det blir i alla fall samma gamla dagis ett bra tag till och vi kommer att gå förbi den gamla adressen och kolla ibland om det är sig likt.

Publicerat i Livet | Etiketter | 14 kommentarer

Det ser mörkt ut

Postat den 28 oktober, 2012 av Karin

Idag blev det mörkt redan i fyratiden och värre blir det. Hörni, hur länge ska vi hålla på med de här dumheterna att ställa om klockan två gånger om året. När ska någon äntligen kunna förklara varför vi gör det? Nehej, försök inte med ”day time light saving” med mig. Så lättlurad är jag inte. Det blir inte fler ljusa timmar för att man mixtrar med klockan. 

’nuff said. Saken behandlas utförligt här. Och där har jag också lånad dessa klockor som inte heller är lösningen på problemet.

Byfånen har gjort en bra genomgång på sin blogg om alla ändringar av datum för klockomställningarna, vilket förklarar varför jag alltid känt mig så desorienterad i den här hanteringen. Det var mycket riktigt i slutet av september under lång tid, som man skulle ställa om till så kallad ”normaltid”, vilket innebar att man hade normaltid en mindre del av året. Och Ryssland har insett att alltihop bara är fånigt och kör sommartid året om. En mycket bra idé, tycker jag.

Publicerat i Livet, Okategoriserade | Etiketter , | 20 kommentarer

Lördagstema: Färg

Postat den 27 oktober, 2012 av Karin

Karin på Pettas bjuder på ett önskeämne, så här sista lördagen i oktober: Färg.

Färgnörd som jag är har jag svårt att välja bland alla möjligheter. Kanske något om varför färger ser ut som det gör? Eller om favoritfärger? Eller en färganalys av glada barnbarns-teckningar?

Medan jag funderade hit och dit dök det upp en artikel i DN av Stina Wirsén om hennes  och Linda Hambäcks film ”Liten Skär och alla små brokiga”. Den som det blivit sådan debatt om, eftersom många anser att hennes sätt att skildra den lilla mörkhyade flickan Lilla Hjärtat bygger på rasistiska schabloner.  Jag tycker att det ligger något i det.

Både barnbarnen och jag gillar verkligen Wirséns barnböcker och jag läser förstås intresserat denna första artikel som hon skriver efter att bråket tog fart.

Wirsén menar att hennes kritiker har en begränsad utblick som bara ser de rasistiska anglosaxiska förlagorna till Lilla Hjärtat. Hon beskriver hur hon studerat träskulpturer från Uganda, dockor och broderier med figurativa motiv från Sydafrika, stenskulpturer från Zimbabwe, karibiska dockor och tyger.

Det är ambitiöst och bra, men jag tycker inte riktigt att det är den sortens lite naiva och ofta mycket personliga uttryck som man hittar i Lilla Hjärtats framtoning.

Och det verkar inte som om hon lagt ner motsvarande möda på att studera träskulpturer, dockor och broderier med figurativa motiv som föreställer små vita tjejer.

Liten skär och alla små brokiga har alla sina typiska Wirsénska kännetecken, lite udda och svårfångade och de är sina alldeles egna sorter, inga representanter för en hudfärg. Några folkloristiska förebilder kan jag inte hitta hur mycket jag än letar.

Medan Lilla Hjärtat mest ser ut som lakritsreklam. Eller en annons för melon, som på den mest kända picaninnybilden. Det finns fler sådana bilder, alldeles för många och jag tar bara med ett par stycken här, för att ge en idé om varför många har reagerat på Wirséns Lilla Hjärtat.

 

 

 

”Hade jag gjort henne nougatbrun med en liten platt frisyr hade debatten kanske inte uppstått”, skriver Wirsén vidare i DN-artikeln. Det har hon troligen alldeles rätt i och jag vet inte om det hade varit så problematiskt. Debatten handlar ju framför allt om att hon skiljer ut Lilla hjärtat så tydligt från de andra figurerna, rent visuellt. Bara för att hon har lite annan färg än de andra. Nog är väl det att göra det onödigt krångligt för sig.

Tack Pettas-Karin för spännande lördagsteman! Vems tur är det nu?

Övriga lördagstemabloggare är Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

Uppdatering 1: Det verkar som om Livsrummet kan tänka sig att fånga upp stafettpinnen och bidra med novemberteman.

Uppdatering 2: Granne mer potatisodlaren har också ett färgtema idag. Här kan man läsa om varför samernas traditionella dräkter är blå.

Publicerat i Att tolka, färg, Lördagstema | Etiketter | 8 kommentarer

Galleri Fredag: Något nytt

Postat den 26 oktober, 2012 av Karin

Och nu blir det modeblogg! Det var kallt i går, tunn is på vattenpölarna på morgonen och ännu kallare blev det när jag varit och klippt mig.

Den stickade luvan på bilden vill vara anonym. Dock är det inte denna mössa som kostade tusen kronor.

Dags för en ny mössa, tänkte jag och slank in på Varuhuset för att köpa något mjukt och varmt som inte sitter åt för mycket och som absolut inte får klia. På Varuhuset fanns stickade luvor i den enkla modell jag tänkt mig, men alla, precis alla, hade en barnslig pälstofs längst upp och det hade jag ju inte tänkt mig. Men hej och hå, den kan man väl klippa bort. Jag kollade prislappen. Tusen kronor för stickad luva!

Kanske det finns något på herravdelningen, tänkte jag då och visst fanns det det. Både Hugo Boss och Ralf Lauren, med synliga varumärken som jag inte skulle kunna vika in eller sprätta bort. 699 kronor. Nej det är det nog inte värt.

Jag fortsatte min vandring och hittade lite etniska varianter, fortfarande med tofs. Inte riktigt min stil. Kanske jag rent av skulle köpa garn och sticka? Men så fick jag en ingivelse och gick in en sportbutik. Och se, där fanns hur många stickade luvor som helst, även svarta och i de gosigaste material man kan tänka sig. Helt klifria, varma och sköna.

Så nu går jag ut iklädd Något Nytt. Men en svart stickad luva gör sig inte så bra på bild, så jag överlämnar till er fantasi att föreställa er denna perfekta huvudbonad. Garnet är liksom lite lurvigt och först tyckte jag den liknade pappas pälsmössa lite grann, finmössan som gick under benämningen krimmeltovan, men när min stickade luva väl sitter på skallen ser den bara ut som en varm och skön vintermössa. Precis vad jag ville ha. Priset? 99 kronor! Men nu undrar jag varför jag inte ser några tofsprydda mössor på stan. Är det INGEN som köper dem?

Här kan man läsa hur övriga fredagsgallerister tolkat det tema som Desirée givit oss för denna fredag. Desiree i Stockholm, Annika i Washington , Erica i Piteå, Karin på Åland, Fourmom i Stockholm, Victoria i Florida, Marianne i Älmhult, Penny vid Vänern, Annika utanför Umeå, Cecilia i Norge, Olgakatt i Skåne, Anna FT i Stockholm, Channal i Norrköping, Karin i Stockholm, Jagger, Jenny, Nilla, Västmanländskan, Cecilia i England, Christina i Kalifornien, Byfånen, Musikanta, Livsrummet

Publicerat i fredagstema | Etiketter , | 27 kommentarer

Husmorstips

Postat den 25 oktober, 2012 av Karin

Men VAR har du köpt de fina orkidéerna, utropar en och annan besökare. Jag säger som det är att dem fick redaktörn vid något högtidligt tillfälle för snart två år sedan.

Men HUR får du dem att överleva och blomma om så fint, utropas det då. Och det berättar jag ju gärna. Det är egentligen väldigt enkelt, men kräver ett visst mått av förströddhet och något som kanske kan kallas tålamod om man vill vara snäll. Man gör så här:

När de fina fådda orkidéerna blommat ut ställer man dem lite avsides och ger dem en slurk vatten då och då så att bladverket håller sig grönt. När man sedan glömt att vattna dem, så att de ser för eländiga ut, skjuter man in dem bakom gardinen så att man slipper se dem. Vid vårstädningen upptäcker man de sorgliga resterna och beslutar sig för att det är dags att slänga dem, något som sker bäst på balkongen, så att det inte hamnar jord på golvet. Men så avbryts man och de blir stående på balkongen över sommaren. I augusti när man ska fullfölja slängprojektet upptäcker man tecken till liv i krukorna och tar in dem i stugvärmen. Och nu ser de ut så här.

Jag har fler liknande husmorstips som jag kanske delar med mig av framöver.

Publicerat i Att odla | Etiketter , | 38 kommentarer

Round up the usual suspects

Postat den 24 oktober, 2012 av Karin

Om man är en smula disträ (Hörde jag någon muttra: En smula?) tränar man upp sig i att gå baklänges i tiden för att hitta det man förlagt på olika ställen. Och precis som i polisserier lär man sig att det finns troliga och mindre troliga scenarier. Men till skillnad från polisserier är det ofta de troligaste scenarierna som innehåller lösningen.

Om man till exempel tappat bort glasögonen är det troligast att de finns där man vistats mest. När hemmet väl är genomletat är nästa misstänkta plats den där man tillbringat flest timmar utanför hemmet, sedan de försvann. I mitt fall var det i ett tomt radhus som jag hjälper till att måla. Lättkollat! Alldeles tomma rum, bara några målarburkar, rollers, penslar och färgtråg. Men inga glasögon. Trodde jag först.

Efter att ha kollat med kompisar, yogastället, olika affärer och  alla andra tänkbara platser, åkte jag tillbaka till det tomma radhuset. Här någonstans måste glasögonen finnas. Så såg jag en bit vägg där målarfärgen behövde bättras på och klättrade upp på stegen och fixade. Och då kom jag ihåg att glasögonen hade varit i vägen när jag skulle komma åt att måla vid öppna spisen. Där uppe låg de! Omöjliga att se från golvet.

Jag tänker ibland på det som min mamma sa till mig, när jag klagade över att jag var mer än lovligt glömsk:

”Klart du är tankspridd, så mycket som du har att sprida dina tankar på.” Och som sagt, ett visst mått av tankspriddhet tränar i alla fall upp ens minnesförmåga, när det gäller att spåra vad man gjort den senaste tiden.

Detta var det ena paret av mina två försvunna glasögon. Återstår alltså lite mer minnesträning för att leta upp nästa.

Publicerat i färg, Livet | Etiketter , | 20 kommentarer

Ljud och bild är universella

Postat den 23 oktober, 2012 av Karin

Hans pappa var rektor för en elitskola och fast övertygad om att en traditionell utbildning på klassisk grund var det enda rätta. Själv kom han inte in på universitetet, så han valde en treårig konstnärlig utbildning i stället, till familjens stora förfäran. Och värre skulle det bli. Han fick lust att testa teater och kom in på teaterlinjen vid universitet i Illinois. Hans engelska var knackig och han tänkte att då kanske det funkar bättre med film, så han valde den inriktningen.

Sedan återvände han till hemlandet Taiwan och lyckades göra en filmatisering av Jane Austens Känsla och förnuft. Han har själv berättat hur han knappt kunde formulera en hel mening på engelska och ändå gav han sig på en filmatisering av en engelsk klassiker med framstående engelsktalande skådespelarna. Vilket berodde på hans övertygelse att filmen kan tränga igenom kulturella och språkliga barriärer.

– Ljud och bild är universella.

Han heter Ang Lee och jag skulle vilja fråga honom hur han kom på idén att göra en Jane Austen- film. Det skulle inte förvåna mig om han svarar att han minsann ville visa pappa att klassiker kan vara bra på mångahanda sätt.

Tack vare att de misslyckade traditionella studierna fick honom att tänka om har vi fått filmer som Crouching Tiger, Hidden Dragon och Brokeback Mountain. Och snart kommer hans filmatisering av boken Life of Pi.  I dag fyller han 58 år. Grattis!

Publicerat i Att tolka, konst, Språk | Etiketter | 4 kommentarer

Borttappat

Postat den 22 oktober, 2012 av Karin

Det jämnar väl ut sig med tiden, brukar jag tänka när jag glömmer mina pennor lite här och där, eftersom det också händer att jag får med mig andras pennor av misstag. Men nu faller nog den teorin, för jag ser inte riktigt hur den kofot som jag hittade i går skulle kunna ersätta de glasögon som jag tappade bort häromdagen, resp idag.

Man ska aldrig, ALDRIG ha två par glasögon igång. Mot bättre vetande stoppade jag extraglasögonen i väskan häromdagen när jag hade brått och inte hann leta efter det ordinarie paret. Som redan låg i väskan upptäckte jag sedan. Och så gick det som det gick. Först förlade jag det ena och nu idag det andra.

Dessa glasögon är inte försvunna, tyvärr. De är mina yttersta nödfallsglasögon och fungerar rätt dåligt. Eventuella skrivfel kan skyllas på dem.

Så nu börjar den mödosamma vandringen bakåt i mina fotspår. Jag brukar vara bra på sånt, tack vare mångårig träning. Men eftersom jag kört med extraglasögonen några dagar, i tron att det andra paret ligger i handväskan, börjar det bli svårt att klara av spårandet.  De kan ha varit försvunna fyra-fem dagar. Under tiden har jag hunnit besöka ganska många platser där man kan lägga ifrån sig glasögon.

Jag glömde förstås att ringa polisen i dag om kofoten som jag hittade i går. Undrar om jag ska gå iväg till hittegodset med den och se om det hjälper. Fast risken är väl att jag glömmer nödfallsglasögonen där i stället…

Publicerat i Livet | Etiketter , | 11 kommentarer

Upphittat

Postat den 21 oktober, 2012 av Karin

Någon som saknar sin kofot?

Jag gick på Götgatan och precis där man kan svänga av med bil ner mot Slussen och Söderleden gjorde en bil just det.

En vit personbil, tror jag det var, tog kurvan i hög fart och ut ur bilen(s baklucka?) for en kraftig kofot och lade sig med de vassa klorna upp, mitt i gatan, ett par meter från mig. Jag plockade snabbt upp den så att inte nästa bil skulle råka illa ut. Inte vet jag vad som händer om man råkar köra på nosen på en kofot så att den reser sig upp under bilen och hakar fast i något och…  ja, nyttigt för bilen är det nog inte.

Så stod jag där på trottoaren och rådslog med några andra fotgängare. Skulle jag luta kofoten mot väggen och hoppas att dess ägare hade märkt att den föll av just där och kanske återvända för att leta reda på den?

– DET är nog ingen bra idé, sade någon, vem vet vad det kan inspirera till. Och så pekade han på skylten till guldsmedsaffären intill.

Nä, det var nog ingen bra idé. Så jag bestämde mig för att vänta så länge som det borde ta för bilföraren att ta sig runt Slussen och tillbaka till Götgatan för att söka efter sin kofot. Ingen kom. Till sist gav jag upp och knallade hemåt med kofoten i högsta hugg.

Och i morgon tänker jag ringa polisen och fråga om någon har efterlyst en kraftig kofot…

Publicerat i Livet | Etiketter , | 17 kommentarer

Lördagstema: Dialekt

Postat den 20 oktober, 2012 av Karin

Karin på Pettas står för oktoberlördagsteman och i dag är det Dialekt. Stort och roligt ämne och kommer man från Dalarna har man ju lite material medskickat.

Det tog lite tid innan jag redde ut vilka ord som var obegripliga för rikssvenskar. Fullt normala och vanliga uttryck möttes av frågetecken och jag är fortfarande lite osäker.

”Vi borde slå fund om det där förslaget.” Sa jag. ”Slå vad?” Sa kollegerna. Slå fund. Fundera tillsammans. Rådslå. Jag tycker fortfarande att det borde ingå i normalsvenskans ordförråd.

Om man uppmanas att ”Kut ut å koks etter va dä ä för oknut fôlk” så är det bara att springa ut och kolla vad det är för främmande människor som dykt upp. Och när det är riktigt bössli’t (krångligt) kan man utbrista ”Jeskade botten!” Det är ett kraftuttryck som ännu inte nått rikssvenskan. Tror jag. Men säker är jag inte.

Johan-Olov Johansson, bergslagsförfattaren, har beskrivit hur man lärde sig läsa i skolan. Man ljudade stavelse för stavelse, som det stod, men uttalade orden på sin dialekt. ”Det gällde exempelvis ordet: mycket. Vi stavade: myck, säger myck, et säger et, säger mittji. En gång skulle en av kamraterna ur läseboken stava till ordet: granskogen. Det kom att låta: Gran, säger gran, skog, säger skog, en säger en, säger Gränskudjen./-/ Vi stavade på svenska, men läste på vårt syddalamål.” Ett under att de alls lärde sig läsa!

Och så har man alltid duat i Dalarna, även när resten av landet niade och använde titlar. Vanan var utbredd och intresserade pris Gustav Adolf (son till kung Gustav V), som frågade en dalkarl om det verkligen stämde att man sa du till alla. Visst gör man det, svarade dalkarlen ”utom till dej och far din”.

För säkerhets skull tar jag också med dalmasen som skulle ha en jordglob (ifall någon skulle ha missat honom). Han hittade ingen som han var nöjd med och frågade expediten: ”Du har int’ nån lita kula mä bare Dalarna på?”

Publicerat i Lördagstema, Språk | 29 kommentarer