Nu är båten i sjön, en ny bänk tillverkad (av gammalt material), trädgårdsborden på plats, 25 penséer planterade och jag kan ta upp lördagstematråden igen.
Yrkesstolthet och behovet av att organisera sig för bättre arbetsvillkor tog sig också uttryck i alla dessa fanor, med fint utformade tillbehör.
Det kändes naturligt att återvända till temat fanor och fanstänger, i samband med Olgakatts lördagstema Solidaritet. Samma personer som jag skrev om förra lördagen på temat ”Förnöjsamhet” ville ju förbättra samhället. De må har varit förnöjsamma för egen del, men de ville att deras barn skulle få en bättre chans i livet, eller åtminstone barnbarnen. Det vill säga vi. Mer utbildning, rimligare arbetsvillkor.
Idén med ett samhälle där alla bidrog till allas möjligheter att både göra rätt för sig och kunna leva ett drägligt liv växte sig stark under senare delen av artonhundratalet och metoden att uppnå det hette solidaritet och organisering.
Fanstängerna som finns på bilden i förra inlägget har jag skrivit mer om här och liksom om några av fanorna.
Det där är fortfarande en bra idéer, fungerande arbetsplatser som inte sliter ut eller skadar de anställda, möjlighet till utbildning även om man har det knapert. Och ett samhälle som håller ihop i stället för att glida isär på ett sätt som är dåligt för alla inblandade. Eller som en kompis i USA uttryckte det:
”Trist att vi inte har någon glädje av våra höga löner. Vi vill ju inte riskera barnens liv genom att ge dem dyra skor eller en bra cykel. Det vore bättre om vi som har det bra så ställt kunde bidra mer till ett fungerande samhälle. Och då menar jag högre skatt, för på individnivå fungerar det inte.”
Nej det är svårt på individnivå. Ett exempel av många berättade en god vän om. Hennes barnbarn slutade i musikskolan, trots att hon verkade tycka att det var kul och hon är klart bra på att spela flöjt. Efter ett tag kom det verkliga skälet fram: hennes bästis hade inte längre råd att betala avgiften och då ville min kompis barnbarn inte heller fortsätta. En slags solidaritet. Familjen diskuterade om det fanns något sätt att fixa det ändå, de kunde ju betala för båda flickorna. Nej, det kändes inte bra. Den bästa lösningen är nog en avgift på en nivå som gör det möjligt för att som vill att delta. Ett slags solidaritet.
