Välmående som en sockenprost

stugan

Stugan idag, lagom för två. Klicka på bilderna för förstoring

Olgakatt föreslår lördagsteman denna månad och vill att vi ska fundera på olika sinnestämningar, eller förhållningssätt till livet. I dag är temat Förnöjsamhet.

Det passar mig alldeles förträffligt för jag omges just nu av ständiga påminnelser om ett förnöjsammare förhållningssätt till livet. Vi är nämligen i farfars och farmors stuga, den som jag skrivit om tidigare här.

khem-alla

Stugan kring 1910. Farfarsfar i stolen med minstingen, farfar och farmor stående med de fyra äldre barnen.

Farfar hade en snickarverkstad intill, som skulle försörja familjen men den gick inte alltid så bra under de svåra åren under första världskriget. Och inte sedan heller egentligen.

Men med hjälp av potatisland och äppelträd, lingon från skogen och ko, gris och höns hankade man sig fram ändå. Med potatis, äppelmos och lingonsylt i källaren och tillräckligt med foder till kon klarade man sig även om det var riktigt, riktigt dåliga tider.

Farfar har gjort anteckningar om sina olika jobb, först som medhjälpare i sågen hemmavid. Han skriver inget om var det var, men jag gissar på Silvhytteå, i närheten av Stjärnsund. Eller kanske Kloster.

Sedan började en period med olika jobb runt om i Dalarna och Gästrikland, som hjälpsågare, sågare, byggnadssnickare, möbelsnickare och sågställare. Under den tiden träffade han sin Matilda och de fick fem barn med två års mellanrum från 1900, utom minstingen som föddes först 19o9.

till c e

Brev från farmor i Borlänge till farfar i Kloten.

De flyttade ofta, beroende på var farfar kunde få arbete. När han fick ett påhugg åkte han först  till den nya arbetsplatsen, medan Matilda avvaktade tills allt var klart med bostad och så kom hon efter med barn och bohag. Det finns några brev bevarade, främst från farfar och något enstaka till honom från farmor.

Hon skriver sakligt och knapphändigt om vardagslivet där hon är, kolmilor som ska rivas, grannar som är sjuka, oron för TBC och en släkting som tagit sig ända till Orsa för att få jobb i skogen, men när han kom dit ”var föret slut och arbetet också förstås”. Men också om de överdådiga presenter hon fått på Matildadagen: Förklädestyg, kaffekoppar och en kaka så stor som vedlår’n, ovanpå!

Farfar verkar bemöda sig om att inte tynga farmor med bekymmer. Alla svårigheterna (som tunga jobb, kalla inackorderingsrum, eller sovrum med genomgångstrafik) tar han lätt på. När han gått till fots i tre mil har ”allt gått bra”, fast han känner kanske sig lite stel i benen. När han cyklat de sex milen från Borlänge till Hofors i hällregn skriver han att han visserligen kom fram genomblöt, men ”nu när jag spisat stekt fisk och potatis och gröt så känner jag mig välmående som en sockenprost”.

sockenprost

Man får allt läsa mellan raderna för att upptäcka hans oro för var ska de bo, om han ska få arbete, om han ska få behålla arbetet. Det finns brev till anhöriga med förfrågningar om ”Tilda” och barnen möjligen kan få bo där medan han söker arbete, han har hört att det kanske går att hitta något i Jämtland. Och så kommer till sist lösningen. Han får jobb som modellsnickare i Horndal, familjen får hyra rum precis där han helst av allt vill bo, vid sjön och efter några år kan han både köpa huset och starta eget snickeri.

farmor koa o farfar

Så hur fattigt och eländigt de än hade det, med våra mått mätt, var det rena rama lyxen mot all deras tidigare slit och oro. Och friheten i att ha ett eget hem vägde tungt.

förnöjsamt

Den där handstilen… varför går inte sånt i arv!

I en verskrönika som han skrivit finns väldigt få klagomål. Till och med en stormfällning av träden på tomten slutar lyckligt; det blir massor med ved och de värsta stubbarna får värmepannan på verkstaden ta hand om. Och här är enda gången jag kan se att han faktiskt använder ordet ”förnöjsam”.

Sedan får vi se hur förnöjsamma de andra lördagsbloggarna är. Listan på lördagsbloggare finns under rubriken Lördagstema i sidhuvudet. Och nästa lördag ska vi skriva om solidaritet. Det blir inte lätt i dessa tider. Tar det som en utmaning…

Det här inlägget postades i Att skriva, historia, Livet, Lördagstema och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

15 svar på Välmående som en sockenprost

  1. Olgakatt skriver:

    Att må som en sockenprost efter stekt fisk och gröt – vilka skulle känna sig så idag, tro?
    Gissar att flera av oss går någon generation bakåt för att finna illustration till ordet förnöjsamhet.
    Hur handstilar ser ut har nog mycket med hur den lärdes ut i skolan. Det tycker jag att jag ser fortfarande; det är ett visst pedagogiskt mode som slår igenom hos majoriteten under en era. Jag har gamla brev och anteckningar från min farfar med i stort sett samma handstil.
    Med tanke på hur vi numera misshushållar med jordens resurser så måste vi nog lära oss mera förnöjsamhet framöver. Det blir tufft för dagens ”lustgenerationer”.

    • Karin skriver:

      Visst fick man kämpa med ”välskrivning” på ett helt annat sätt förr. Handstilen betygsattes ju till och med. Vissa standardavvikelser verkar dock finnas från det man lärde ut i skolorna. Farmors stil är mycket mera svårläst än farfars. Och trots att jag själv var tvungen att fylla hundratals sådana där linjerade papper (med snedställda stödlinjer för bokstäverna) vägrade mina bokstäver att luta.

  2. Skogsgurra skriver:

    Ett litet anteckningsblock som jag hittade i andra papper som inte eldats upp skriver farfar:
    ”Kritiska dagar

    Söndag 22 Februari 1942 var Ellen och hämtade Karin till Torsåker. Samma dag fick Gustafsson inkallelseorder att infinna sig på Torsdagen.

    Tisdagen 24 Februari.Erland fick inkallelse och reste dagen efter. Greta har fått meddelande att fara till Högbo på Söndag.

    Torsdagen den 26 Febr. Martin fick inkallelse och far på Fredagen så nu är det tyst och kallt på verkstan. Militärförläggning på Ängsbacken.

    Lördagen 28 Febr. I dag far Greta till Högbo och Alice är till Ängsbacken och hämtar Gunnar.

    Jag sjelv har gått och dragits med snuva en tid och varit sängliggande sen Torsdag.

    Matilda for till Ellen för 3 veckor sedan och har varit ganska sjuk i influensa men är väl nu något bättre.

    Karin tycks finna sig i att vara der.

    Nisse är inkallad sen 7 Febr.

    Karin har haft var bakom ena örat och varit på sjukstugan i Hofors men det har taget om flera gånger och f.n. är hon på Avesta lasarett sedan den” (slut på papperet).

    Ellen: vår faster, gift med Nisse.
    Gustafsson: anställd på snickeriverkstan.
    Erland: vår farbror.
    Greta: vår mor.
    Martin: vår far.
    Högbo: sanatorium för TBC-sjuka.
    Ängsbacken: ”stora huset”.
    Alice: vår faster.
    Gunnar: Yours Truly.
    Matilda: vår farmor, gift med dagboksskrivaren – vår farfar.
    Karin: min syster.

    Ingen krisgrupp där inte!

    • Karin skriver:

      DÄR är anteckningsboken! Tack för komplettering. Visste ju att den fanns, men vad bra att jag inte satte igång och letade.
      Och här har vi verkstan, mörk och kall:
      verkstan

      • Skogsgurra skriver:

        Den boken är egentligen en kalender med anteckningssidor. Den var utgiven av Banankompaniet. ”Ät Fyffes bananer – ty de mätta!” och hade några anteckningssidor i slutet. Farfar skrev på allt han kom över och de där åren var det nog brist på allt.
        Boken låg tillsammans med mina skrivhäften (svenska uppsatser) och Martin visste nog vad han gjorde när han inte kastade sakerna i pannan.

        Vintern 1942 var en sjuhelsikes vinter. Kall och snörik.

  3. Pysseliten skriver:

    Vilket fantastiskt fin inlägg på temat! Jag blir alldeles imponerad. Det känns verkligen som om vi tappat bort känslan av förnöjsamhet i vår generation, men jag hoppas att det finns glimtar i tillvaron idag där vi är just det; förnöjsamma.

    • Karin skriver:

      Ja, man får nog stanna upp och fundera ibland. Vi är väl världshistoriens mest gynnade på många sätt, bekvämlighet, trygghet, utbildning…

  4. Karin på Pettas skriver:

    Ditt inlägg och alla fina kommentarer är som en liten andakt i sig.
    Underbar bild av farfar och farmor med korna.
    Tack, detta blev en fin början på min dag!

    • Karin skriver:

      Tack! Jag är säker på att de sade till varandra där i slänten ner mot sjön att det är väl förunderligt hur bra vi har det.

  5. Musikanta skriver:

    Så roligt för er att stugan är kvar med alla sina minnen. Alla de här breven – kanske en idé till en roman? Jobbigt hon måste ha haft det, din farmor, med fem barn och ko till på köpet. Långa tider hade hon ju ingen hjälp från sin man med barnen heller.
    Härligt kort där hon står tillsammans med kon – förklädet på plats.
    Jag önskar dig och redaktörn en skön fortsättning på helgen.
    Kram

    • Karin skriver:

      Ja, kanske det du… romanstoff är det onekligen!

      Visst ser kon ut att vara välmående, blank och fin. Jag hade en känsla av att farmor saknade sin ko väldigt mycket. Vet inte riktigt när den försvann, men det hade något med ändrade villkor för skogsbete att göra. Det gick att ha ko om man kunde låta den beta i skogen ovanför stugan om somrarna, så att allt tillgängligt hö kunde sparas till vintern. Men så blev det stopp för skogsbetet av någon anledning (det måste jag ju undersöka!) och kon måste säljas.

      Önskar dig och MM detsamma!

  6. Gnuttan skriver:

    Förnöjsam läsning bjuder du helt klart på! Jag är så imponerad över alla gamla minnen som finns bevarade i din familj, med både foton och text. Med en pappa uppvuxen på diverse barnhem och fosterfamiljer just pga av den fruktade TBC:n som tog hans mammas liv när han fortfarande var förhållandevis späd, så har ju både minnen och det materiella gått förlorat. På den andra sidan familjen hade jag en välmenande (?) morbror som brände allt vad papper var då min mormor dog. Allt jag hann rädda var mina egna minnen av berättelser och en låda med inramade foton. Foton som jag helt klart ska hämta med mig hem vid nästa, snart antågande besök hos min pappa, om inte annat för att hitta passande foton till nästnästa veckas lördagstema som jag ”tjuvskrev” redan idag.

    • Karin skriver:

      Det är nog ovanligt att så mycket har blivit sparat som i vårt fall, åtminstone av det riktigt gamla. Det halvgamla har det nog – som så ofta – försvunnit mer av.
      Men alltid lika roligt att gå igenom album och pärmar på jakt efter något nytt gammalt. Men så tråkigt med ”hjälpsamma” släktingar som förstör ens kulturarv. Du får ta vara på det du har, särskilt berättelserna. Passa på att fråga ut så många du kan. Det skulle jag ha gjort mycket mer. Frågat, frågat och frågat!

  7. Kicki skriver:

    Så mycket dramatik och och vilken utveckling under en livslängd!
    Och sen tog kriget slut och det var lugnt ett par år och sen kom jag.

    • Karin skriver:

      När jag läser om farfars resor kors och tvärs för att få ett jobb och usla inackorderingsrum och familjen på annat håll och… ja, då är det inte långt borta att fundera paralleller med dem som kommer från fattigare länder i Europa för att tjäna ihop lite pengar här, medan familjen väntar därhemma.

Kommentarer inaktiverade.