Karin Englund

Förr i tiden var mina deklarationer mer åt det episka hållet. Som det där året när jag hade dragit av för diverse kontorsutrustning i hemmet. Detta tilldrog sig nämligen på den tiden då F-skattsedel och egen firma var en sällsynthet, men det gick ändå – ibland – att dra av kostnader mot de inkomster man tog in på extrajobben.

Skattemyndigheten granskade deklarationen och ville förstås se vartenda kvitto på de avdrag jag yrkat och det fick de så gärna. Men när jag letade fram kvittona insåg jag att det hänt en del sedan deklarationen. Dokumentskåpet hade ju dottern snott. I stället hade jag baxat in en liten kommod i arbetsrummet. Det berättade jag för skatteverket och föreslog att de skulle stryka avdraget på 450 kronor som skåpet kostat.

Svaret blev en brysk tillrättavisning i stil med att ”Ni har falskeligen uppgivit…” Men jag slapp i alla fall böter.

En gång postade jag en deklaration i Paris i god till före den 15 februari, som var sista inlämningsdag på den tiden. Just som jag släppte ner kuvertet i lådan insåg jag att jag glömt att underteckna. Ve och fasa! Så jag ringde postverket och berättade att jag postat ett brev som… som jag bara måste få tag i.

Det var tur att jag inte visste vad självdeklaration heter på franska, för man tolkade mitt brevproblem som att jag postat ett brev av känslig natur till min själs älskade och nu ångrade jag mig. DET problemet måste förstås lösas! Jag lämnade uppgifter om brevlådans adress och brevets utseende och man lovade instruera brevbäraren att leta rätt på brevet vid tömning. Ingen reagerade på att min pojkvän hette ”Skattemyndigheten”.

Min senaste diskussion med skatteverket gällde skillnaden mellan fortbildning och vidareutbildning. Där gav jag upp, för det finns roligare saker att ägna sig åt i livet.

Och i år då? Ja, problemet med den nya enkla deklarationen är ju att man tar lite för lätt på deklarerandet, precis som som Ketchupmamman: ”jajaja, det blir skitbra, vi säger så”. Men när det är så där lätt är det ju också lätt att glömma. Så här är jag på landet, medan deklarationen ligger i kvar i Stockholm, med de där magiska siffrorna som man behöver för att det ska vara så där lätt. Och hur går det för er?

Uppdatering på kvällen 2 maj: Idag lyckades jag komma fram till telefonkön och fick plats 402. Så jag bestämde mig att vara lite fatalistisk och låta det bli som det blir. Och se, minuten efteråt fick jag svar på den e-postförfrågan som jag skickade i förrgår, när jag upptäckte att jag hade glömt deklarationspappren i stan: ”Det går så bra att vänta ett par veckor med att deklarera.”

Tack snälla Skatteverket!