Deklarationer jag minns

Förr i tiden var mina deklarationer mer åt det episka hållet. Som det där året när jag hade dragit av för diverse kontorsutrustning i hemmet. Detta tilldrog sig nämligen på den tiden då F-skattsedel och egen firma var en sällsynthet, men det gick ändå – ibland – att dra av kostnader mot de inkomster man tog in på extrajobben.

skatteverketSkattemyndigheten granskade deklarationen och ville förstås se vartenda kvitto på de avdrag jag yrkat och det fick de så gärna. Men när jag letade fram kvittona insåg jag att det hänt en del sedan deklarationen. Dokumentskåpet hade ju dottern snott. I stället hade jag baxat in en liten kommod i arbetsrummet. Det berättade jag för skatteverket och föreslog att de skulle stryka avdraget på 450 kronor som skåpet kostat.

Svaret blev en brysk tillrättavisning i stil med att ”Ni har falskeligen uppgivit…” Men jag slapp i alla fall böter.

En gång postade jag en deklaration i Parisfranskt brev i god till före den 15 februari, som var sista inlämningsdag på den tiden. Just som jag släppte ner kuvertet i lådan insåg jag att jag glömt att underteckna. Ve och fasa! Så jag ringde postverket och berättade att jag postat ett brev som… som jag bara måste få tag i.

Det var tur att jag inte visste vad självdeklaration heter på franska, för man tolkade mitt brevproblem som att jag postat ett brev av känslig natur till min själs älskade och nu ångrade jag mig. DET problemet måste förstås lösas! Jag lämnade uppgifter om brevlådans adress och brevets utseende och man lovade instruera brevbäraren att leta rätt på brevet vid tömning. Ingen reagerade på att min pojkvän hette ”Skattemyndigheten”.

Min senaste diskussion med skatteverket gällde skillnaden mellan fortbildning och vidareutbildning. Där gav jag upp, för det finns roligare saker att ägna sig åt i livet.

Och i år då? Ja, problemet med den nya enkla deklarationen är ju att man tar lite för lätt på deklarerandet, precis som som Ketchupmamman: ”jajaja, det blir skitbra, vi säger så”. Men när det är så där lätt är det ju också lätt att glömma. Så här är jag på landet, medan deklarationen ligger i kvar i Stockholm, med de där magiska siffrorna som man behöver för att det ska vara så där lätt. Och hur går det för er?

Uppdatering på kvällen 2 maj: Idag lyckades jag komma fram till telefonkön och fick plats 402. Så jag bestämde mig att vara lite fatalistisk och låta det bli som det blir. Och se, minuten efteråt fick jag svar på den e-postförfrågan som jag skickade i förrgår, när jag upptäckte att jag hade glömt deklarationspappren i stan: ”Det går så bra att vänta ett par veckor med att deklarera.”

Tack snälla Skatteverket!

Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

19 svar på Deklarationer jag minns

  1. Kicki skriver:

    Jag gör det mycket enklare för mig och låter kamreren, förlåt, Pensionären deklarera medan jag sitter och funderar om jag ska kolla en nyanländ present nu eller vänta en månad. Tusen tack.

    • Karin skriver:

      Jamen öppna nu för sjutton. Det är en hyllning till dem som arbetar (i stället för att positionera sig och hålla på). Om en månad är det alldeles för ljust på kvällarna för att titta på film.

  2. Musikanta skriver:

    Jag undrar om du inte kunde överklagat om du hade envisats. Men förmodligen hade du väl inte någon ”översättarexamen” som du kunde hänvisa till, eller? Jag förstår egentligen inte vad det skulle vara för skillnad om jag hade gått på någon dirigentkurs på sommaren och dragit av kostnaden för det. Jag skulle t.ex. få dra av kostnaderna om jag skulle åka till Taizé i Frankrike för att lyssna på sångerna. (MM vill åka dit men INTE jag). Fast jag har ju förstås kantorsexamen att visa upp. Men visst är det att sila mygg och svälja kameler…

    MM sköter hela min deklaration och han är för det mesta klar en vecka innan deadline. Men så betalar han också alla räkningar som kommer samma dag! Du har väl alltid någon som kan ta sig in i lägenheten och skicka iväg deklarationen på datorn förhoppningsvis. Första gången i år som vi inte har behövt åka till Norrköping och lägga den i lådan till skattekontoret.

    • Karin skriver:

      Tror inte det hade hjälpt med all världens examina. Dom har hakat upp sig på det där med fort och vidare. Det är det som arbetsgivaren vanligen betalar som är avdragsgillt (för arbetsgivaren, alltså.) Hade jag yrkat avdrag för yrkeskontakter eller något sådant hade det kanske gått.

      Men varför i all världen vill du inte åka till Taizé?

  3. margaretha skriver:

    För första gången i historien fick jag iväg deklarationen i god tid, i år. Det trots att jag blivit tvungen att ringa och fråga om en detalj. Och blivit imponerad av hur snabbt jag kom fram. Först var det 76 personer för mig i kön – men jag kom fram på två minuter, men hade tryckt på fel knapp, så en snorkig dam kopplade om mig till rätt ”knapp”. Där fick jag plats nummer 133, men kom ändå fram på bara några minuter – den här gången till en trevlig tjej.
    (En trevlig byråkrat skrev jag förresten om, för några år sedan http://bastmattan.blogspot.se/2010/04/mansklig-byrakrat.html)
    Margaretha

    • Skogsgurra skriver:

      Något halkade snett från början. Jag insåg att det fattades saker i din länk och försökte mentalt få dit de krumelurer som kunde behövas. Lite häpen blev jag, vad är en ’byråkråt’? Det blev inte lättare när jag arbetade vidare med chiffret: ’Båstmåttan’?

      Får nog gå ut i vårvädret och rensa vindlingarna ett tag.

    • Karin skriver:

      Trevlig handläggare du träffade på, Margaretha! Jag har egentligen också genom åren haft de bästa tänkbara relationer med skattefolket. Det var först häromåret det gick lite snett. Men det reformerade skatteverket (från åttiotalet?) var ett under av hjälpsamhet. Nu är det kanske lite väl automatiserat. Och hur i allsindar lyckades du ringa? När jag försökte i förrgår fanns det inte ens någon kö. ”Försök senare…”

      • margaretha skriver:

        Kanske är med mig som humlan – jag visste inte att det inte gick att ringa, så det var bara att ringa (och få svar).
        Margaretha
        som tyvärr
        inser att hon
        inte kan flyga

  4. Lotten Bergman skriver:

    Båsmetersinlägg, Karin!

    Själv har jag absolut inget minne över huvud taget av någon som helst deklaration. Fast det var lattjo på Götgatan utanför Skatteskrapan – vi bodde på Skånegatan och kunde se bilkaoset och varmkorvgubbarna.

    • Lotten Bergman skriver:

      Förlåt, nu var jag intern och mystisk: Karins rubrik andas av detta –
      http://www.lotten.se/2013/01/basmeter.html

      • Karin skriver:

        Pssst Lotten, det är alltså IDAG som deklarationen ska vara inlämnad. Eller kanske inte. Företagare får fnula lite till.

    • Skogsgurra skriver:

      Det var en sport att lämna deklarationen så sent som möjligt. Från Brännkyrkagatan, där jag bodde då, var det inte så långt till Skatteskrapan. Det var säkrast att lämna bilen hemma och gå ner. Alla ville vara sist och det blev en hel del kubbning i den ”bakvända” kön. Minns inte att någon missade. 24.00 var nog inte helt heligt.

    • Karin skriver:

      Jamen det har du ju alldeles rätt i Lotten, Båsmeterdags!. Oj, don’t get me started on that.

      Borttappad jag avins
      Inloggningskod jag försvinns
      Hinder jag geografins
      Belägenhet jag provins
      Deklaration jag dystopins
      Deadline jag ohinns
      Båsmeter jag nödrims…

      (Och förklaringen till detta besynnerliga versmått hittar man alltså om man kollar Lottens länk här ovanför.)

  5. Pysseliten skriver:

    Deklarationen är inget i jämförelse med den härva av utredning som krävdes för att hitta vilka arbetsgivare som betalat in till min framtida pension! I år deklarerade jag med en app. Hips vips klart!

    • Karin skriver:

      Klokt av dig att göra pensionsutredningen i så unga år! Jag gjorde det bra mycket senare och det blev liksom en kombination av rysk roulette och rysk roman av det hela: många chansningar och väldigt många medverkande.

      • Pysseliten skriver:

        Kan tänka mig det! Fy och hu! Min pappa flyttade till Sverige när han var typ 20, ändå lyckades han få ihop någon slags pension därifrån. Hur lyckades dom finna varandra, pensionen och far?

Kommentarer inaktiverade.