Nä, nu ljuger du allt!

Min barndom befolkades av berättare. På släktkalasen, på kafferasterna, på verandorna, överallt berättades det. Historierna kunde vara påbättrade eller påhittade; så länge de höll god kvalitet och någorlunda trovärdighet var det ingen som protesterade. Men när berättaren svävade på målet, eller när någon detalj inte stämde, då kom den obevekliga stopprepliken: ”Nä, nu ljuger du allt!” Förtrollningen bröts, tvivlet var sått och berättarens auktoritet bruten.

Så kan jag fortfarande känna ibland när jag läser en roman. Överenskommelsen mellan författaren och läsaren är ju att det må vara fiktion och fantasier, men de måste vara övertygande. Ibland skorrar det; om författarrösten verkar tvivla på sin historia kastas man ut ur berättelsen. Då sitter man där och mumlar: ”Nä, nu ljuger du allt!”

Och då spelar det ingen roll om det är så kallad autofiktion, dvs en självbiografisk skildring som fått beteckningen ”roman”. Det ställer om möjligt ännu högre krav på att författaren måste tro på sin berättelse och alla dess beståndsdelar.

enquist

Den femtioettåriga kvinnan på bokens omslag är, liksom det kvistfria furugolvet, förvånansvärt fri från skavanker.

Jag kom att tänka på den där stopprepliken när jag läste Per Olov Enquists roman Liknelseboken. Där förekommer rätt många instuckna reservationer i stil med ”en pojke som kunde ha varit jag”, men det är när man stöter på ett kvistfritt furugolv i ett kök som man undrar hur han tänkt. Skriver han någon slags parodi på sig själv?

Det är inte bara jag som undrar. Så här skriver recensenten i Grönköpings veckoblad om den snarlika Besvikelseboken:

”För en van textbedömare faller det sig naturligt att ifrågasätta denna påstådda kvistfrihet. Personligen har jag aldrig i hela mitt liv åträffat ett helt kvistfritt furugolv. Läsaren måste därför fråga sig hur det står till med sanningshalten i bokens övriga delar.”

I boken skriver Enquist om ”inbillningskraften”, denna jättemuskel, med vilken man kan förflytta både stora och små minnen och omskapa dem. Men jag får en känsla av att även Enquist tvivlar på att det fungerar. Att det kanske krävs mer muskelstyrka än han besitter för att vi riktigt ska tro på där kvistfria furugolvet i köket i Hjoggböle.

Det här inlägget postades i Att läsa, Att tolka, Böcker och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

6 svar på Nä, nu ljuger du allt!

  1. Krönikören skriver:

    Ja, ofta är det just sådana där detaljer, kanske egentligen betydelselösa för sammanhanget, som gör att vi börjar misstro, ifrågasätta.

    Det är något med Hjoggböle … Nu kommer jag inte kunna släppa det … Känner jag någon där? Eller har känt? Nu fick du mig att grunna.

    • Karin skriver:

      Det är författartäta trakter det där. Förutom att det är P O Enquists hemby är också Kurt Salomonsson uppväxt där och Anita Salomonsson. Dessutom bodde författaren Stieg Larssons pappa i byn. Så det poppar upp alltsomoftast, bynamnet Hjoggböle.

  2. Skogsgurra skriver:

    Jag tror på det kvistfria golvet.

    Tänk själv. Hur många köksgolv utan korkmatta, linoleum, målning eller annan beläggning finns det? Inte många.

    Om ett köksgolv är ”naket”, dvs utan beläggning, så finns det troligen en orsak. Den orsaken kan mycket väl vara att den som lade golvet verkligen ansträngt sig att hitta kvistfria bräder. Det är ju ingen omöjlighet, men kräver viss möda och att man har tillgång till många bräder. Det hade man vid sågverken efter norrlandskusten.

    Lägg märke till att det talas om fur, inte gran. Kvistfri gran är svårare eftersom kvistar/grenar börjar på låg höjd medan tallens grenar börjar uppe på fyra – fem meter. Fullt tillräckligt för ett ganska stort kök.

    Slutsats: Den som lade golvet hade verkligen ansträngt sig att hitta kvistfria bräder. Han hade lyckats. Då ville han förstås visa att han lyckats och undvek att täcka eller måla golvet.

Kommentarer inaktiverade.