Idag är det sju år sedan min sambo Martin dog. Vilket kanske kan ha något samband med gårdagsnattens konstiga dröm. Jag drömmer mycket, men det är sällan jag berättar om mina mycket realistiska och innehållsrika drömmar, men den här får vara med, eftersom… nej, jag vet inte riktigt varför, men så här var det:
Martin och jag satt som vanligt i köket vid Mosebacke där vi bodde i många år. Vi brukade, efter hans pension, sitta och diskutera dagens nyheter en god stund, efter morgonkaffet. Han var extremt kunnig och påläst och rolig att diskutera med. Men den här morgonen – i drömmen alltså – gör han slut med mig. Jag blir förstås bestört och ledsen och framförallt väldigt förvånad. ”Varför”, undrar jag ”du gillar ju mig!” Han svarar lugnt och sakligt att visst har han gillat mig, men nu måste det bli slut mellan oss eftersom jag blivit så tråkig. Jag försöker argumentera en stund: SÅ tråkig har jag väl inte blivit. Framförallt har jag ju inte förändrats särskilt mycket. ”Ledsen,” säger han och viker ihop Dagens Nyheter ”det är som det är. Slut.” Jag har förstås mina funderingar om vad en sån dröm kan betyda, men är öppen för förslag. Någon som har en idé?
Martin var alltid spännande att prata med. Här ett par bilder från olika samtal. Först med min äldsta dotter. Martin lyssnade verkligen och försökte förstå hur man tänkte. Sedan kunde man ha olika åsikter, men han lade sig alltid vinn om att ta tillvara ens bästa argument. Aldrig några försök att dribbla bort andra i en diskussion.
Här diskuterar min bror Gunnar och Martin. Deras diskussioner kunde pågå nätterna igenom! 
En av hans vänner formulerade det träffsäkert: ”Han betydde väldigt mycket för mig med sitt rationellt undersökande sinne och sin oretoriska omtänksamhet (som ett stort hjärta som försöker dölja sig för att inte kunna misstänka sig självt för att yvas över sig). Vi hade tusen samtal om i stort sett allting och jag bär dem starkt inom mig. Hans prestigelöshet gjorde att det ofta blev extra intressant när man hade olika uppfattningar.”
Jag saknar honom.
För att det ska funka måste jag förstås också ha ett par rejäla läderpjäxor, vilket jag hade.
Då skulle man i stället kunna ta rulltrapporna upp till Götgatan och fortsätta därifrån till Mosebacke. Det innebär visserligen att man måste kämpa uppför ytterligare en backe, men man har i alla fall kommit lite mer än halvvägs. Men, just rulltrapporna vid Slussen verkar vara i extra stort behov av reparation. De funkar ofta inte.
Glädjen var stor för ett par månader sedan, då Slussenprojektet stolt tillkännagav att Katarinahissen fungerar igen. Hurra! Så smidigt att kunna åka upp hela vägen, särskilt om man kämpar med en tung barnvagn i snömodden.
Komma rätt, komma fel, och komma till punkt beskriver författarna Lynne Truss och Eva Halldinger semikolonet på följande sätt: ”Det kan vara en försynt sambandsskapare, en förväntanshöjare eller en ordningsvakt som vid behov till och med kan rycka ut som kravallpolis.” De är med andra ord semikolonkramare.
Jag har skrivit om den gamla alen nere vid sjön några gånger tidigare.
Sommar …
Det var nog klokt, för idag ser det ut så här. Den gamla damen har tappat sin långa arm. Snömassor i kombination med töväder blev för mycket. Jag brukar sopa av snön när jag är där, men den här gången missade jag att sköta om henne. Förlåt, alen!
Jag letade efter en bok, men hittade i stället en kartong med almanackor. Den där sorten med olika tillval utöver själva kalendern: anteckningspapper, telefonbok, karta, registerflikar och annat.
Anteckningarna är oftast odaterade och verkar vara från möten och föredrag eller sånt som jag råkade snappa upp när jag tjuvlyssnade på samtal på bussar och tunnelbana. Idag antecknar jag i mobilen i stället. Det blir mer lättläst så. Den här anteckningen, till exempel, är både odaterad och svårläst. Jag ser ju vad det står, men det är tveksamt om någon annan gör det.
