Nyligen röjde jag i en försummad slänt och precis nedanför en terrass blev det en lämplig liten hylla för en minirabatt. Jag plockade ihop vad som fanns i handelsträdgården, som stänger för säsongen vid midsommar. Det som var kvar var mest exemplar av Sveriges mest mobbade blommor.
Där fanns till exempel lobelia, som trädgårdsexperten John Taylor fnös åt i radio häromveckan: ”Varför envisas folk med att ha den ointressanta blomman överallt?” Jag tycker om den pigga blå färgen och gillar att den är så lättskött. Sen hittade jag en fin begonia som får vara med trots att många tycker att det är en blomma som bara passar på kyrkogårdar. Och så har vi såklart tagetes, som anses vara trååååkig. Till sist några petunior, som blommar snällt en stor del av sommaren och som kräver minimalt med skötsel, men som ändå är den kanske mest mobbade av alla.
Sedan köpte jag en trädgårdstidning häromdagen och vad hittar jag väl där? Jo intervjuer med några trädgårdsexperter om blommor som de ändrat uppfattning om.
John Taylor är med, förstås, och han har ändrat sig. Inte om lobelia, men väl om tagetes, som han numera anser vara både vacker och användbar i många sammanhang. Lotta Lundgren håller med och lovordar allehanda tagetessorter och kanske särskilt tagetes patula ”vars växtkraft och allmänt glada stil är ett föredöme för oss alla”.
Hanna Wendelbo har i stället gått från att älska jättedaggkåpa till att numera varna för den. Den tillhör de så kallat tacksamma växterna och vill det sig illa, menar hon, kan de ta över helt och hållet. Jag tycker nog att det är bra att den försvarar sin plats mot till exempel kirskålen som annars hotar att kväva all annan växtlighet. 
Den limegröna jättedaggkåpan gör sig bra tillsammans med så gott som alla färger, men klarar sig bra på egen hand också.
Jag får väl gå in i midsommar-mood så länge och försöka hantera besvikelsen på måndag.
Den 7 juni skrev Hans Blix (tidigare folkrätts-sakkunnig, utrikesråd, utrikesminister och generaldirektör för IAEA) en artikel i Svenska Dagbladet. Han har ju lång erfarenhet av att handskas med USA och han är orolig.
Plantorna fick tillbringa första delen av sitt liv på min balkong, som är inglasad och därmed har lite ont om pollinerare. Jag vet inte riktigt hur just dessa tomater vill ha det, men jag tänkte att det är bäst att jag gör en insats. Så jag tog finaste akvarellpenseln och borstade försiktigt först i en blomma på ena plantan sedan på den andra, sen på den första plantan igen osv. Med lite tur kanske jag kan få fyra tomater som belöning.
Eller mera troligt en strykjärnsspis till en skräddare. Man tröttnade väl på de relativt ineffektiva lodstrykjärnen och ville ha hetare sula på strykjärnet. Då var det bättre att kunna ställa strykjärnet direkt på spisen, än att värma en järnklump i elden, som man sedan stoppade in i ett ihåligt lodstrykjärn (järnklumpen, inte elden).
Uppdatering 4 juni: 
Det började med att ett av barnbarnen ville plantera några basilikafrön som han fått i skolan. Så det gjorde vi.
Man klipper av stjälken på ett strategiskt ställe där det finns en bladrosett. Sedan plockar man av de flesta bladen på den avklippta biten – det räcker att ha kvar de fyra toppbladen för att den nya plantan ska klara sig. 
Och tomatplantorna som måste tjuvas, alltså de där små extrakvistarna som växer ut i bladvecken och tar näring från plantan i onödan, kan man plantera dem? Det känns alltid konstigt att ta bort de fina små kvistarna och slänga dem.
I vintras knäcktes hennes kraftiga arm, som hon sträckt in över land. Snötyngderna blev henne till sist övermäktiga. 
Hon ger inte upp så lätt, den gamla damen!
Här har jag kvistat av den kraftiga grenen. Om någon är pigg på att göra träskedar eller träskor finns det virke att hämta. Just al lär vara extra bra till det. Den där kraftiga grenen är tjock som en ordinär trädstam och den del som ligger längst bort i bild, med mossa på, ser ut som en krokodil på väg ner i sjön.
Där möttes jag av en ny värld. Det var tomt i receptionen. Det enda tecknet på mänsklig närvaro var en handskriven lapp att kölappsautomaten var trasig.
