Under de senaste månaderna har ett samtalsämne dykt upp i mitt liv i alla sammanhang där man pratar med varandra. I familjen, på kompisträffar, i bokcirkeln, på syjuntan, i akvarellgruppen, i bostadsrättsföreningen, på byalagsmöten, kort sagt på det så kallade civila samhällets olika arenor. En intensiv diskussion under radarn. Det har handlat om Sveriges avtal med USA om amerikanske närvaro i landet, DCA-avtalet.
”Konstigt” har vi sagt ”att det inte pågår en intensiv mediedebatt om detta”. Var är nyhetsinslagen? Var är Agenda? Var är de utförliga analyserna? Var är kommentarerna till remissinstansernas alla invändningar? När den ena remissinstansen efter den andra uttrycker oro borde i alla fall P1, eller någon tidning se möjligheten till ett intressant inslag. Eller när remissinstanserna säger att ”detta är så oklart att det inte går att ta ställning till”.
Avtalet ser ut att ha hastats fram. Remissinstanserna har haft många invändningar. Motsvarande avtal i Danmark och Finland har fått lite annorlunda utformning och kommer inte att behandlas förrän tidigast i höst. Varför har Sverige så bråttom? Avtalet ger USA tillgång till 17 militära baser i Sverige, med egna regler om skattefrihet, tullfrihet, tillgång till radiofrekvenser, avgiftsfrihet i hamnar och på flygplatser. Amerikansk militär, deras familjer, anställda och leverantörer kommer att lyda under amerikansk lag. Det är långtgående förändringar. Ändå har det hittills varit mycket tyst om detta.
Propositionen om avtalet skickades till riksdagen förra veckan, före långhelgen. Ingen presskonferens, trots att regeringen annars är väldigt pigg på presskonferenser om minsta förslag. På eftermiddagen den 8 maj skickades ett pressmeddelande ut. Regeringen verkar inte vilja ha någon debatt alls. Och mycket riktigt, sedan handlade det om Eurovision song contest hela helgen. TV4 tog i alla fall upp frågan i måndags men då ville inte försvarsminister Pål Jonson vara med.
Pål Jonson må se ut som att han just har tagit studenten, men han har faktiskt hunnit en hel del.
Han har gått på på Georgetown University i Washington DC, doktorerat vid Kings College i London på avdelningen War Studies. Han har också studerat på Natos Defence College i Rom. Han har haft anställningar inom Moderaterna, och varit kommunikationsdirektör för SOFF, Säkerhets- och försvarsföretagen
I den här DN-artikeln i tisdags går Gun-Britt Sundström och jag igenom några av problemen med avtalet. Det minsta man kan hoppas är väl att beslutet skjuts upp så att vi hinner med en mer omfattade debatt om denna viktiga fråga. Kanske vänta till efter presidentvalet i USA? Kanske rentav en folkomröstning?
Riksdagsledamöterna har till den 25 maj på sig att skriva motioner. Sedan tas beslut om godkännande (eller inte) av avtalet den 18 juni, dvs i midsommarveckan.
Jag har väldigt ofta en känsla av vilja kika bakom kulisser och ridåer, vad är det som händer egentligen. Vad är planen? Varför blir det bara som det blir? Är det att odla konspirationsteorier när jag misstänker att jag inte får reda på det jag har rätt att veta? Är det för svårt och jobbigt för journalisterna?
Det här är så stort och svårt och jag vill bara skrika Stopp för f-n, redovisa fakta. Ge mig en möjlighet att delta i debatten.
Ja, och framförallt: varför så tyst i alla tidningar och TV-kanaler? Det har börjar komma ett och annat inlägg i periferin, men de grundliga analyserna och de stora debatterna har uteblivit.
Skrämmande minst sagt — både att så mycket sker i det fördolda och att det går med en jäkla fart! Men det är väl enda sättet att få igenom detta.
Margaretha
Jag skulle vilja höra en lugn och klargörande genomgång av varför vi bör godkänna detta avtal. Om man läser avtalet, och framförallt alla remissinstansers invändningar, undrar man varför vi ska acceptera alla dessa konstigheter. Gärna en debatt också mellan kunniga personer, men framförallt en förklaring till varför inte Nato räcker. Majoriteten av Natoländerna har inget DCA-avtal.
Denna debatten har inte heller jag hängt med i.
Tack för inlägget, en ögonöppnare.
Ha det bra!
Medietystnaden i den här frågan gör det ju svårt att veta vad som händer. Jag skulle kunna vara beredd att acceptera det där avtalet, om jag får en förklaring till varför det är nödvändigt.
Sverige är så litet att det bara rymmer en nyhet åt gången. Och medierna kör efter Följa-John-principen. Just nu ryms bara SD. I morgon bara Taylor Swift. På söndag blir det väl en påfyllningsdos Palestina och sen är det nog dags för SD igen… Alla medier bevakar varandra. Få av dem går egna och udda vägar.
Titta på bevakningen av Ukrainakriget. Nyheterna om detta fasansfulla krig är i dag få i tidningar och etermedier. Men kolla in Youtube! Där finns oceaner av inlägg, ofta mycket mer allomfattande än i riksmedier. Jag förstår ungdomar som flyr konventionella medier för ”bättre” information på olika webbplattformar.
Den fråga som du och Gun-Britt tar upp är dessutom så komplicerad att den kräver mycket jobb. Har murvlar den tiden i dag? Nä, det är lättare att gå på en presskonferens och tugga i sig några smaskiga pratminus än att gräva en vecka med risk att kamma noll…
Ja och om dessutom regeringen verkar ovillig att diskutera frågan och oppositionen ligger lågt – då blir det just ingen debatt. Mer än det pågående informationsutbytet i vardagliga sammanhang. Testa att ta upp frågan när ni är samlande några stycken! Det blir alltid intressanta samtal har jag märkt.
Medietystnaden är konstig. Egentligen är det ju rätt enkla knäck: Ta en remissinstans som har kritiska synpunkter. Ställ frågor om synpunkterna till ansvarigt statsråd. Det behöver inte vara den medieskygga försvarsministern, förslagen rör i stort sett alla departement. Kräver nästan ingen ansträngning alls!
Jag blir väldigt förskräckt över att DCA-avtalet knappt existerar i medierna och är rädd för att Sverige kan bli det enda landet i Norden som har kärnvapen lagrade på svenskt område i fredstid. Därför skrev jag mejl med frågor till riksdagsledamöterna Sofie Eriksson, Grängesberg, Lars Isaksson, Avesta, Kajsa Fredholm, Peter Hultqvist, Borlänge och Malin Höglund, Mora (som svarade därför att jag har varit hennes lärare men som inte svarade på mina frågor utom att hon skulle rösta ja). Tidigare har jag skickat mejl med frågor till socialdemokratiska partiet men inte heller fått svar därifrån.
Hur är det egentligen tänkt att demokratin ska fungera? Ska våra folkvalda svara på frågor eller måste man räkna med att ingen har tid? Borde inte de olika partierna redovisa hur de tänker rösta i en så viktig fråga och motivera varför? Hur kan man få svt att ha en utfrågning av de olika partiernas ståndpunkter så att folk förstår hur viktig frågan är??
Visst blir man både arg och undrande. VARFÖR är det så tyst om denna viktiga fråga? Varför svarar inte politiker på frågor – jag har också försökt ställa frågor till olika personer, utan resultat. Varför får vi inte ett program i Agenda eller Politikbyrån om detta. För ett tag sedan var det ett kort inslag i P1-programmet God morgon världen, där någon från försvarshögskolan (tror jag det var) intervjuades. Jag trodde först att det var ett satirprogram på grund av hand slängiga svar, som gick ut på att amrisarna skulle bygga lite förråd i Sverige och då måste dom ju kunna flytta sina prylar mellan de olika skjulen också. Inga kritiska motfrågor från intervjuaren. Och snart är det dags för riksdagsbeslut, som ser ut att innebära att DCA-avtalet godkänns.
Igår kom jag på iden att ringa kundtjänst för SVT och begära ett seriöst program om DCA-avtalet. En kvinna som heter Lisa svarade att hon skulle framföra min begäran. Om vi blir många som kräver detta av SVT kanske de tar frågan på allvar. Jag skulle vilja ha information om DCA-avtalet och få veta hur partierna tänker rösta och deras motiveringar.
Ring kundtjänst: 08 7842000
Bra initiativ! Jag ringer! Och skriver …