Mycket pesto blir det …

Här kommer, helt oväntat, lite odlingstips. Jag är ju verkligen ingen odlingsexpert och har till exempel inte alls lyckats hålla min farbrors fina trädgård i det skick han lämnade den när jag sedan tog över. Desto mer glädjande då, när ett och annat fungerar.

Det går åt rätt mycket basilika i en familj med sju barnbarn som, i likhet med sina föräldrar, alla gillar pesto. En kruka från matbutiken går snabbt åt. Så nu odlar jag i stället min egen basilika, med framgång! Plus lite annat grönt och gott. Här är delar av odlingarna som fått flytta in från solgasset på balkongen.

 

Det började med att ett av barnbarnen ville plantera några basilikafrön som han fått i skolan. Så det gjorde vi.

När plantorna väl kom upp var de ganska rangliga, så jag klippte av dem, satte ranglet i vatten och efter någon vecka hade de fått rötter.

Vi planterade ranglet, i bra jord och när de växt till sig var de lite frodigare än moderplantan, med kraftigare stjälkar.

Efter ett tag kunde jag toppa även de nya plantorna och på så sätt har det blivit en basilikaskog.

Det fiffiga är att man kan använda bladen från stjälkarna som man planterar om.

Man klipper av stjälken på ett strategiskt ställe där det finns en bladrosett. Sedan plockar man av de flesta bladen på den avklippta biten – det räcker att ha kvar de fyra toppbladen för att den nya plantan ska klara sig.

Eller också låter man bladen sitta kvar till man behöver dem, det verkar gå bra det också.

Sporrad av basilikaframgångarna har jag testat på lite andra plantor. Funkar det till exempel att toppa myntan på samma sätt? Jajamen, det går utmärkt. (Nu kommer kanske någon att invända att det är svårare att hejda mynta än att föröka den, men det gäller inte mina tynande myntaodlingar.)

Och tomatplantorna som måste tjuvas, alltså de där små extrakvistarna som växer ut i bladvecken och tar näring från plantan i onödan, kan man plantera dem? Det känns alltid konstigt att ta bort de fina små kvistarna och slänga dem.

Vi får se hur det går. Jag har satt dem i vatten och de börjar få små rötter.

Om de så småningom också får tomater får vi veta längre fram i sommar.

 

Det här inlägget postades i Återvinning, Att odla, Natur, Planering, Trädgård och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

18 svar på Mycket pesto blir det …

  1. hyttfogden skriver:

    Ett tips: Om du råkar bryta av en tomatplanta är den inte förlorad. Gå sta och skaffa ett grönt tjockt blad typ kardborre och ta sedan lite blöt mullrik jord, bäst är torvströ som fått ligga i vatten en stund. Så lägger du den blöta jorden eller torven i det gröna bladet och lindar om den skadade tomatstjälken och binder om med ett snöre eller nåt tunt barn och sen får plantan vara ifred lite i skuggan och se där! plötsligt har stjälken växt ihop igen och man kan ta bort bandaget.
    Det är ju ganska förargligt om stammen går av på en tomatplanta som hunnit ganska långt i sin växt men nu efter reparationen växer den oförtrutet vidare.

    • Karin skriver:

      Men så smart! Mina tomatplantor har stuckit iväg på höjden och tanken är ju att de ska få följa med till Dalarna inom kort. Under en sådan färd kan det ju hända att de får sig en törn. Bra att veta att det finns bot mot stjälkbrott!

  2. hyttfogden skriver:

    Det är naturligtvis ett garn som ska användas inte ett barn.

  3. Kicki Englund Frost skriver:

    Släkten förundras och farbror Erland ler i sin himmel.

  4. Viola_T skriver:

    Så lätt (!?) är det alltså att få mycket mudimums basilika. Pasta och pesto är bästa sommarmaten tycker vi som bara sått frön fram tills nu. Tipstack!

    • Karin skriver:

      Löjligt lätt! Den frösådda basilikan blir lätt lite spinkig, men sticklingarna, eller vad de kallas, blir kraftigare när de får växa upp i bra jord. Jag har till och med klippt av stjälkarna på en köpekruka och planterat och det gick bra det också.

  5. Paula Merio skriver:

    Jag har under mina sjuttio levnadsår försökt begripa och bemästra detta med hur man odlar och skördar på bästa sätt. Jag har kommit fram till att just denna syssla inte passar alla. Däremot skördar jag gärna det naturen ger utan att jag lyft ett finger!
    Sen får jag också tillägga att jag i de flesta fall föredra kryddväxterna som torkade istället för färska.- Koriander är ett bra exempel, jättegod torkad men hu som färsk.
    Förlåt att jag är knäpp, kan inte hjälpa det…

    • Karin skriver:

      Jag tycker du är alldeles lagom knäpp och du har alldeles rätt i att det där med att odla verkar vara något som inte passar alla. Jag trodde jag var ett helt hopplöst fall, men basilika kan jag tydligen lyckas med i alla fall. Vilket ju är tursamt, med tanke på åtgången.

      Torkad koriander har jag nog aldrig testat. Om du inte menar de torkade, malda korianderfröna, förstås. Färsk koriander känns väldigt främmande i början, men jag har råkat få det i ovanligt läckra indiska rätter och då får koriandern liksom hjälp av sin omgivning och smakar så småningom gott! Men visst kvävs det långsam tillvänjning i gott sällskap!

  6. Kicki Englund Frost skriver:

    Ett år odlade jag koriander till en väninna som gjorde underbara vindolmar med mina vinblad. Korianderbladen gillar jag inte, hon fick alltihop och jag fick dolmar. Dessutom lärde hon mig göra dolmar men jag får dom ju inte lika goda.

    Odlandet är ett mysterium. Fräken odlar jag inte men det är fräken som kommer i alla mina land och rabatter, det går inte att dra upp dom för rotsystemet är i två nivåer och det som är djupast är 1,5 meter ner i backen.
    Suck

    • Karin skriver:

      Fräken! Här vid stugan fanns det ingen fräken när Martin och jag tog över. Så när det sen dök upp ett par plantor nere vid sjön trodde jag att det var nåt sällsynt, från Farbror Erlands tid. Martin ville rensa bort. ”Nej, nej”, sa jag ”inte den rara växten!” Idag är den inte så rar längre.

      • Kicki Englund Frost skriver:

        Hur gjorde Erland? Sa han inte det?

      • Karin skriver:

        Jag tror han höll efter. Varje dag. Det fanns inte en maskros heller på tomten. Förut alltså. De som hävdar att det är bra med maskrosor, för pollinerarnas skull har inte träffar farbror Erland. Han menade att det var bättre med en riktig och riklig mångfald till pollinerarna. Om man låter maskrosorna ta över blir det ju en ganska enahanda kost.

  7. hyttfogden skriver:

    En gång för länge länge sedan då jag var i värsta odlartagen, det var i Lundemo, fick jag för mig att scorzonera (stavning?) alltså svartrot var något smaskens så jag sådde några frön som blev till stora präktiga plantor. Men hä va int nå gôtt te äta de rötterna, så växterna fick vara ifred och det skulle jag aldrig ha låtit dem vara för sen kom de upp med nya skott år efter år. Det hjälpte inte att djupgräva, nån liten rotusling fanns kvar som uppmuntrad av den luckra uppgrävda jorden tog fart och började växa. Men pröva kålrabbi nån gång, det gjorde vi i Gbdal. Låt ”kålroten” inte bli för stor för de blir trådiga, ta dem som tennisbollar i storlek, skiva dem, koka dem mjuka i lätt saltat vatten och stuva dem i spadet med smör, lite mjöl och peppar och servera till någon form av skinka. Det var gott. Jag har inga odlingar alls numera bara maskrosor som jag tycker är fina.

    • Karin skriver:

      Tack för svartrotvarning! Kan det ha varit så att vildsvinen tyckte att det smaskens?

      Kålrabbi låter trevligt och de ser ju trevliga ut också, så det ska jag ha i åtanke. Men först ska hela den där djungeln på bilderna ner i jorden.

  8. hyttfogden skriver:

    Fanns inga vildsvin på den tiden i alla fall inte i några större mängder varken i Sörmland eller Värmland och jag skulle ha hälsat dem välkomna till bords att glufsa i sig svartrötterna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.