Vi gick igenom teman för vårens akvarellträffar och ett av dem var ”människor”. Ett nytt tema; det brukar vara mera fria tolkningar av hur olika färger uppträder i olika sammanhang, hur lätta eller tunga de är, hur de påverkar varandra, eller hur ljuset faller i landskapet och vilka färger skuggorna får.
Jag tänkte i mitt stilla sinne att det där med människor är jag inget bra på och livet är för kort för att jag ska hinna lära mig det ordentligt, så jag kan nog skolka den dan …
Men det gjorde jag ju inte och det var oväntat kul. Och framförallt ska man inte krångla till det. Vi är vikbara på mitten, dvs vid höfterna, benen är också vikbara på mitten, vid knäna. Huvudets storlek bestämmer åldern, med förhållandevis större huvud på barn. Leonardo da Vinci hade god koll på proportionerna.
Det är tacksamt att skissa med en tuschpenna av en billig, ej vattenfast sort, för då kan man gå på med en pensel och lite vatten efteråt och få till skuggor och volym.
Eller också går man på direkt med färgerna. Det svåra är ju att få till olika vinklar och förkortningar, men det är bara att öva på. Det är ju kul att kunna befolka sina scener också, särskilt om jag målar stadslandskap. Det ser så ödsligt ut med gatubilder utan människor; det ger en kuslig efter-katastrofen-känsla.
Nästa gång återgår vi till ordningen igen och testar vad man kan åstadkomma med transparenta färger. DET vill jag ju inte missa!
Det gjorde du ju bra. BRA!
Människor, att måla dem är ju Hjälp! Jag håller med men du behöver inte ropa hjälp, bara så du vet!
Tack Karin! Jag är glad att jag inte skolkade och nu ritar jag av folk i smyg på tunnelbanan. Alla sitter ändå och kollar sina mobiler, så ingen märker vad jag håller på med!
Det är väl inget fel på de där ”gubbarna”, modellerna. Sannerligen inte.
Tack! Lite rufsigt och skrufsigt, ju, men så kan det få vara.
Du behöver ingen hjälp, bara lite större självförtroende och lite mindre självkritik. ;)
Mannen högst upp till vänster är skickligt skildrad med mest alldeles vita partier. Mycket fint djup med – till synes – enkla medel. Men i den bilden har du lyckats med nåt mycket svårt. Grattis!
Heh, du skulle bara veta … det är inte så att det saknas självförtroende, men jag kan mina svaga punkter och jag ser förbättringspotentialen i det jag gör. De senaste åren har det mest blivit obefolkade landskap, så jag behövde en liten knuff för att komma igång med att måla människor.
Tack för pepp, det är alltid välkommet!
Det blev ett ”Men” för mycket i sista raden, som ska börja med ”I den… ;)
Fattar. Fast det funkar med men också, tycker jag!