Det här är ett av de bästa bokomslag jag sett på länge. Snyggt, spännande och alldeles genialt i sin tolkning av bokens innehåll.
En kvinna som står och ser upp mot en tom projiceringsyta, en kvinna som försöker tolka mannens tecken, tyda hans signaler och förstå hans innersta tankar. Som projicerar sin tolkning och förståelse på hans tystnad. Eller som står på Kommendörsgatan och spanar upp mot hans fönster.
Boken börjar avväpnande vardagligt, nästan lite barnsligt: ”Ester Nilsson hette en människa.” Denna människa råkar förälska sig i Hugo Rask, som är en ganska upptagen man på många sätt. ”Ingen av dem var riktigt intresserad av henne, men båda var intresserade av honom.” Han åker varannan helg till sin skröpliga mor i Borås. Men: ”Det var något med dessa Boråsresor som inte stämde, ett onaturligt vakuum omgav dem så som onaturliga vakuum alltid omger lögnen.”
Han ska resa bort över jul också och blir nog borta i två veckor. Och kanske till Leksand, dit han drar sig tillbaka för att tänka. ”Just nu vet jag varken ut eller in. Varken ut eller in.”
Och Ester börjar tolka! Han plågas förstås av ovisshet om hon ska finnas för honom när han kommer tillbaka. Den där resan måste ju handla om att han gör upp med sitt nuvarande liv och den kvinna som sannolikt finns där. Och ”En dag ska jag visa dig Leksand” är så gott som ett frieri, eller hur?
Ja, så där håller det på och ”väninnekören” är ofta det enda klarsynta inslaget i detta ödesdrama, där Ester är hopplöst förhoppningsfull. Man sällar sig gärna till vänninnekören under läsningen: ”Åh, neeeej. Gå inte dit! Håll dig borta! LÅT BLI att mejla!” Och så vidare.
Men som Lena Andersson skriver i en avslutande betraktelse om hoppet: ”Kan Hoppet skaffa sig syre gör det det. Syret finns i ett felriktat adjektiv, ett förfluget adverb, en kompensatorisk gest av medkänsla… Hoppet kan bara dödas med klarhetens brutalitet.”
Och någon Leksandsresa blir det ju inte för Ester. Men boken är bra, det glömde jag visst att nämna. Hemskt bra.
