Vem spinner?

I somras testade jag att spinna. Det är enklare än man tror, men samtidigt svårare. Man får ett litet moln (eller fårull, då) i sin hand och en slända och så är det bara att kroka tag i molnet och spinna loss. Man lirkar ut lite montussar vartefter och ser till att hålla snurr på sländan och med tiden blir det tråd, jag lovar. Den här har jag gjort alldeles själv!självspunnet

När man väl börjat kanske man blir lite nördig. Så när vi for tillbaka till storstaden idag lade jag märke till hur någon tagit tag i molntussen ovanför oss och börjat spínna en tråd av den. Undrar vem det kan vara?

spinner?

Taget från bilen under färd, så skärpan är inte den bästa. Men någon spinner. Vem kan det vara?

Det här inlägget postades i Att tolka, konst, Livet och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

10 svar på Vem spinner?

  1. Karin på Pettas skriver:

    Det är väldigt roligt att spinna ullgarn. Jag har också gjort det en gång i tiden, både på spinnrock och på slända (minns inte vad man kallar den enklaste varianten av dem alla). Rofyllt dessutom. Nu väntar dock annat hantverk så småningom…band i långa rader
    Fint är ullgarnet och väldigt fint är molngarnet
    Headern är som vanligt belysande och vacker. Njuter av Stockholmsvyn

    • Karin skriver:

      Heja på med bandgrindsvävandet! Jag försöker hitta lagom halkigt garn till barnbarnen, så att det inte går för trögt, men så att garnet ändå håller sig på plats i grinden.

      Ullgarnet är kanske mer unikt än fint, men det är min allra första lilla garntåt, så jag älskar den trots alla brister.

  2. Pysseliten skriver:

    Nu undrar jag hur molnet kan se ut så? Blåser det åt höger strax under molntussarna, som färdas långsammare i lugnare vind? Åkte molnen över ett kyrktorn eller något annat (varmt?) som sög ner en lite tuss av molnet? Jag gillar att kolla på molnformationer och sandbottenformationer och vattenytan …, ibland dyker liknande fenomen upp på olika ställen, så molnen ser ut som sandbotten osv.

    • Karin skriver:

      Molnet såg ut så där jättelänge, nästan hela vägen från Enköping till Stockholm. Verkar nästan vara någon liten minitromb.

  3. margaretha skriver:

    Och just nu har jag en liten (nåja, inte så liten) kille i famnen som spinner. Dock utan synligt resultat – men ännu mer rofyllt än att spinna själv. Förresten är det inte alltid så rofyllt – inte om tråden går av, linet skär in i fingrarna eller man får effektgarn när man avsåg att spinna strumpgarn…
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Ernst Kirschsteiger (som jag inte citerar så ofta) sa en gång: ”Om det ligger en katt och spinner i ett rum kan heminredaren ta ledigt.” Det har han så rätt i för det är verkligen trivsamt!

      Spinnande är kanske inte riktigt rofyllt för mig än, mest anspänning och fascination att det överhuvudtaget går.

  4. hyttfogden skriver:

    Ernst och katter. Han inredde för några år sedan masugnen i Lindesby hytta och ni
    vet ju att han alltid ska laga mat samtidigt som han och hans killar snickrar. Mitt under mattillredningsproceduren kom en liten katt och hoppade upp på bänken där jobbet pågick. Tro inte att Ernst eller någon annan föste ner katten, nej den fick sitta där och vara med i TV och titta så länge den behagade tills den tröttnade och hoppade ner igen.

    Det tyckte jag var fint av programledaren och övrig TV-personal att inte fösa ner den.

    • Karin skriver:

      Måste varit kattvännen Ernst som bestämde sig för att det var ett bra inslag i TV-rutan! Själv är jag också kattvän, men har en princip som jag med tiden fick vår katt Alexander att acceptera: ”Bara döda djur på matbordet!”

  5. Cecilia N skriver:

    Sitter faktiskt här och konstruerar en tråd. Nä, spinner är fel ord då jag har tuss och fingrar att jobba med. Det är inte garnet som snor sig utan tussen och det är hur tjorvigt som helst. Men jag har akut behov av en tråd till morgondagens maskerad. (Jag lovar. Jag ska ha betydligt mer på mig än en tråd.)

Kommentarer inaktiverade.