Optimisten ser ljuset i tunneln. Pessimisten ser mörkret. Realisten ser tåget. Lokföraren ser tre idioter på spåret.
Nej, jag har inte kommit på det själv, utan lånat citatet här, hos lokförarn. Han är orolig för den planerade uppstyckningen av tågtrafiken mellan Göteborg och Stockholm. Nu ska fler in på banan och konkurrera med SJ. En av dem är Mattias Söderhielm som startat ett företag, Citytåg, för ändamålet. Han tycker nämligen att det är kul att åka tåg, så även om branschen är ny för honom vill han vara med. Då börjar inte bara lokförarn utan även jag fundera på det där med ansvar.
Namnet verkar ju vagt bekant, Mattias Söderhielm. Han köpte in sig i it-företaget Framfab, var med ett tag och under expansionen, men sålde när han insåg att företaget nog var rejält övervärderat. Han var ju strategichef på företaget och såg lätt vartåt det barkade. Han tjänade totalt 70 miljoner kronor på affären. Ansvarsfullt?
Problemet med tågtrafiken i Sverige verkar vara att det är för många som vill vara med och leka och risken är stor att ansvaret hela tiden skyfflas över till någon annan. Banverket, Trafikverket, Jernhusen, tågopereatörer som SJ, Upptåget, Pågatåget och allt vad de heter, ska alla maximera sina inkomster.
När isen har hunnit bita sig fast ordentligt tar det en stund av få bort den.
Då kan det lätt bli så att ett tågoperatörerna drar sig för att kosta på sig avisning av tågenpå vintern, eftersom det är dyrt; företaget som sköter avisningen av tågen drar sig för att kosta på sig en kapacitet som klarar alla tåg under riktigt kalla perioder.
Om dessutom de som köper in lok ser mer på priset än funktionen blir det lätt tåg som passar bättre i södra Europa, som kräver isfria spår och växlar. Ja då står vi där utan tåg och ingen har egentligen ansvar för situationen. Alla dessa aktörer och operatörer kan alltid peka på någon annan.
Men vem räddar situationen när det kör ihop sig som värst?
Jo ett gammalt museilok från Gävle. Robust fungerande teknik. Tänk alla entusiaster som jobbat med musiejärnvägar, lok och vagnar genom åren, tänk alla timmar som gått åt för att hålla kunskaper om gamla beprövade metoder och tekniker vid liv. Det är också att ta ansvar.
Karin på Pettas står för lördagsteman under september och lördagsbloggarna är: Byfånen (som dock har tagit långledigt), Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta (som gör uppehåll?) Olgakatt, Pysseliten
Någon mer som vill vara med?
Vad gäller tågtrafiken verkar det som om man satt bocken till trädgårdsmästare. Fler tåg, fler aktörer på allt sämre räls och allt mindre pengar till underhåll. Ansvar? Nä, nånannanismens prydno.
Bra rutet!
Mn vet att man inte ska åka med Ryan Air, tacksam för tips vilka tågbolag man ska undvika! Citytåg låter inte pålitligt av beskrivningen ovan.
Tack! Men dessvärre kommer man ju inte ens att kunna välja särskilt mycket när det gäller tågåkandet. Vid en viss tid, på en viss bana finns det bara ett bolag. Till skillnad från flygtrafiken, som har lite större kapacitet (om än begränsad) på samma destinationer, finns det bara de spår som finns mellan Stockholm och Göteborg.
Nä, den sk valfriheten är en stor bluff inom många områden. Ta apoteketsdestruktionen, t ex….
Drömmen om en typ av biljett, eller för all del billiga biljetter – så fler väljer kollektivåkande, känns allt längre bort. Jag gillade fö. citatet i början!
Förr i tiden, för femton år sedan, kunde man välja att åka till Horndal via Krylbo eller via Gävle. Priset var detsamma, restiden var lite längre över Gävle, men ibland var det ändå värt det. Det är den INTE i dag, när priset via Gävle plötsligt mångdubblats. För olägenheten att åka en längre väg måste man betala tredubbelt eller mer i förhållande till de allt glesare turerna mellan Krylbo och Stockholm. Grrrr….
Ja, vad jag vet är sträckan mellan Uppsala och Stockholm en av Sveriges mest lönsamma järnvägssträckor. Där opererar bara SJ och numer SL/UL. Vi har en uppsjö av olika biljetter att välja på för exakt samma sträckor. På tåget säljs inga biljetter och en ogiltig biljett kostar 1200:- i böter direkt. Kontrollanterna är skoningslösa.
Just på sådana där typiska sträckor för täta och ibland oplanerade resor borde man ju kunna hoppa på tåget bara. 1200 kronor… Nä. PROTEST!
Du har så rätt så du vet inte hur rätt du har. I den lilla del av verkligheten där jag varit, och fortfarande är, aktiv slår bristen på grundläggande förutsättningar hårt. Till detta kommer att alla stora leverantörer av teknisk utrustning sedan ett antal år klassar teknik som är äldre än tio år som ”obsolete”. Detta för att inte längre behöva ställa upp och ta hand om grejerna. Man kan få hjälp med äldre grejer om man tecknar serviceavtal. Många gör det för att upptäcka att avtalet är unilateralt i så motto att man måste betala den årliga avgiften, men att företaget som man tecknat avtal med inte har de resurser som behövs. Mitt nyligen upplevda intensiva dygn i Nynäshamn är ett bra exempel på just detta.
Som av en slump har vi reagerat på i stort sett samma sak och skickat ut ett ”vikblad” (gammalt ord för folder, som i sin tur också är ett gammalt – troligen bortglömt – begrepp). Vi skickade det med vanlig post i kuvert. Vi tyckte att det var lite gammaldags och att det passade in i temat ”äldre produktionsutrustningar”.
Så här och så
här
Nu hoppas jag dels att det inte ses som utnyttjande av obetald annonsplats att jag länkar till dessa pdf och dels att länkarna funkar. Det där finlänkandet är lite lynnigt.
Jag hoppas att besökarna på din blogg inte har gamla pappersmaskiner, lokomotiv eller valsverk och att den eventuella reklameffekten därför är blygsam. Men länkarna visar hur verkligt det här problemet faktiskt är.
”Progressiva industrialister” menar att det inte är något problem. Det är bara att se till att ha den senaste utrustningen i sina fabriker. Riktigt så enkelt är det inte. För det första hamnar då den äldre utrustningen ofta i länder som glatt startar konkurrerande produktion (SSABs metallurgi, flera maskiner från Strömsnäsbruk, Silverdalen, Iggesund med flera har gått den vägen). För det andra kostar en ny maskin inte sällan två till fem gånger mera än den äldre maskinen och för det tredje innebär det ett stort produktionsbortfall att bygga en ny produktionsanläggning med igångkörningsproblem och svårigheter att komma rätt i kvalitet.
Som du kanske förstår är jag lite påverkad av Horndalseffekten. Horndalseffekten som sådan, bland annat att man kör med sina maskiner så länge det går och ’hankar sig fram’ med enkla reparationer, innebär att man så småningom får slå igen eftersom hela produktionsapparaten är totalt nergången. Och det är inte heller bra.
Men när det gäller både banor och rullande materiel känns det som om Horndalseffekten faktiskt tagits till heder igen. Och det är inget bra sätt att optimera verksamheten.
Tack för ordet!
Word SG!
En gång för länge sedan hörde jag talas om ”hela svenska folkets järnväg” det tyckte jag lät väldigt bra och beslutade att kolla upp den för nu ville jag resa. Och det var ju SJ det, då, för länge sedan.
Ja, vart tog den vägen? Hela folkets järnväg är ju en jättebra idé, för att inte tala om ”ett rundare Sverige” som innebar en biljettprispolitik som i någon mån gynnade dem som skulle åka längst bort i vårt avlånga land. Nu känns det mer som att köpa aktier när man ska köpa en SJ-biljett. Man vet aldrig vad dagskursen är!
Haha, det sista var perfekt formulerat!
Precis så! Det är vad som händer med skolor, förskolor, hemtjänst, sjukvård och hej och hå. Många som vill bli rika och ingen som har det övergripande ansvaret. Jo, det finns någon förstås – men den brukar vara skrämmande okunnig om verkligheten.
Den som har det övergripande ansvaret i sådana sammanhang brukar mest ha ansvaret för vinsten…