Till Hösten

En av de mest ”antologiserade” engelska dikter som finns är Keats To Autumn, Till Hösten. Den skrev han igår, alltså den 19 september, 1819, två år innan han dog i TBC. Den 21 september skrev han till en god vän om hur förtjust han var i hösten: ”Jag har aldrig uppskattat stubbåkrar så mycket som nu…”

stubbåker

Med ögon känsliga för nyanser. Keats noterar att stubbåkern får en rosaaktig ton på hösten:
”And touch the stubble plains with rosy hue.”

Jag gillar den verkligen och ska försöka att inte analysera sönder den. Dikten är klart tacksam för en engelsklärare att använda under flera lektioner; jag begränsade mig till en eller max två lektioner när jag använde den vid inhopp som lärarvikarie.

Här är kortversionen: Den är mjuk och fin i rytmen, lätta danssteg, klangfullt språk. Den är full av sinnesintryck, färger och ljud. Och så dramaturgin: Hösten är huvudperson (och bästis med solen) och håller på och fixar så att allt ska bli klart och moget, intill minsta hasselnöt i första strofen. Sedan är hon rätt nöjd i andra strofen, lite trött men tålmodig, medan hon väntar på att ciderpressen ska pressa ut de sista dropparna ur äppelskörden. Till sist den tredje strofen där det är dags för farväl, med svalorna som samlas för avfärd.

Jag hittar ingen översättning – det kanske inte finns någon? Inte så konstigt i så fall för det måste vara väldigt svårt att föra över Keats mjuka, melodiska språk till svenska. Här är en inläsning, och sedan texten.

SEASON of mists and mellow fruitfulness,
Close bosom-friend of the maturing sun;
Conspiring with him how to load and bless
With fruit the vines that round the thatch-eves run;
To bend with apples the moss’d cottage-trees,
And fill all fruit with ripeness to the core;
To swell the gourd, and plump the hazel shells
With a sweet kernel; to set budding more,
And still more, later flowers for the bees,
Until they think warm days will never cease,
For Summer has o’er-brimm’d their clammy cells.
 
Who hath not seen thee oft amid thy store?
Sometimes whoever seeks abroad may find
Thee sitting careless on a granary floor,
Thy hair soft-lifted by the winnowing wind;
Or on a half-reap’d furrow sound asleep,
Drows’d with the fume of poppies, while thy hook
Spares the next swath and all its twined flowers:
And sometimes like a gleaner thou dost keep
Steady thy laden head across a brook;
Or by a cyder-press, with patient look,
Thou watchest the last oozings hours by hours.
 
Where are the songs of Spring? Ay, where are they?
Think not of them, thou hast thy music too,—
While barred clouds bloom the soft-dying day,
And touch the stubble plains with rosy hue;
Then in a wailful choir the small gnats mourn
Among the river sallows, borne aloft
Or sinking as the light wind lives or dies;
And full-grown lambs loud bleat from hilly bourn;
Hedge-crickets sing; and now with treble soft
The red-breast whistles from a garden-croft;
And gathering swallows twitter in the skies.
 
Det här inlägget postades i Att läsa, Att tolka och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

3 svar på Till Hösten

  1. 0lgakatt skriver:

    Så vackert!
    Och nog går tanken till Karlfeldt som också prisar hösten.

Kommentarer inaktiverade.