… en dag ska jag visa dig Leksand

lena anderssonDet här är ett av de bästa bokomslag jag sett på länge. Snyggt, spännande och alldeles genialt i sin tolkning av bokens innehåll.

En kvinna som står och ser upp mot en tom projiceringsyta, en kvinna som försöker tolka mannens tecken, tyda hans signaler och förstå hans innersta tankar. Som projicerar sin tolkning och förståelse på hans tystnad. Eller som står på Kommendörsgatan och spanar upp mot hans fönster.

Boken börjar avväpnande vardagligt, nästan lite barnsligt: ”Ester Nilsson hette en människa.” Denna människa råkar förälska sig i Hugo Rask, som är en ganska upptagen man på många sätt. ”Ingen av dem var riktigt intresserad av henne, men båda var intresserade av honom.” Han åker varannan helg till sin skröpliga mor i Borås. Men: ”Det var något med dessa Boråsresor som inte stämde, ett onaturligt vakuum omgav dem så som onaturliga vakuum alltid omger lögnen.”

Han ska resa bort över jul också och blir nog borta i två veckor. Och kanske till Leksand, dit han drar sig tillbaka för att tänka. ”Just nu vet jag varken ut eller in. Varken ut eller in.”

Och Ester börjar tolka! Han plågas förstås av ovisshet om hon ska finnas för honom när han kommer tillbaka. Den där resan måste ju handla om att han gör upp med sitt nuvarande liv och den kvinna som sannolikt finns där. Och ”En dag ska jag visa dig Leksand” är så gott som ett frieri, eller hur?

Ja, så där håller det på och ”väninnekören” är ofta det enda klarsynta inslaget i detta ödesdrama, där Ester är hopplöst förhoppningsfull. Man sällar sig gärna till vänninnekören under läsningen: ”Åh, neeeej. Gå inte dit! Håll dig borta! LÅT BLI att mejla!” Och så vidare.

Men som Lena Andersson skriver i en avslutande betraktelse om hoppet: ”Kan Hoppet skaffa sig syre gör det det. Syret finns i ett felriktat adjektiv, ett förfluget adverb, en kompensatorisk gest av medkänsla… Hoppet kan bara dödas med klarhetens brutalitet.”

Och någon Leksandsresa blir det ju inte för Ester. Men boken är bra, det glömde jag visst att nämna. Hemskt bra.

Det här inlägget postades i Att läsa, Böcker, Ord, Språk och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

16 svar på … en dag ska jag visa dig Leksand

  1. Pysseliten skriver:

    Ah, en cliffhanger! Jag vill veta vad som hände!
    Imorgon ska jag hit, alldeles nära dej! Hoppas på en intressant afton.

    • Karin skriver:

      Jo sen åker hon till Paris och så… nej, spoilervarning, spoilervarning! Bäst att inte berätta för mycket – men ett bra knep att få veta fortsättningen är att låna den och läsa:)

      Och du vågar dig till Knivsöder minsann – have fun!

      • Pysseliten skriver:

        Hm. Jag är nog inte invigd i alla farligheter som finns i området. Lyckligt ovetande om det kommer jag förhoppningsvis lära mig något om kunskapsinhämtning och ny teknik. Yes, det ska bli kul! Tänkte att det var ett ämne du kanske gillade, du går ju också på föredrag emellanåt har jag förstått.
        Bok finns nu på listan ”böcker jag vill läsa”.

      • Karin skriver:

        Programmet ser ju otroligt lockande ut! Så om det inte vore så att jag kommer att befinna mig söder om Söder i kväll hade jag gärna hängt på!

        Ska jag sätta upp dig på lånelistan för Lena A:s bok? Jag har bara en (snabbläsande) låntagare före.

        • Pysseliten skriver:

          Nej det vore synd! Jag lånar på bibblan (helst elektroniskt) jag läser så erbarmerligt noga att det blir långlån och böter för mej. Tack för erbjudandet! TED har en uppföljare som inte heller ser så dum ut! (Som tips!)

  2. Britt skriver:

    Väldigt bra bok. Eller ”hemskt bra” som du skriver. Men jag funderade en hel del på titeln: ”Egenmäktigt förfarande.” Vem är det egentligen som gör sig skyldig till det? Även om den där Hugo är en drummel har han väl aldrig bett om att bli så där dyrkad.

  3. Eva skriver:

    Längtar efter att läsa. Och du, tur man har klarsynta
    väninnor!

    • Karin skriver:

      Något att se fram mot! Det är du som är låntagare nr ett på min lilla kölista.
      Japp, de klarsynta väninnornas kör bör man lyssna uppmärksamt till!

  4. Musikanta skriver:

    Det där du berättar känner man igen sen tonåren. Numera är man klokare och mer illusionslös. Men jag ska genast beställa boken. Håller med dig om att omslaget är synnerligen passande med blicken mot den stora tomheten.
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Visst var det värre i tonåren, men det lär även drabba personer långt upp i åren, har jag hört… Lena Anderssons ambition har tydligen varit att undersöka hur sjutton det går till och det har hon lyckats bra med!

  5. Bloggblad skriver:

    Det låter ju som om jag skulle vilja läsa den boken! Tack för tipset.

Kommentarer inaktiverade.