Jag klistrar…

Innanfönsterkunskaperna är glädjande goda bland bloggare och kommentatörer. Gårdagens inlägg fick flera sakkunniga kommentarer om hur man handskas med fönstervadd och klisterremsor, men också några frågor, så här kommer tidigare utlovad instruktion om insättning av innanfönster.

vädrinslucka

Förolyckad vädringslucka (i mitten) som just reparerats.

Först själva konstruktionen. Förr var det alltså det vanligaste att man hade två uppsättningar fönster till varje fönster, så att säga. Dels de permanenta ytterfönstren och så innanfönstren som sattes in i början av oktober och togs ut kring valborgsmäss. Ytterfönstren är öppningsbara och sitter fast med gångjärn och fönsterhakar. Innanfönstren trycks på plats och fixeras ofta med någon liten spik i kanten eller ibland med en skruv in i fönstrets mittstolpe. Sedan klistras de igen med fönsterremsor, runt kanten, så att det blir alldeles tätt. Det blir en riktigt bra luftspalt mellan de två fönstren och när innanfönstren väl är på plats kan de vara en effektivare isolering än många moderna fönster.

Det blir tätt när man klistrat. Därför finns ett lyxutföranden både av yttre och inre fönster med vädringslucka. Ett fönster i fönstret. Ett fantastiskt finsnickeri där ytterligare en smal fönsterbåge skärs ut i spröjsarna till en av rutorna. Innanfönstrets vädringslucka måste vara några millimeter mindre än ytterfönstrets så att den kan öppnas utåt, genom ytterfönstrets vädringslucka.

Mellan fönstren lägger man något som absorberar fukt, eftersom det lätt bildas lite kondens. Olika lavar fungerar bra, liksom fönstervadd, eller både och. Detta behövs:

tillbehör

Tidning, rulle med fönstervadd, rulle med fönsterremsor, tejp. en djup tallrik med vatten och (ej med på bilden) sax.

rulleMan börjar med att rulla ihop tidningen på den ledd som passar fönstrets bredd bäst och tejpar den. Om den blir några centimeter för kort gör det inte så mycket.

rullens längd

Sedan klipper man till fönstervadden i samma bredd som fönstret, eller kanske någon millimeter extra som man kan puffa in i den ihåliga rullen. Man vänder den klippta vadden med vaddsidan mot bordet och skyddspappret uppåt och lägger på tidningsrullen och rullar in tidningsrullen i vaddlagret. Så här.

rullen klar

Sedan lägger man rullen försiktigt i fönstret med skarvsidan neråt, som en rulltårta. Och om man vill, kan man lägga på renlav, eterneller, legogubbar, kottomtar eller något annat som piggar upp. Men tänk på att det kommer att ligga där till nästa vår; barnbarnens favoritpryttlar ska man kanske inte lägga dit, hur gulliga de än är att titta på.

remsa m vattenSå var det klistrandet då. De tunna fönsterremsorna som heter ”fönsterremsor” är bäst. Mina försök med olika former av tejp brukar sluta med att färgen lossnar från fönsterbågen.

Man tar en djup tallrik med vatten och blöter remsorna vartefter. Det finns de som hävdar att det ska vara mjölk, men jag tycker det fungerar bra med vatten. OM man tar mjölk måste det nog vara skummjölk i så fall. Ja, det var väl allt, eller har jag glömt något? Så här blev det förra året. innanfönstervadd

Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

28 svar på Jag klistrar…

  1. Kicki skriver:

    Jag klistrar, jag klistrar. Ett drömspel Strindberg.

    Men du spelar alltså inte teater, det var grundkursen inför arbetslägret? Det är ju bra att putsa fönstren också, innan alltså.

  2. Musikanta skriver:

    Gud vare tack och lov att jag inte behöver sätta i innanfönster :-)!
    Ingrid

  3. Pysseliten skriver:

    Åh, vad kul! Allt pyssel är kul. När jag var liten luftade vi elementen emellanåt, när dom gurglade och susade allt för högljutt. Jag skulle ha älskat fönsterpillerillet.

    • Karin skriver:

      Som sagt, pyssligt är det och det borde ju passa pysseliten!

      Undrar om inte redaktörn har någon kommentar till det där med att lufta elementen…

      • Karin skriver:

        Nehej, det visar sig att redaktörns mamma bara berättat för mig om hur hon luftade elementen. Redaktörn hade inte hört berättelsen.

        Så här var det: Hon hade förstått att elementen skulle luftas och att man borde ha någon slags spann till hands när det kom vatten. Så hon satte igång och spannen blev full och hon hämtade en till och en till och till sist gav hon upp och ringde fastighetsskötaren och berättade att hon misslyckats med att tömma elementen på vatten!

  4. Kulturchefen skriver:

    Tackar för tidningstips! Jag använder pensel för klistrandet, och målar liks fast remsorna med vatten. Funkar fint.

    • Karin skriver:

      Målar du på underlaget eller på själva remsorna? Jag såg ett tips någonstans om att man kan fukta själva fönstret med en svamp och sedan trycka dit remsorna.

      • Karin skriver:

        Alltså inte själva fönstret utan fönsterbågarna, dårå.

        • Kulturchefen skriver:

          Hm, båda samtidigt, det går alltså att hålla den torra remsan där den ska vara och måla fast den med penseln. Det är lättare att vika en torr remsa, tycker jag. Och så en handduk i bakfickan, att torka bort extravattnet efterhand.

  5. Skogsgurra skriver:

    Den där ventilationsluckan minns jag särskilt väl. Jag hade en period, troligen i åttaårsåldern, då jag släpade in stenar som jag tyckte var extra fina. Det blev rätt många och till slut kunde moder Greta inte inse vad det var som var så extra fint med den där bananformade duvgråa stenen som jag just lagt på köksbordet. Så hon tog den och kastade ut den genom den stängda ventilen. Hon var också bra på att tvätta fönster och förklarade sedan att hon skulle vara slarvigare med det i fortsättningen, så att misstaget inte skulle upprepas. Fader Martin satte in nytt glas. Det såg ut som han tänkte att Greta inte borde ha tagit på sig något som jag troligen gjort. Vi fick aldrig tillfälle att prata ut om detta. Troligen för att vi båda tyckte det var lite fånigt.

    • Karin skriver:

      Men det var väl inte så snällt att slänga ut din fina sten! Lite otypiskt, skulle jag nog säga. Hon måste ha haft en sällsynt dålig dag!

      Jag minns vädringsluckorna framförallt för att vi fått för oss att det var extra gott att äta köttbullar utomhus, så när det fanns nystekta köttbullar (vintertid) tjuvstartade vi middagen med att spetsa varsin köttbulle på en gaffel och sedan stack vi ut huvudet och köttbullegaffeln så långt vi kunde genom det där fönstret och så åt vi njutningsfullt. På sommaren gick vi ut på balkongen och det gör jag fortfarande ibland för att avnjuta en provköttbulle.

      • Skogsgurra skriver:

        Det där med köttbullarna minns jag inte. Men jag tror att Piraten kunde ha gjort en bra historia av det. Han och Sten Broman skulle troligen anvisat i detalj hur tillagningen skulle gå till (troligen på Café de la Paix) och sedan tagit varsin köttbulle på en gaffel och vandrat ut i den bistra parisvintern och tärt dem framför Garniers opera. Givetvis skulle de då bli överkörda av någon furstlig vagn och lida kroppsskada. Men de båda ännu inte ens premiärbitna köttbullarna skulle ha rullat iväg och av åskådarna uppfattas som något de båda herrarna gjort som en följd av chocken att bli furstligt överkörda.

        Det är troligt att fursten skulle ha fört de två svenskarna till sitt palats och där förhört sig om deras tillstånd och om de ivägrullande köttbullarna. Det hela skulle förstås sluta med att Nilsson och Broman bjöd in fursten med anhang (det hette inte entourage på den tiden) till vattenkuranstalten i Tranås och där skulle fursten vinna vadet om att kasta en köttbulle över granhäcken.

        • Karin skriver:

          … och har man inte ändrat den så kan man än idag se spår av svenskarnas besök om man fingranskar Café de la Paix meny: Boulette Suédoise.

          Men att du glömt detta oförglömliga! Du måste bara pröva att äta nystekt köttbulle utomhus. Helst på vintern.

          • Skogsgurra skriver:

            Tack!

            Jag kände att någon misstänksam individ kanske skulle misstro min dokumentära redogörelse. Det har faktiskt hänt vid något tillfälle. Men du kommer ju med oavvisliga fakta som stöder min berättelse till hundra procent.

            Här nere är det lite svårt att få den rätta vinterkänslan. Men om ett par månader är jag hemma igen. Och då ska jag och Hyttis återupptäcka vinterköttbulleätningens magi.

  6. hyttfogden skriver:

    Spiken man använder är s k fönsternubb, små vassa lite kilformade med ett ganska
    stort platt huvud, lite svartblåanlupna. Tappar man ett sånt och inte ser sig för, trampar på det, aj, aj,aj! Klart att man kan ta dyckert också eller pappspik om inget annat finns hemma men det känns som lite fusk och det blir inte lika snyggt.

  7. Lotten Bergman skriver:

    Jag skulle bara skriva lite om Strindbergs Drömspelsklistrande … och så var det redan gjort!

    Så då skrev jag detta istället.

  8. Bloggblad skriver:

    Tänk, det där har jag aldrig gjort. Jag har flyttat mycket och bott i diverse hus, moderna såväl som gamla, men aldrig något med innanfönster.

    Men vem vet…

    • Karin skriver:

      Om du misslyckas med att hitta ett hus med innanfönster för egen del är du alltid välkommen att sätta in innanfönster hos oss!

  9. hyttfogden skriver:

    Ni kan aldrig ana hur många fönsternubb som finnes i detta hus. Inte så att de ligger prydligt samlade i sina askar utan är mera liksom utspridda här och där många av dem förlorade sedan många år då de lyckats smita efter att ha hållit ett fönster fast i en hel säsong. Ända uppe på vinden kan man hitta dem, en och en, krokiga, använda, en del av ansenlig ålder. I byrålådor, pennskrin, nålaskar, under korkmattor, ja överallt gömmer de sig liksom granbarr efter julen. En del blir aldrig funna, andra hittade och kastade i papperskorg f v b till soppåsen. Aldrig att man sparar använda fönsternubb, nej de ska bort, för de går ej att använda mera. Endast obegagnade och fina exemplar sparas tills den dag man verkligen behöver dem. Ja så är det att vara fönsternubb.

    • Karin skriver:

      Ett oblitt öde, fönsternubbens!

      • Kicki skriver:

        Annat var det i vårt barndomshem där varje spik sparades och rätades ut och återanvändes. Jag vill minnas att de låg i lådan längst till vänster underst i överskåpet. Det fanns inte så många spikar i möbelsnickarens hem, allt skruvades och limmades.

  10. Eva skriver:

    Så ljuvligt folkbildande. Men frågan är om jag hinner med öns fönster i år. Nu vet jag i alla fall. Tack för det.

    • Karin skriver:

      Fast, Eva, om man inte ska bo i huset över vintern kan det vara bättre utan innanfönster. Ingen kondens, inga murkna fönsterbågar…

      Jag insåg när jag skrev detta inlägg att det måste vara väldigt svårt att skriva instruktioner och handböcker. Alla dessa självklara handgrepp, som man inte ens tänker på att förklara. Fönsternubb, till exempel. En sådan självklar sak, som bara trillar bort. Eller det elementära att det är en väldigt bra idé att tvätta fönstren innan man klistrar fast allting! Tack och bock till kommentatörerna för viktiga kompletteringar!

Kommentarer inaktiverade.