Lördag. Igen!

Postat den 7 december, 2013 av Karin

Nu går det undan ska jag säga och Gnuttans lördagstemat denna vecka är påpassligt nog Bakverk. Gnuttans blogg heter Wienerbrödslandet, så det ska bli spännande att läsa om hennes bakprojekt.

För mig blir det sällan av att baka. Jag har dock ett par paradnummer: goda taggiga hälsobullar och urgoda onyttiga mandelmassekakor.

Hälsobullarna går till så att man kokar en gröt på vad man har av flingor och frön. Rätt mycket havreflingor ska det vara, men i övrigt kan man ta lite av varje. Så rör man ut lite jäst i ljummen degvätska (här kan man välja vatten, mjölk, vassla eller vad man vill). När gröten är ljummen rör man ihop jäst och gröt och rör i såpass mycket mjöl (graham, vete, durum, eller nåt) att det blir en lös deg. Javisstja, salt och lite sirap också. Och de brödkryddor som man gillar. Så får degen jäsa någon timme. Sedan klickar man ut lagoma klunsar på en plåt och låter dem jäsa en dryg halvtimme. Eftersom degen är lite lös blir de ofta taggiga när man klickar ut dem, men det gör inget. Och så gräddar man i ganska varm ugn. Jag lovar att en sådan bulle till frukost håller en mätt fram till lunch.

bakverk1

Och så mina supersnabba och urgoda mandelmassekakor: Köp ett halvkilo mandelmassa (obs INTE marsipan!). Skiva och lägg på smörat bakplåtspapper. Eller osmörat, men då ska man bre lite smör ovanpå mandelmassan i stället, för det behövs för smaken. Och så liiite flingsalt på det. In i riktigt varm ugn, överst, i några minuter.

bakverk2

Håll koll på ugnen, för de gräddar snabbt! Farligt gott!

Kan också användas till små bakelser, med grädde och tärnade meloner, med lite honung på. Eller till konfekt, om man skär dem i småbitar och till exempel lägger lite chokladtryffel emellan (blockchoklad som man smälter i lite grädde) och en valnöt ovanpå.

Var det någon som undrade hur det går med vikten? Jotack, jag håller mig inom det något vidare spann som är min målvikt numera.

Lördagsbloggarna finns listade i ”huvudet” under rubriken Lördagstema tillsammans med december månads teman.

Publicerat i Lördagstema | Etiketter , | 25 kommentarer

Och solen har sin gång…

Postat den 4 december, 2013 av Karin

Jag klagar inte, för det lär inte hjälpa, jag konstaterar bara att solen gick upp (i smyg, dessutom!) först klockan 8.22 idag. Sedan höll den sig uppe i sex timmar och tjugonio minuter. Det kommer att bli värre innan det blir bättre. Den 21:a december klarar den bara sex timmar: upp kvart i nio, ner kvart i tre. En fjärdedel av dygnet. 25%! Det är… väldigt lite dagsljus, det.

Och när den håller sig uppe några timmar känns den dessutom alldeles anemiskt håglös.

motljus13.03

Japp, detta är det solsken vi får hålla till godo med nu. Det är inte månen, utan ska föreställa solen. MITT PÅ DAGEN. Om man kisar lite ser man hur mycket klockan på Katarinahissen är. Just precis. 13.03! Och då har jag ändå varit hygglig och gått några steg åt sidan så att solen skulle synas överhuvudtaget i den där svackan.

Bilden har ett annat syfte också. Jag ska ta ett foto av samma plats, vid samma tid, om tre månader och igen om ett halvår. Detta för att komma vidare i en diskussion om solens position på sommaren, jämfört med vintern. Jag har diskuterat detta i timmar utan att komma överens med personer  som anser att den syns lite mer till höger (eller om det var vänster?) på sommaren. Medan jag envist hävdar att den inte alls rör sig i sidled (alltså vid samma tidpunkt, sett från samma plats), utan bara i höjdled.

Låt oss anta att jag står vid sjön Rossen och har Storön framför mig. Det går lika bra med andra platser, men jag har ett behov av att tänka konkret i sådana här frågor.

sunset

Såhär, alltså. Solen står högre upp på himlen i juni, lika halvhögt i mars som oktober och lägst i december, men den finns vid samma träd, vid samma tidpunkt, även om den är högre upp, eller lägre ner, eller till och med under horisonten. De personer som jag diskuterat detta med, intensivt och länge, vill ha det till att den också flyttar sig i sidled. Det tror inte jag. Men som den dysdirektiker jag är känner jag mig naturligtvis inte hundra procent säker. Om ett halvår har vi facit!

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter , | 15 kommentarer

Historiespaning på Buckan

Postat den 2 december, 2013 av Karin

Mitt i Stockholm, vid Berzelii park ligger Bukowskis, eller Buckan, som stammisarna brukar säga (lärde jag mig i nyligen). Där kan man titta in och se tavlor som krupit fram ur vrårna. Man blir förstås vansinnigt nyfiken på vilka vrår de kommer från men det får man inte veta. En och annan porträttserie antyder att de har prytt (OK, välj gärna något annat verb om ni vill) stora dystra matsalar i långa rader.

Det är en ganska blandad kompott: tavlor som man mycket väl förstår att ägaren vill bli av med, men också jättefina verk, som ett avspänt landskap av Zorn eller ett gulligt stilleben som man skulle kunna ha i köket (aj då, jag missade vem som målat tavlan till höger).

zornstilleben
Men den målning som jag blev stående framför längst var ändå ett Stockholmsmotiv av en okänd konstnär ”från 16-1700-tal”.sthlmsvy

Hej och hallå, Buckan, kanske jag kan hjälpa till med dateringen! Jakobs kyrka syns på målningen. Den invigdes 1643 och hade då ett spetsigt torn. 1723 slog blixten ned i tornet som brann. När det byggdes upp igen fick det en annan form. Bååtska palatset på andra sidan vattnet byggdes 1669 och finns fortfarande kvar. Slottsbacken ser lite bebyggd ut och tavlan är sannolikt målad innan nya slottet byggdes.

Slottet tre kronor brann 1697 och den där orörda slottsbacken med sina skjul tyder på att det är före slottsbranden. Efter branden röjde man och började bygga nya slottet som tar mer plats ner mot slottsbacken. Visst, det dröjde innan det blev klart, men jag är rätt säker på att detta är en ”före-branden-målning”.

Här är samma vy från andra hållet, ur Suecia antiqua et hodierna, tryckt 1700.

kungsan o slottet2

Men, invänder då någon skarpsynt betraktare, ser det inte ut som nya slottet där på bilden? Förvisso, men det är bara den norra längan (till höger i bild), som alltså var nybyggd vid tiden för slottsbranden och som i stort sett klarade sig. Så jag gissar på 1690-tal.

Publicerat i historia, konst | Etiketter , , | 26 kommentarer

Förberedelser

Postat den 30 november, 2013 av Karin

Förberedelser, föreslår Pysse som dagens lördagstema, så här inför advent. Ack, om jag vore skapt så att jag kunde börja förbereda julen nu. Eller förbereda något överhuvudtaget. När annonserna börjar handla om ”sista-minuten-klappar” tycker jag att jag startat i god tid…

hängmattan m snöDet kanske har sina fördelar med att leva livet lite ad hoc, men jag sneglar alltid avundsjukt på alla som verkar veta i förväg hur och vad man ska göra. Höstgräva land, för att det ska funka på våren och förgro diverse växtlighet i februari. Kloka människor som kommer ihåg att ta in hängmattorna på hösten. Själv är jag nöjd och glad om jag kommer ihåg att betala hyran.

Det kanske är därför jag lägger på minnet allt som handlar om framförhållning. Som att man inte ska fundera för länge på nästa steg, för då kommer man att tillbringa livet på ett ben. Ingen risk i mitt fall, jag snubblar på i god fart. Mer träffad känner jag mig av konstaterandet att man ofta smider planer framåt kvällen, men nästa morgon gör man ändå som man brukar.

Ett råd som jag inte riktigt vet vad jag ska gör med är det här: ”Det farligaste av allt här i världen är att ta sig över en avgrund i två språng.” Mja, jo, om man verkligen ska hoppa över en avgrund kanske. Men det har jag sluppit hittills. Och när det gäller krångliga situationer i övrigt kan det vara bra att ta ett steg i taget.

churchill

Här håller Churchill sitt berömda tal om kalla kriget: ”From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic, an iron curtain has descended across the continent.”

Lite oroad känner jag mig av att ”framgång är när förberedelse möter möjlighet”, för det kräver ju faktiskt att man förbereder sig, trots allt. Då söker jag tröst i att ”overpreparation is the foe of inspiration”. Men eftersom jag jobbat som talskrivare i många år måste jag ändå hålla med Churchill: ”Det finns inget som kräver så noggranna förberedelser som ett improviserat tal”.

Här finns övriga lördagsbloggare: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Olgakatt, Pysseliten

Tack Pysse för inspirerande teman i november! I december tar Gnuttan över. Och javisstja; här kommer en påminnelse om viktig information inför julförberedelserna:

Publicerat i Lördagstema | Etiketter , , , | 32 kommentarer

Jag är nöjd nu

Postat den 25 november, 2013 av Karin

”Jag är nöjd nu” kan man läsa i Resumés fredagskrönika. Krönikören skulle helst vilja slippa den skattesänkning som riksdagen beslutade om i förra veckan, förutsatt att pengarna i stället används till samhällets välfärd och infrastruktur. Till sådant som man inte kan fixa på egen hand. Bättre skola till barnen. Säkrare järnvägar.

Det är många som börjar resonera på det sättet. Jag möter småbarnsföräldrar som ser dagisgrupperna öka, föräldrar till skolbarn som stressas av att barnens lärare är så stressade. Personer inom vården som undrar vad som hände med det drömyrke de en gång valde, som nu blivit en hektisk löpandebandetverksamhet. Som känner sig hjälplösa inför försämrad samhällsservice och som skulle avstå från skatteavdraget om det i stället används till att förbättra de gemensamma resurserna.

De finns de som menar att det går jämt upp, eller till och med med förlust, när man räknar ihop alla egna satsningar måste till när samhället snålar. Som att gå ner i arbetstid för att kunna hämta tidigare på dagis, när dagiset är underbemannat eller dyra simlektioner eftersom skolan inte längre har det.

Exempel på lusmedelskrävande kalufserEller som en uppgiven mamma suckade nyligen, i en brant sammanfattning av läget:

”Nu går det löss i skolan igen och det kostar flera hundra kronor i lusmedel varje gång. Det är vad vi använder jobbskatteavdraget till, lusmedel! För att det är så trångt i klasserna att ungarna sitter praktiskt taget på varandra.

Kan man inte ta alla de där jobbskatte-avdragen och göra klasserna lite mindre i stället!?”

Publicerat i Debatt, Livet | Etiketter | 12 kommentarer

Finurliga lösningar

Postat den 23 november, 2013 av Karin

Finurliga lösningar vill Pysseliten att vi ska hitta på denna lördag. Vilken tur att jag just gjort det. Hittat en finurlig lösning på ett praktiskt problem.

vattentunna3I helgen när jag gjorde de allra sista inför-vintern-insatserna på landet ställdes jag inför ett problem som antingen krävde mera kropskrafter än jag har, eller någon annan lösning, gärna finurlig.

Den där blå vattentunnan vid husknuten är inte att leka med när den är full. Eller jo, barnbarnen tycker förstås att det är just precis det den är till för. Men att tömma den inför vintern, det är ingen barnlek.

Den låter sig inte vältas upp och ner utan vidare. Den är inte särskilt stabil och när man knuffar på den skvalpar det bara lite. Om man försöker med ett spett inunder den glider spettet åt sidan.

Jag letade upp en liten ynklig liten länspump i boden och jag undrar verkligen vad den är tänkt att användas till. Inte är det att tömma vattentunnor i alla fall. Efter en stunds pumpande med klent resultat gick jag på jakt efter något bättre.

länspumpenlänspump2Då märkte jag att pumpen, som blivit liggande i tunnan liksom fortsatte att pumpa på egen hand. Eller snarare att det bara fortsatte att rinna ur den där slangen.

Tack vare någon hjälpsam naturkraft – troligen tyngdkraften – fungerade pumpen som en sughävert.  Så länge slangmynningen i tunnan var under vattenytan och andra änden av slangen var utanför tunnan, men lägre än vattenytan, då räckte tyngden av vattnet i slanget till för att skapa ett vakuum som drog med sig mer vatten.

Men det skulle ju bara räcka någon decimeter ner i tunnan, sedan skulle slangänden hamna ovanför vattenytan.

länspump5Jag behövde en annan slang som jag kunde sänka ner ordentligt. Jobbigt att ta fram den där låååånga trädgårdsslangen, som hängde ordentligt upprullad på sin stora spole i boden, tänkte jag.

Då fick jag syn på lösningen. En trasig rockring från i somras, som inte kom med på den senaste slänga-skräp-vändan. Perfekt!

Efter en halvtimme var det bara en slatt vatten kvar i tunnan och det gick hur lätt som helst att knuffa omkull den och vända den upp och ner för vintern. Tack tyngdkraften (tror jag)!

Här finns (eller kommer) övriga lördagsbloggares finurliga lösningar: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

Publicerat i Lördagstema | Etiketter , , | 23 kommentarer

Färgstarkt i november

Postat den 22 november, 2013 av Karin

Pettas-Karin hittar vackra färgglimtar i november på sin trevliga blogg, med vackra fotografier. Blommor som vågar sig upp i denna milda november, blåmesar vid fågelbordet, bergenia och lysande gula och röda pumpor och squash. Färgstarkt!

novembermörkt

Det är svårare här i stan. I går var det så mörkt att vi måste ha lamporna tända inomhus hela dagen. Och ute på stan är det grått och dystert. De enda färgklickar som finns är neonskyltar och reklam, som blir extra påträngande nu när löven fallit. Men så dök det upp något intressant på Götgatan, långt bort, omöjligt att få en bra bild med mobilen, men det går att ana något färgstarkt därborta. På bilden syns mest en gul liten fyrkant. Det var inte den jag lade märke till först, utan en triangel av färger som liksom hoppade ut ur gatubilden. Tjejen med den gula Kånken-ryggan har samma fina röda färg på håret som på sina strumpor. Och filmreklamen till höger har eld som tema.

Lyckligtvis blev det rött ljus för fotgängare borta vid Folkungagatan och jag hann nästan i kapp. Hon passar också bra ihop med sopbilens gröna komplementfärg. Fotokvalitén är usel, men det blir så en grådisig novemberdag, på håll. Men det piggade i alla fall upp min dag och nu ska jag leta ljusglimtar i stället för att deppa ihop för att det är så mörkt. Om en månad vänder det!

rött o gröntrött hår2

Publicerat i färg | Etiketter | 15 kommentarer

Lite muntration i novembermörkret

Postat den 20 november, 2013 av Karin

Nu ska vi inte låta resultatet av en fotbollsmatch ytterligare fördystra denna mörka månad. Jag tänker så här: Nu kan man titta på fotbolls-VM utan att vara nervös. Man kan välja några trevliga lag att heja på och så kan man ändra sig om det skulle kännas galet. Det blir trevligt! (Jomen försök i alla fall…)

Och i senaste inläggets kommentarer blev jag påmind om Mosebacke Monarki, som jag inte ägnat en tanke på många årtionden, trots att jag numera är Mosebackian och bor inom det område som 1958 utropades till självständig republikansk monarki, där den folkvalde kungen Sune härskar, med valspråket ”Går det, så går det”.

Andra framstående mosebackianer är till exempel pastor Astor Flanell, rektorn, lektor Hektor Sector, assessor Hasse Assarsson, nyhetsuppläsaren Manne Drevert, bankdirektör Englund – direktör i Bank of Englund, sjuksköterskan Rigmor Mortis, och så fänrik Henrik Bängrik.

Här ser vi fänrik Henrik, som är ledare för den nybildade Riksorganisationen för säkerhetsrisker. Han pekar på den säkerhetsnål som alla säkerhetsrisker bär för att säkerhetspolisens arbeta ska underlättas.

fänrik henrik bängrik

Säkerhetsriskriksorganisationens främsta uppgift är att samla alla säkerhetsrisker i olika sociala aktiviteter så avlyssningen ska kunna ske mer effektivt.

De monarkiska ”bullentinerna” sändes framförallt i radio, men det finns några TV-sändningar som man kan ta del av tack vare SVT:s öppna arkiv. Här kan man hitta alla åtta TV-avsnitten som sändes 1968.

Publicerat i Debatt | Etiketter , , | 12 kommentarer

Hur mycket stål behöver vi egentligen?

Postat den 18 november, 2013 av Karin

bruksmässen

ruin

I lördags var det höstträff i Johan-Olovsällskapet i Horndal. Det hölls på bruksmässen, som ligger i bruksparken i Horndal, med ruinerna från det gamla bruket inom synhåll.

m3

Det är svårt (och störande) att fotografera inomhus, så det fick bli ritblocket i stället.

Inbjuden gästtalare var Maths Isacson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala Universitet. Han behandlade tusen år av järnframställning på tre kvart och lyckades placera Bergslagen och Horndal mitt i historieflödet.

Eftersom författaren Johan-Olov Johansson skrev om bergslagsbruken och särskilt om Horndal, där han växte upp, är detta också en bakgrund till hans författarskap.

Brytpunkter i Bergslagen  var temat och det finns det gott om i historien. Brytpunkter där produktionsmetoderna ändras, där produktionen tar skutt på statistikkurvorna över tillverkning och så – för Horndals del – bara upphör 1979.

Vi fick oss till dels lite siffror över järn- och stålframställningen i världen och om jag fattade rätt så ser det ut ungefär så här:

tusen ton

Världens stålproduktion ökade kraftigt mellan 1740 och 1910. Det är ju en väldigt brant ökning fram till 1910 och man undrar var det ska sluta.

Det undrar man ju fortfarande. men för världens stålproduktion mellan    1850-2000 finns i alla fall följande statistik:

stål 1800tusen ton

 

 

 

 

 

 

Kurvan hackar lite där längst upp vid år 2000, men nu har Kina kommit igång på allvar och då sticker kurvan uppåt igen. Kina tillverkar 900 miljoner ton stål, varje år, alltså mer än hela världens stålproduktion år 2000. Nämen, kan det verkligen stämma? Jag har använt mina anteckningar från mötet och så har jag lånat tabellerna från Jernkontorets redovisning av stålproduktion. Jo, det verkar stämma.

En stor del av Johan-Olov Johanssons författarskap handlar om en av brytpunkterna i Bergslagen historia. Under årtiondena kring förra sekelskifter då de gamla brukspatronerna försvann och ersattes av disponenter ändrades också relationen mellan smeder och arbetsgivare. Disponenterna var representanter för ägare som man aldrig såg till och de var enligt Johan-Olov inte något annat än drängar. Disponenterna lydde bara order, till skillnad från brukspatronerna som åtminstone ibland lät sig resoneras med. Mer om Johan-Olov Johansson här.

Publicerat i Att läsa, Böcker, Debatt, historia | Etiketter , , , | 11 kommentarer

Leva länge

Postat den 16 november, 2013 av Karin

Pysseliten föreslår Leva länge som lördagstema. Så länge hjärtat kan slå… tänker jag då.

Jag förundras ibland över hur lite vi vet – OK, kanske inte ni, men jag – om hjärtat, denna livsviktiga muskel. Ibland svischar en fackterm förbi och man förstår att det något som är viktigt för att det hela ska fungera. Som sinusknutan, till exempel. Den verkar vara själva kommando-centralen för hela hjärtrytmen.

ECG Principle fast           Sinusknutan är den där lilla röda pricken längst upp, som skickar ut signaler till resten av hjärtat. En bit ner i mitten sitter en omkopplingsnod, AV-noden atrioventrikulärknutan som fördröjer och skickar signalerna vidare. Sedan vidtar His’ka bunten som fångar upp signalerna och vidarebefordrar så att hjärtat drar ihop sig och kramar ut blodet igen i blodomloppet. På ett ungefär. Medicinkunniga bloggläsares kommentarer  och kompletteringar välkomnas!

Wilhelm HisHiskabunten, fnissade jag första gången jag hörde det, för det låter ju rätt kul. Som en misslyckad frisyr eller ett rockband från Bergslagen.

Men så läste jag lite mer om den doktor som från mitten av 1800-talet och några årtionen framåt gjorde den ena viktiga upptäckten efter den andra.

Här är han, Wilhelm His, som 1893 klurade ut att att ett knippe muskelceller fungerar som ledningar till en speciella vävnad i hjärtats kammare, purkinjefibrerna. Som i sin tur svarar på de elektriska signaler så att hjärtat drar ihop sig.

Jan Evangelista PurkyneMen då måste jag ju kolla vem den där Purkyně var, som givit namn åt purkinjefibrerna och det vete sjutton om inte han redan hade klurat ut hur allt hängde ihop redan någon gång på 1840-talet.

Han hann med lite annat också, som att undersöka hjärnans nervceller, skriva ett par böcker om optik och översätta Friedrich Shillers dikter från tyska till tjeckiska. Och han ser ju riktigt trevlig ut dessutom.

Hur som helst kan det vara bra att veta hur hjärtat fungerar, om det skulle börja krångla. Jag har nog inte riktigt förstått tidigare att hjärtat är så helt beroende av det elektroniska systemet.  Eller att det där med pacemaker numera ses som en praktisk och fullständigt odramatisk komplettering i de fall då ledningssystemen trasslat till sig på något sätt. En del läkare verkar tycka att alla borde ha en pacemaker, eftersom den där medfödda elektroniken ändå krånglar rätt ofta.

Och leva länge då, vad är det egentligen? Man måste nog bli en bra bit över nittio innan man riktigt kan räknas som långlivad. Jag minns vad min pappa sa när mamma gick bort, bara 85 år gammal. Han var då 91 år och sörjde förstås, men han var också både förvånad och lite indignerad att det blev som det blev: ”Men, jag hade ju tänkt mig att vi skulle få en ålderdom tillsammans!” Och så aktiva som de båda var förstår jag hur han tänkte. Någon gång, i ett obestämt sedan, skulle de slå sig till ro, sitta tillsammans i vardagsrummet och bara vara gamla.

Nästa lördag skriver vi om Finurliga lösningar. Här finns övriga lördagstemabloggare: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

Publicerat i Livet | Etiketter , , , | 28 kommentarer