Karin Englund

Pysseliten föreslår Leva länge som lördagstema. Så länge hjärtat kan slå… tänker jag då.

Jag förundras ibland över hur lite vi vet – OK, kanske inte ni, men jag – om hjärtat, denna livsviktiga muskel. Ibland svischar en fackterm förbi och man förstår att det något som är viktigt för att det hela ska fungera. Som sinusknutan, till exempel. Den verkar vara själva kommando-centralen för hela hjärtrytmen.

           Sinusknutan är den där lilla röda pricken längst upp, som skickar ut signaler till resten av hjärtat. En bit ner i mitten sitter en omkopplingsnod, AV-noden atrioventrikulärknutan som fördröjer och skickar signalerna vidare. Sedan vidtar His’ka bunten som fångar upp signalerna och vidarebefordrar så att hjärtat drar ihop sig och kramar ut blodet igen i blodomloppet. På ett ungefär. Medicinkunniga bloggläsares kommentarer  och kompletteringar välkomnas!

Hiskabunten, fnissade jag första gången jag hörde det, för det låter ju rätt kul. Som en misslyckad frisyr eller ett rockband från Bergslagen.

Men så läste jag lite mer om den doktor som från mitten av 1800-talet och några årtionen framåt gjorde den ena viktiga upptäckten efter den andra.

Här är han, Wilhelm His, som 1893 klurade ut att att ett knippe muskelceller fungerar som ledningar till en speciella vävnad i hjärtats kammare, purkinjefibrerna. Som i sin tur svarar på de elektriska signaler så att hjärtat drar ihop sig.

Men då måste jag ju kolla vem den där Purkyně var, som givit namn åt purkinjefibrerna och det vete sjutton om inte han redan hade klurat ut hur allt hängde ihop redan någon gång på 1840-talet.

Han hann med lite annat också, som att undersöka hjärnans nervceller, skriva ett par böcker om optik och översätta Friedrich Shillers dikter från tyska till tjeckiska. Och han ser ju riktigt trevlig ut dessutom.

Hur som helst kan det vara bra att veta hur hjärtat fungerar, om det skulle börja krångla. Jag har nog inte riktigt förstått tidigare att hjärtat är så helt beroende av det elektroniska systemet.  Eller att det där med pacemaker numera ses som en praktisk och fullständigt odramatisk komplettering i de fall då ledningssystemen trasslat till sig på något sätt. En del läkare verkar tycka att alla borde ha en pacemaker, eftersom den där medfödda elektroniken ändå krånglar rätt ofta.

Och leva länge då, vad är det egentligen? Man måste nog bli en bra bit över nittio innan man riktigt kan räknas som långlivad. Jag minns vad min pappa sa när mamma gick bort, bara 85 år gammal. Han var då 91 år och sörjde förstås, men han var också både förvånad och lite indignerad att det blev som det blev: ”Men, jag hade ju tänkt mig att vi skulle få en ålderdom tillsammans!” Och så aktiva som de båda var förstår jag hur han tänkte. Någon gång, i ett obestämt sedan, skulle de slå sig till ro, sitta tillsammans i vardagsrummet och bara vara gamla.

Nästa lördag skriver vi om Finurliga lösningar. Här finns övriga lördagstemabloggare: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten