Americanah

Huvudpersonen i Chimamanda Ngosi Adichies bok Americanah är en ung nigerianska, Ifemelu, som lämnar sitt hemland och flyttar till USA. Där upptäcker hon till sin stora förvåning att hon är svart, eller ”black”. Det var hon inte hemma i Nigeria. Andra kategorier var viktiga: igbo, yoruba, hausa och fulani. Stadsbor och bybor. Och så americanahs, sådana som hade varit i USA. Men svart? Nej så brukade hon inte identifiera sig.

brun påseI USA startar Ifemelu en blogg som hon kallar Rastaggat: Diverse observationer om Amerikas svarta (de som tidigare kallades negrer) av en icke-amerikansk svart. Romanen och bloggen i romanen är fulla av noteringar om det ologiska  färgtänkande som har ett så starkt grepp om USA:s befolkning, oavsett nyans. Ifemelu skriver: ”Ljus hy uppskattas i den svarta amerikanska befolkningen. Alla låtsas att det inte är så nuförtiden. Alla säger att det där brun-påse-testet är något som tillhör det förgångna och låt oss se framåt.” Här verkar hon övermannas av begreppets absurda dumhet och föreslår lite trött att läsaren ska ta reda på själv vad det betyder. Jag förstår henne. Här kan man läsa om Brown-bag-test.

Det är också en roman om hur det är att vara invandrare och bara få de jobb ingen annan vill ha. Om hur de som just kommit till USA (eller England där hennes pojkvän hamnar) hjälper varandra eller utnyttjar varandra, precis som i samhället i övrigt, men det blir tydligare, med kraftigare relief, eftersom så mycket står på spel.

chimamandaDet är en humoristisk, men hullingförsedd kommentar till all den välvilja som kan strömma emot afrikaner i USA. Vänligt sinnade personer beskriver utförligt den fullkomligt underbara safari de gjort i Tanzania, ett land mycket fjärran från hennes Nigeria.

Hyggliga människor berättar om allt de ger pengar till: brunnar i Sudan, skolor i Etiopien, sjukvård i Botwana. Hon förstår att de vill väl, men blir lite utmattad av all välgörenhet till projekt på platser som hon aldrig hört talas om, men som det känns som om hon förväntas tacka för personligen.

En vit republikan förklarar sig vara den sorts republikan som visserligen är ”very anti-welfare”, men som ändå stödjer idén om medborgerliga rättigheter. Ifemelu svarar: ”Och vill du veta vilken slags republikan jag är?” Reaktionen blir ett stramt leende och ett: ”You’re funny.”

Och det är ju även författaren Chimamanda Ngosi Adichie med ett rikt och varierat språk. Det är en rolig, sorglig, gripande bok och en fin kärlekshistoria dessutom.

Det här inlägget postades i Att läsa, Att tolka, Böcker, Debatt, färg och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

11 svar på Americanah

  1. Redaktören skriver:

    Borde inte denna bok översättas till svenska?

    • Karin skriver:

      Absolut! Det verkar som om Bonniers har gett/ska ge ut den i höst. Hittar dock inga recensioner ännu, trots att utgivningsdatum anges till 17 oktober, så den är kanske försenad.

    • Karin skriver:

      Jo, mittåt, den har kommit ut och så här skriver recensenten i Svenska Dagbladet den 27 oktober: ”Adichie är helt enkelt bättre på att skildra det moderna USA än vad många av dagens amerikanska författare är.”

  2. Kulturchefen skriver:

    Det finns grader även i helvetet, men jag tror de flesta blir trötta av att tillskrivas egenskaper baserat på ett eller annat attribut. Att hitta en rimlig nivå på sina förinställningar/fördomar är ett livstidsarbete. Den här krönikan handlar lite om det; utifrån perspektivet ”jag har rätt och du har alltid fel oavsett om du råkar tycka likadant som jag.”

    http://www.dt.se/opinion/ledare/1.6468909-ohederliga-debattekniker-kortsluter-debatt

    • Karin skriver:

      Klok krönika. Tänk om man fick se mer av den där generositetsprincipen i den politiska debatten!

      Chimamanda Ngosi Adichie ger också många exempel på möten som inte bygger på fördomar eller vardagsrasism utan på intresse och medmänsklighet. Det borde vara enkelt, och är det kanske också, men det är alltid nyttigt och spännande att bli påmind om att man kanske har kört fast i ett eller annat tankespår.

  3. Krönikören skriver:

    Nu har jag förkovrat mig och förfasat mig. Inte över boken – den måste jag nog skriva upp på läsa-listan.

    • Krönikören skriver:

      Heter den Americanah på svenska också?

      • Karin skriver:

        Ja, Americanah på svenska också. Och den är verkligen läsvärd, rolig, tankeväckande och mångsidig som den är. Hon har både en bra blick och förmåga att uttrycka vad hon ser. Och hur skulle man annars kunna hinna med att bekanta sig med bybor och överklass i Nigeria, papperslösa i England, akademiker i USA och en massa andra miljöer.

        • Krönikören skriver:

          Den kommer på läsalistan!

          Svar: Jag undrar vad man får för de där 800? Kan personalen göra vad som helst eller håller de på och låter parkering råda hela tiden?

  4. Eva skriver:

    Åh vad jag längtar efter att läsa den, ska planera läsningen till en bra dag. Jag fick ännu mer lust efter att ha lyssnat till denna charmfulla, insiktsfulla och roliga författare vid besöket i Stockholm när den svenska översättningen lanserades.

    • Karin skriver:

      Har du den? Annars lånar jag gärna ut. Det finns inga störande anteckningar i mitt exemplar, eftersom läsningen bara forsade igenom boken och jag hade inte en tanke på att reflektera, kommentera eller stryka för. Boken gick liksom rakt in i mig, intravenöst!

Kommentarer inaktiverade.