På Konstakademien i Stockholm finns just nu en fin utställning med verk av Torsten Renqvist. Den visar konst från många av hans verksamma decennier, till exempel den här skulpturen från 1973, Göran och draken.
Skulpturens huvudperson kallas alltså inte Sankt Göran, utan bara Göran. Han har klivit av sin häst och klappar draken på huvudet. Draken verkar gilla det!
Om Göran (eller George, Giorgio, Örjan, och så vidare) berättas många fantasifulla historier. Han har möjligen funnits och var i så fall en romersk soldat i kejsar Diokles armé. Diokles var den siste romerske kejsaren av den gamla stammen, som höll på de romerska gudarna och förföljde de kristna. Så när Göran blev kristen och dessutom lyckades omvända kejsarinnan, lät kejsaren avrätta dem båda år 303. Vilket ju är dramatiskt nog. Sedan har man genom århundradena ”bättrat på” historien och lagt till en drake och en tillfångatagen prinsessa.
Jag gillar Renqvists annorlunda vinkel på Sankt Görans-myten. På samma sätt blev jag helt tagen av en annan Sankt Göran som jag hittade i Addis Abeba på 1970-talet.
Den här stackars draken vill man ju både klappa på huvudet, krama om och ta med till närmsta sjukhus, för att den ska bli omplåstrad. Dessutom skulle jag vilja tala om för Göran att man inte ska ge sig på dem som är svagare på det där sättet. För, som Astrid Lindgren skrivit: ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.”
Renqvists utställning håller på till den 23 november och är väl värd ett besök om man råkar vara i Stockholm.
Det gäller ju framförallt att hålla håglösheten borta, så jag måste hitta på något som är uppiggande, men inte för dyrt, nyttigt men inte för tråkigt.
Idag, när (den eventuella) lönnens löv hade fallit av började jag undersöka det som finns kvar. Nämligen massor med små orange-cerise frön, som ser precis ut som benvedsfrön. Det är bara några få löv kvar på busken nu, men desto fler frön, eller heter det kanske frukter?
Blåaktiga och lite uppkäftiga. Jag har alltid tänkt att det var fiffigt tänkt av min farbror, som planterat både buske och gran, att placera japanlönn och koreagran som grannar. Men om nu japanlönnen är en benvedsbuske, då kanske koreagranen är något helt annat också? Här behövs mer forskning, känns det som.
Jag åkte runt kvarteret en gång. Och en gång till. Då upptäckte jag den minimala skylten på kvarterets baksida, som vägledde mig in på gården där de tog hand om bilen.
Men det uppfyller verkligen inga krav alls på användarvänlighet. Manualen skulle kanske ha varit svår att förstå även om den hade varit skriven på svenska från början, för det är ingen hejd på alla konster som det här elementet verkar kunna.
Men denna manual är maskinöversatt och då höjs svårighetsgraden avsevärt. Den börjar med en klatschig rubrik: ”Kraft på”! Det är ju någorlunda begripligt och ganska lovande, trodde jag och tryckte på det som såg ut som en på-knapp. Men det innebar bara att jag gjort det möjligt att leta mig fram till HUR jag vill sätta på elementet. Tror jag.
Det är ovärdigt att ge upp, sa Alva Myrdal, men jag undrar vad hon skulle ha sagt om att finkalibrera detta monsterelement. Tack och lov att jag har vedspis, tänker jag. I värsta fall får jag sova i köket.
Men belöningarna är många. Under de tolv år som jag regelbundet skjutsade äldsta barnbarnet till stallet fick vi trivsamma pratstunder i bilen och jag lärde känna både ridkompisar, andra ridföräldrar och inte minst många fina hästar.
Och så har jag tvååringen som undersöker världen på väg hem från förskolan. Det är inte lång väg, för mig tar det normalt tio minuter. Med tvååringen kan det ta hur lång tid som helst. Sist blev det en timme och tjugo minuter och då tog vi ändå tunnelbana mellan Medborgarplatsen och Slussen. Det är den kortaste tunnelbanesträckan i Stockholm, 450 meter, och det skulle nog gå snabbare att gå med tvååringen i vagnen, men den vill han inte sitta i längre och det är ju så otroligt spännande med tunnelbanetågen. 
Då dök det upp en artikel i FB-flödet, så där som det ofta gör när man funderar över något. Den handlade om att mobilens högtalare kan åldras och att det i så fall är läge att se över den efter ett tag. Det var alltså mobilen som behövde uppsöka hörselklinik, inte jag.
Det finns färdigblandade färger (som akvarellärare i regel avråder från) t.ex. Peynes grey. En mörkt grå som ser fin ut när man just lagt på den, men blir matt och tråkig när den torkar. Just Peynes har tre pigment, PB15, PBk6 och PV19 (blått, svart och rött), vilket gör att den är svår att blanda ytterligare. Joxar man ihop för många olika pigment blir det lätt grötigt.
Lite tråkigt också med alla mörka fasader. Å andra sidan var det väldigt folktomt tidigt på morgonen då solen låg på från andra hållet.
Nedanför hotellet ligger stadens torg, med plataner och caféer och på andra sidan torget tar stranden vid. Nära till allt och många lämpliga motiv, alltså.
