När vi går hem från förskolan, tvååringen och jag, tar det en timme eller mer. Han lever i en magisk värld, där han hejar på bussar och vinkar hejdå till tunnelbanetågen, pratar trafikljusen tillrätta och kommenterar varje bil som passerar, och de är rätt många.
Ett av kvarteren på hemvägen heter Nattugglan och det förklarar några uggleskulpturer runt hörnet. De har också blivit tvååringens kompisar och pysslas om dagligen.
Här är han bekymrad över att det hamnat något på ugglans fot, eller klor heter det väl egentligen, och han testar att tvätta med en handfull snö.
Andra gånger kan det räcka med att först den ena ugglan, sedan den andra får en kram.
Men hur spännande det än kan vara med ugglor, bilar, bussar och tåg, så är det ändå byggen som trollbinder mest. Här vid katolska kyrkan på Folkungagatan har det pågått ett bygge i något år.
När det var full fart på bygget blev vi ofta stående här, länge.
Tvååringen häpnade över lyftkranar, bygghissar och grävare och applåderade entusiastiskt varje lyckad manöver.
De som jobbade med bygget kände igen honom och gjorde honnör när han dök upp och tackade alltid för applåderna.
Tack vare årets nyordslista vet vi nu att det finns fler med samma specialintresse. Ett av nyorden som Språkrådet listat för 2024 är ”umarell”. Definitionen är ”en äldre man som betraktar arbeten i det offentliga rummet, till exempel vägarbeten, nybyggnad och renoveringar av byggnader”. Tvååringen börjar tidigt, måste man väl säga. Slussenbygget har varit, och är, en ständig källa till fascination. Han är nog en av få Stockholmare som kommer att bli ledsen den dag det är klart.
Bron från Mosebacke till Katarinahissen är en utmärkt utkiksplats. Långt där nere på Katarinavägen finns den blivande Katarinaterminalen och där pågår jobbet för fullt.
På andra ställen bygger man särskilda sittplatser för de lokala umarellerna. Här är en umarell-läktare vid kajen nedanför Lidl, i Härnösand, där det går att slå sig ner och kolla på bygget av den nya bron, som ska förbinda Härnön med fastlandet. Kan det möjligen vara ett försök att samla de entusiastiska åskådarna en bit från bygget för säkerhets skull?
PS. Jag fortsätter att hålla koll på hur Kristian Luuk sköter sig som programledare för Spanarna. Förra veckan var det bara något enstaka övertramp, men denna vecka gick han för långt genom att ta upp onödigt mycket tid med en diskussion som utgick från en DN-artikel som hans son hade skrivit. Pinsamt!
Underbara två-åringar. Vilken lycka att du har tid att gå hem med en sådan, för det kan ta precis hur lång tid som helst..Umarell, jag är nog en sådan jag också.
Skulle nog aldrig ha förstått vad en umarell är om inte du hade givit mig svaret.
Tack för det och njut av din unga umarell också för min del.
Jag svarar själv nu…umarella bordet ju vara..för en umarell var ju en gammal man eller en liten två-åring. De har nog ingen kännedom om äldre mogna kvinnor som är umareller. Kanske språkrådet borde få ett råd?
Klart att du är en umarella, med ditt bygge på andra sidan gränden! Ordet kommer från Reggio Emilia i norra Italien och betyder egentligen ”liten man”. Fenomenet män som står och tittar på byggen uppmärksammades av författaren Danilo Massotti och fick spridning genom hans böcker. Enligt en notis i tidningen Byggnadsarbetaren står de där ensamma eller i större grupper. ”Ofta ser de allvarliga ut med en specifik kroppsställningen – nämligen med händerna på ryggen. De liksom står där och övervakar själva byggandet.” Min lilla umarell har sällan händerna på ryggen; han engagerar sig i stället livligt och pekar, gestikulerar, vinkar och kommenterar.
Tvååringen är kanske en youngmarell!?
Fint att byggarbetarna tar sig tid att göra honnör
Youngmarell – såklart!
Det var nog omöjligt för byggjobbarna att inte känna sig uppiggade av tvååringens intensiva intresse för varje moment, hans förtjusta utrop och applåder. Eftersom han tillbringade minst en halvtimme om dagen som entusiastisk publik skulle jag tro att de saknade honom de få dagar han uteblev.
Det måste se otroligt sött ut!
Så fullständigt förtjusande! Jag önskar att jag hade filmat det.
Det är ju jättespännande med byggen, du har det bra som har tvååringen att skylla på, erkänn!
De där åskådarbänkarna kan ju leda till lite resonemang och gemenskap för umarellerna. Kvinnor har ju syjuntor, keramikkurser och yogagrupper, det är väl jättebra om umareller har en samlingsplats också.
När sonen var i 1,5 år såg han och pappan en grävskopa banka ner ett gammalt hus, när jag gick förbi med sonen ett halvår senare var platsen tom en spirande gräsmatta och sonen gastade krävande KÄKPA! Men den var ju borta.
Jo, visst är det spännande, de fem, sex första cementblocken som flyttas från en plats till en annan. Men min lilla umarell vill stanna kvar och se alla fyrtio blocken flyttas, lika entusiastisk för varje block. Nu, när bygget är klart, stannar han ändå till där och ser fundersam ut, som om han väntar sig att föreställningen ska börja igen. Precis som din tvååring efter ett halvår!
Minns när sonen var så där drygt två år och vi bodde i Södertälje. G och gossen gjorde små promenader ibland ner till torget i stan och passerade då en parkeringsplats med många intressanta saker att peka och titta på. Det tog en stund att komma förbi bilparaden för det var mycket viktigt att alla bilar skulle inspekteras och främst var det lyset fram som skulle kommenteras med ”Plappla, dää”.
Dessa intressanta företeelser som rullar på gatorna med lysande ögon fram – klart att de fascinerar. Men det är nog så (hur mycket jag än försökt förklara bort det) att killarna är mer fascinerade än tjejerna, redan från mycket tidig ålder och hur genuscertifierad uppväxten än har varit.
Kan ”plappla” möjligen vara ”lampa” på tvååringska??
Jo då det var lamporna som avsågs.
Jaså, det byggs till och med sittplatser för umareller i Stockholm! Som du kanske vet värdesätter och uppmuntrar min blogg alla byggen av sittmöbler. I huvudstaden har man alltså förstått att det är njutbart att sitta och filura, även vintertid. Det förstår man inte på Öland. Där står man upp halva året. Och sitter andra halvan.
Vi ligger lite efter på sittplatsfronten här i Stockholm; här är det fortfarande ståplats som gäller för umareller. Den fina lilla läktaren på bilden finns i Härnösand, där det byggs en ny Nybro från Härnön.
Underbart med din umarell. Saknar sittplatser häruppe på Katarinabron, särskilt sommartid. Fattar nu hur roligt du har det på promenaden hem.
Ja, några sittplatser på bron vore perfekt! Nu finns det ju bara på Gondolens sommarservering och där är det ju inte gratis.