Vissa sommartidsregler bäddar för missförstånd och språkdiskussioner. Ta ut? Sätta in?
– Ska jag ta ut trädgårdsstolarna?
– Nej, du ska ställa fram dem.
– Ska de inte stå är de stod förra året?
– Jo
– Då ställer jag tillbaka dem på sin plats bredvid verandan, alltså?
– Nej, du ska ställa fram dem.
– Huh? Framför verandan.
Eftersom det dessutom har hänt att grill och trädgårdsmöbler stått ute året om, använder jag en annan minnesregel för att ställa om klockan, när det är så dags. Framåt nu!
Pettas-Karins lördagstema idag är Klocka. Jag gör som jag brukar: låter bli att tänka och ser vad som poppar upp av sig själv. Det blev klockkjol och klockad. Klockrent? Njae, men nära, tycker jag nog, för jag hade en klockarkärlek till klockade kjolar i min ungdom. Helst rundskurna, men det går med skarvade kilar också. Eller rättare sagt, det går inte alls för man ska helst vara lång och slank för den sortens plagg och det är jag ju inte.
Jag tror att det var tanken att kjolen skulle bli som en tallrik om man snurrade tillräckligt fort, som fascinerade mig. Min sykunniga faster hittade ett gardintyg och sydde en sommarklänning åt mig med en alldeles rundskuren, klockad kjol.
Någon tallrik lyckades jag aldrig åstadkomma, för tyngdlagen ville annorlunda, men det var ändå kul att snurra med den där kjolen. När jag provade klänningen fällde min faster – som var en mycket ordningsam och lite konventionell person – en replik som jag minns än i dag. Medan hon nålade in lite här och där, sade hon:
”Ja du, snart måste du se till att klä dig så att det syns att du är en dam, men inte att du är en kvinna.” Varför då? tänkte jag, men insåg att det nog inte var någon idé att fråga faster.
Men jag tänker ibland på den där repliken, som en kvardröjande rest av ett samhälle som på olika sätt kände ett behov av att kontrollera kvinnornas liv och beteende.
Jag ritade tjejer med klockade kjolar på varje tomt papper jag kom över. (Det var på den tiden jag funderade på en karriär som modetecknerska.)
Just den sortens teckningar finns inte kvar, inte en enda en, så jag får försöka återskapa ur minnet. Det spelade ingen roll om det var kjol och blus eller klänning, alla hade de ett brett gördelliknande skärp av det slag som fungerar bäst på långa slanka personer. Själv är jag drygt 1.60.
Såhär ungefär såg de ut – onaturligt långbenta och med smal midja. Och det var ändå innan Barbie var född.
Uppdatering: Från Skogsgurra har jag fått bilder på ett par fina klockor, eller golvur, kanske det heter, ålderdomliga saker som beskrivs i kommentarsfältet. Den där hunden med potatisar runtomkring är sannolikt den enda i sitt slag – i hela världen, skulle jag tro. 
Tack Karin på Pettas för riktigt trevligt svåra marsteman! Nästa månad tar Musikanta över och här finns övriga lördagsbloggares berättelser om klockor: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove.
I förra veckan läste jag en intressant intervju med Barbro Lindgren i Språktidningen där hon berättar vad Astrid Lindgren betytt för hennes skrivande. När Barbro Lindgren skickade in sitt första barnboksmanus till Rabén och Sjögren var Astrid den redaktör som fick hand om det. Hennes svar var egentligen ett refuseringsbrev, men med mycket uppmuntran och handfasta redigeringsråd:
”Varken farbror Jensen eller tant och farbror Linder eller Klas-Herman för att bara nämna några, angår oss det bittersta…”
”Slopa gärna kapitlet ’På teatern’, för det är bara roligt för vuxna människor som vet vad teater är, men nu skriver Ni för barn och då måste Ni avstå från roligheter som bara vuxna kan förstå.”
Barbro Lindgren följde Astrids råd och det blev alla dessa fina böcker för stora och små samt Almapriset, som tillkännagavs i tisdags.
Hmmm… Hade det varit något annat sammanhang – till exempel Nobelpriset – hade det spekulerats om läckor till Språktidningen, men det kan ju mycket väl vara en slump och det spelar inte så stor roll vilket. Roligt är det i alla fall med Alma-priset till denna fantastiska författare. Och roligt med Astrids brev, som påpassligt publicerats på Astrid Lindgrens hemsida här. Hon var en gudabenådad brevskriverska Astrid.
Vilket (osökt!) får mig att tänka på annat brev från Astrid i ett helt annat ärende. Det visar hur bra hon är på tonträff, om det så bara gäller ett par rader för att tacka nej till en textbeställning som hon inte är intresserad av.
Företaget After Dark (brevhuvudet till vänster) skrev till Astrid Lindgren och ville beställa en text av henne. Så här svarar hon den 16 april 1982:
Astrid Lindgrens arkiv finns på Kungliga Biblioteket i Stockholm, och på Unescos förteckning över arkiv och dokument av värde för hela mänskligheten att bevara.
Finns det något bra ord för det här tillståndet när man mår obra vecka efter vecka? ”Är du frisk nu?” undrar omgivningen förhoppningsfullt och då vill man ju vara duktig och svarar att jodå visst, absolut, lite bättre. Utom när redaktörn frågar för då passar jag på.
När han säger ”God morgon” svarar jag som Ior: ”Om det nu är en god morgon, vilket jag betvivlar”. När han undrar hur jag mår, får han veta att jag troligen har körtelfeber, kronisk halsfluss och halsböld. Samt möjligen en lågintensiv lunginflammation. Och så mår jag inte så bra själv heller.
Frågar han om jag har några planer för dagen, kastar jag huvudet bakåt i en dramatisk gest med handen mot pannan: ”Planer? Ha! Min planeringshorisont består för närvarande av att se fram mot effekten av nästa Treo.”
Jag hankar mig ändå fram på någon slags halvfart. Vad ska man kalla det här tillståndet? Postfrisk, sade någon, men det är en filateliterm som betyder att man är i finfin form. Prefrisk? Postsjuk? Eller kanske konvalescent, som min husläkare föreslog? Det låter ju väldigt tillförlitligt, gammaldags och präktigt.
Sisådär, nu har jag fått gnälla av mig (och då kan jag kanske skona redaktörn idag). Känns redan lite bättre. Hoppas ni mår bra!
Bangladesh är stort som Skåne, Halland, Bohuslän och Småland tillsammans. En ganska liten del av Sverige, alltså. Men på den ytan bor 150 miljoner människor.
För att få samma befolkningstäthet här måste man alltså först flytta alla svenskar till södra Sverige och så ska man trycka in lika många till – fjorton gånger om. Men så kommer översvämningarna, som tvingar alla att tränga ihop sig lite till. Om femtio år räknar man med att halva Bangladesh är obeboeligt, om Himalayas glaciärer fortsätter att smälta i samma takt som nu.
Det är bakgrunden till Helena Thorfinns bok Innan floden tar oss. Det är en mycket reell verklighet som påverkar besluten varje dag. Kan man bygga en väg här? Ska vi verkligen anlägga ett sjukhus på ett ställe som troligen kommer att stå under vatten inom trettio år.
Men det handlar också om andra floder. Om floden av billiga varor som väller in i västerlandet med i många fall onödiga varor och i samtliga fall alldeles för billiga produkter. Skälet till att de är billiga är att någon arbetar för en slavlön i en otrygg arbetsmiljö.
Om detta och olika aspekter på bistånd till fattiga länder talade Helena Thorfinn i går på Medborgarplatsens bibliotek.
Hon är en skicklig talare, saklig och mycket rolig. Delar av hennes presentation kunde omvandlas till riktigt bra föreställning av en stå-upp-komiker. För sådan är ju verkligheten. Tragikomisk. Och komplicerad. Om man inte inser att det här med bistånd är komplicerat ska man inte hålla på med det, säger hon. Och tillägger, för att komplicera bilden: ”Å andra sidan vill alla ha en enkel berättelse, något att tro på. Särskilt de som ska skaffa fram pengar till biståndet.”
Hennes bok handlar också om en tredje sorts flod. Rapportfloden. Resultatsagendan. New public management som suger musten ur verksamheterna genom att fokusera på rapportaspekter i stället för verkliga resultat.
Och, säger hon, den handlar om samma omvandling som vi gick igenom för drygt hundra år sedan. Om möjligheten för individer att spinna sitt eget liv, att bryta upp från medeltida förväntningar och föreställningar, att ha egna drömmar i stället för att leva som bygden eller släkten kräver. Att till och med kunna ta sin magra lön och betala orimligt mycket pengar för att gå på kafé och dricka en cappuccino.
När jag läste boken tänkte jag att den svenska huvudpersonen Sofia har stora likheter med en av de bangladeshiska huvudpersonerna Mina. Helena bekräftar det i diskussionerna på Medborgarhusets bibliotek. De var tänkta som samma person, men uppdelade i två olika öden, ett gynnat västerländskt liv och ett annat slags öde, med krav på mycket god överlevnadsförmåga i ett av världens fattigaste länder. Det har hon lyckats bra med.
Det är gott om avgångar mellan Stockholm och Uppsala, men när jag granskade dem närmare blev jag fundersam.
Vale
t står tydligen mellan att åka någorlunda billigt och komma fram på 38 minuter, eller att betala lite mer för att resan ska ta nästan en timme. Jo, det är tåg i båda fallen. Jag gillar visserligen att åka tåg, men inte till den milda grad. Troligen har jag missat någon finess och jag skulle väldigt gärna vilja veta vad det kan vara. Det blev billigt och snabbt för min del och det fungerade utmärkt. Men jag undrar förstås vad jag missade när jag inte åkte långsamt och dyrt.
Så här ser mina noteringar om körsbärsblomningen i Kungsträdgården ut för de senaste fyra åren: 6 maj 2010, 27 april 2011, 6 maj 2012 och 9 maj 2013. Den här bilden är från 2012. 
Men i år fick vi rapporter i tidningarna och på bloggar redan den 13 mars om att körsbärs-blommorna börjar slå ut.
Då var jag däckad i halsfluss och kunde inte kolla hur det var med blommandet. Sedan har vi haft minusgrader flera nätter, från mitten på mars. Det mår utslagna eller nästan utslagna knoppar inte så bra av.
Jag gick förbi körsbärsträden i går och försökte bilda mig en uppfattning om läget. Kommer de att klara sig? Är de alldeles ihjälfrusna?
Jag klarar inte av att bedöma det, men jag hoppas verkligen att vi får lite blomning i år också. Körsbärsblommans dag kommer i år att firas den 26 april, blommor eller ej.
Fannie Merritt Farmer föddes den 23 mars 1857, i Boston, författaren till en bortglömd bestseller som sålts i sammanlagt över fyra miljoner exemplar. Hon avbröt sina studier på grund av sjukdom och hjälpte föräldrarna i hushållet, tills hon som trettioåring började på Boston Cooking School. Det var en av många nystartade hushållsskolor i USA. Samma ”domestic science”-rörelse fanns också i Sverige, från 1860-talet, med hushållsskolor som skulle ge unga kvinnor en ”någorlunda fullständig husmodersutbildning”.
Fannie såg att det behövdes en lärobok på skolan och hon insåg också att mycket kunde förbättras i de gamla matlagningsinstruktionerna som sällan hade några exakta mått. En tekopp, en matsked och till och med ”en klick smör, stor som ett ägg” är ganska ungefärliga mått och det är stor skillnad på en rågad och en struken kopp. Hon kom att kallas ”De strukna måttens moder”.
Hon hade svårt att hitta en förläggare till sin kokbok, The Boston Cooking-School Cook Book. De flesta tyckte att det där var sånt som flickor ändå lär sig av sina mammor. Men till sist beslöt förlaget Little, Brown & Company att försöka sig på en upplaga på 3000 exemplar, som trycktes på Fannie Farmer egen bekostnad. Jag hoppas verkligen att det innebar att hon också fick hela förtjänsten, men det har jag inte lyckats hitta några uppgifter om.
Den bok som hon verkligen trodde att hon skulle gå till historien för, eller i alla fall kokbokshistorien, var hennes kokbok för sjuka och konvalescenter. Den har inte uppmärksammats lika mycket, möjligen för att det kom andra specialiserade böcker på området. Många inom sjukvården blev allt mer medvetna om kostens och hygienens betydelse för hälsan.
Det är ju ingen slump att Fannie citerar Florence Nightingale (ständigt denna Florence Nightingale!) på bokens försättsblad. 
Pettas-Karin föreslår Kruka som lördagstema och då ser jag framför mig kvinnorna i Östafrika med sina vattenkrukor på huvudet. Jag beklagar ju ibland att jag inte tog fler foton när jag bodde där. Det finns några kameralösa tillfällen som jag minns extra väl.
Ett sådant var en mamma som hämtade vatten tillsammans med sina två döttrar, alla med ett vattenkärl på huvudet. Mamman balanserade en stor vattenkruka; ena dottern, på ungefär sex år, hade en rund kaffeburk av plåt, av det där slaget som inte finns längre och så lilla minstingen, som var två, kanske tre år gammal, som hade en liten sardinburk. De balanserade redan sina burkar med rak hållning, utan att hålla i.
Den här kvinnan ritade jag i gratisprogrammet Painter, som fanns i datorerna förr i tiden, i alla fall PC-datorer. Lättanvänt och roligt. Då hade jag ingen ritbräda, så det blev att rita med datormusen på musmattan. Inget finlir, precis, men ett roligt program som var väldigt lätt att använda.
Bulkruka. I behov av lite kopparputs…
Och om jag ser mig om här hemma är det lätt att välja favoritkruka. Det är en bulkruka i koppar som inte längre gör tjänst som kokkärl, utan mest bara står och pryder sin plats på ett skåp, när den inte fungerar som vas. För att skona kopparn brukar jag ha en plastburk inuti krukan, när jag har blommor i den. Och ja, locket har jag kvar.
Uppdatering: Det uppstod en diskussion i kommentarsbåset om vad som egentligen är en bulkruka och det är fortfarande osäkert, men jag tror inte min är av det klassiska urbulkrukeslaget.
Det var sådana som soldaterna hade med sig i fält och kokade ärtsoppa i. De såg ut så här och bars på ryggen i en rem. Det gick att hänga dem över elden, tydligen. Men då undrar jag hur viktigt det egentligen var att få med sig ärtsoppa under frontframryckningarna.
Kan den där bulkrukan ha varit avsedd för krut, eller vad man nu behövde för att skjuta? Fortfarande alldeles för många outforskade bulkrukevrår.
Här finns övriga lördagsbloggare: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove.
Ibland arrangerar verkligheten sina egna kommentarer till livet. Detta stilleben – en tunn madrass, en tidning, som ser ut att vara ekonomidelen av Svenska Dagbladet och en kartongbit – ligger i hörnet av Götgatan och Hökens gata.
