Att lämna artonhundratalet

banglaBangladesh är stort som Skåne, Halland, Bohuslän och Småland tillsammans. En ganska liten del av Sverige, alltså. Men på den ytan bor 150 miljoner människor.

För att få samma befolkningstäthet här måste man alltså först flytta alla svenskar till södra Sverige och så ska man trycka in lika många till – fjorton gånger om. Men så kommer översvämningarna, som tvingar alla att tränga ihop sig lite till. Om femtio år räknar man med att halva Bangladesh är obeboeligt, om Himalayas glaciärer fortsätter att smälta i samma takt som nu.

Det är bakgrunden till Helena Thorfinns bok Innan floden tar oss. Det är en mycket reell verklighet som påverkar besluten varje dag. Kan man bygga en väg här? Ska vi verkligen anlägga ett sjukhus på ett ställe som troligen kommer att stå under vatten inom trettio år.

Helena ThorfinnMen det handlar också om andra floder. Om floden av billiga varor som väller in i västerlandet med i många fall onödiga varor och i samtliga fall alldeles för billiga produkter. Skälet till att de är billiga är att någon arbetar för en slavlön i en otrygg arbetsmiljö.

Om detta och olika aspekter på bistånd till fattiga länder talade Helena Thorfinn i går på Medborgarplatsens bibliotek.

Hon är en skicklig talare, saklig och mycket rolig. Delar av hennes presentation kunde omvandlas till riktigt bra föreställning av en stå-upp-komiker. För sådan är ju verkligheten. Tragikomisk. Och komplicerad. Om man inte inser att det här med bistånd är komplicerat ska man inte hålla på med det, säger hon. Och tillägger, för att komplicera bilden: ”Å andra sidan vill alla ha en enkel berättelse, något att tro på. Särskilt de som ska skaffa fram pengar till biståndet.”

thorfinnHennes bok handlar också om en tredje sorts flod. Rapportfloden. Resultatsagendan. New public management som suger musten ur verksamheterna genom att fokusera på rapportaspekter i stället för verkliga resultat.

Och, säger hon, den handlar om samma omvandling som vi gick igenom för drygt hundra år sedan. Om möjligheten för individer att spinna sitt eget liv, att bryta upp från medeltida förväntningar och föreställningar, att ha egna drömmar i stället för att leva som bygden eller släkten kräver. Att till och med kunna ta sin magra lön och betala orimligt mycket pengar för att gå på kafé och dricka en cappuccino.

När jag läste boken tänkte jag att den svenska huvudpersonen Sofia har stora likheter med en av de bangladeshiska huvudpersonerna Mina. Helena bekräftar det i diskussionerna på Medborgarhusets bibliotek. De var tänkta som samma person, men uppdelade i två olika öden, ett gynnat västerländskt liv och ett annat slags öde, med krav på mycket god överlevnadsförmåga i ett av världens fattigaste länder. Det har hon lyckats bra med.

Det här inlägget postades i Att läsa, Böcker, historia och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

8 svar på Att lämna artonhundratalet

  1. Kicki skriver:

    Jag SKA läsa den, snart.

    • Karin skriver:

      Lyllos dig som har den framför dig! Du kommer att känna igen dig. Helena berättade i går att hon, vart hon kommer, får kommentarer om de olika personerna inom byråkratin som hon skildrar i sin bok. Den där ambassadör Moberg med en egen agenda som missköter sitt jobb men håller sig väl med rätt personer, till exempel. En person anförtrodde Helena att Nu hade Moberg fått jobb som chef för parkförvaltningen i hans hemkommun. Och Siv, alla vet vem Siv är. Hon finns på varje större arbetsplats.

  2. Musikanta skriver:

    Intressant inlägg men svårt att kommentera eftersom jag är så lite insatt i biståndsproblematiken.

    • Karin skriver:

      Tack! En del läsare har tyckt att hon är biståndskritisk, men det protesterar hon mot: ”Jag är biståndsrealistisk!” Den är läsvärd även om man inte är intresserad av just biståndssektorn, för den tycks fånga typiska skeenden och mekanismer som finns inom de flesta sektorer.

  3. Agi skriver:

    Jag uppskattade boken för skildringen av livet i Bangladesh, det var kusligt aktuellt med olyckan i fabriken och den initierade skildringen av den inhemska biståndsorganisationen, hur lätt det är att bara se ena sidan, att fatta ”rätt” byråkratiska beslut som kan föröda ett framgångsrikt projekt. Boken är klart läsvärt. Jag blev förfärad över översvämningsrisken. Nog var jag medveten om det innan, men skildringen grep tag i mig.

    • Karin skriver:

      Jag jobbade för länge sedan för SIDA i Tanzania och blir lite chockad när jag ser hur likartade problemen är idag.

      Men översvämningsriskerna (eller prognoserna, snarare) är ett specialproblem och ett mycket reellt sådant. Jag har nog inte förstått förrän jag läste boken hur allvarligt det är. Konkretionen i konstaterandet: ”Höns drunknar, ankor flyter”, säger en hel del.

  4. Pysseliten skriver:

    Vad kul, att hon även berättat om boken och att du berättar för oss här! Jag fick den ju av dej! Läste den och gav den vidare till Karslokens kusin som jobbar i Kongo.

    • Karin skriver:

      Hon är lysande som berättare och man får en hel del utöver det som handlar om boken. Bland annat intressanta insiderapporter om hur det var att ha en biståndsminister som inte gillade iden med bistånd… Och kulturkrockar på dagis och mycket, mycket annat.

      Vet du om Karslokens kusin har läst och vad hen i så fall tyckte om den?

Kommentarer inaktiverade.