Pettas-Karin föreslår Kruka som lördagstema och då ser jag framför mig kvinnorna i Östafrika med sina vattenkrukor på huvudet. Jag beklagar ju ibland att jag inte tog fler foton när jag bodde där. Det finns några kameralösa tillfällen som jag minns extra väl.
Ett sådant var en mamma som hämtade vatten tillsammans med sina två döttrar, alla med ett vattenkärl på huvudet. Mamman balanserade en stor vattenkruka; ena dottern, på ungefär sex år, hade en rund kaffeburk av plåt, av det där slaget som inte finns längre och så lilla minstingen, som var två, kanske tre år gammal, som hade en liten sardinburk. De balanserade redan sina burkar med rak hållning, utan att hålla i.
Den här kvinnan ritade jag i gratisprogrammet Painter, som fanns i datorerna förr i tiden, i alla fall PC-datorer. Lättanvänt och roligt. Då hade jag ingen ritbräda, så det blev att rita med datormusen på musmattan. Inget finlir, precis, men ett roligt program som var väldigt lätt att använda.
Bulkruka. I behov av lite kopparputs…
Och om jag ser mig om här hemma är det lätt att välja favoritkruka. Det är en bulkruka i koppar som inte längre gör tjänst som kokkärl, utan mest bara står och pryder sin plats på ett skåp, när den inte fungerar som vas. För att skona kopparn brukar jag ha en plastburk inuti krukan, när jag har blommor i den. Och ja, locket har jag kvar.
Uppdatering: Det uppstod en diskussion i kommentarsbåset om vad som egentligen är en bulkruka och det är fortfarande osäkert, men jag tror inte min är av det klassiska urbulkrukeslaget.
Det var sådana som soldaterna hade med sig i fält och kokade ärtsoppa i. De såg ut så här och bars på ryggen i en rem. Det gick att hänga dem över elden, tydligen. Men då undrar jag hur viktigt det egentligen var att få med sig ärtsoppa under frontframryckningarna.
Kan den där bulkrukan ha varit avsedd för krut, eller vad man nu behövde för att skjuta? Fortfarande alldeles för många outforskade bulkrukevrår.
Här finns övriga lördagsbloggare: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove.
Det finns några saker vi aldrig lär oss här i vår ände av världen, bland annat att bära vatten på huvudet. Förresten, idag är det vattnets dag! Alldeles för många i världen har inte tillgång till rent vatten. En annan sak vi är dåliga på är att sitta bekvämt och stadigt på huk, det är något som ofta återkommer som övning på mitt gym.
Vi är verkligen gynnade med vårt vatten, drickbart direkt ur kranen! Men visst är det synd att vi inte kan bära saker på huvudet. Kvinnorna (är det ju mest) lägger vad som helst på huvudet – en väska, ved, bananer – och så vandrar de iväg med fria händer.
Och ack ja, det där med att kunna sitta på huk vore praktiskt. I Indien skakade man bekymrat på huvudet och suckade över mina västerländska degenererade hälsenor…
Världsvattendagen
Tack för fin berättelse om modern med döttrarna. En kaffeburk och en sardinburk. Jag ler stort och tycker att det är så fint. Någon sardinburk har jag inte tillgänglig men jag tror jag ska börja öva på att bära en olivburk på huvudet för den goda hållningens skull.
Kanske med vatten i för att vattna tomatplantorna som växer så det knakar, dagen till ära.
Vatten är en självklarhet för vår del, men det är långtifrån detsamma för många andra i världen. Något jag tänker på rätt ofta, då jag öppnar kranen. Vi har 5500 ltr/timme i vår brunn. Utmärkt bra vatten som skulle kunna räcka åt hur många som helst. Balansen är sällan hemma
Fin teckning av kvinnan med krukan!
Då måste du lova att se till att Uffe dokumenterar dina balansövningar, så att vi får se bilder på din blogg!
Vilken rikedom med en fungerande brunn med fint vatten som räcker och blir över!
Tack!
PS. Den här killen ser inte så avspänd ut som afrikanskorna. Men så har han en dyrbar kinesisk kruka på huvudet också. Ingen bra idé. Olivburkar funkar mycket bättre!
Så fint med de välfyllda tulpanerna i bulkrukan. Men den har nog aldrig varit kokkärl, de är sällan lödda i botten. Tror det kan ha varit en mjölkkruka och den vida delen skulle man skumma av grädden, tror jag.
Ja, något sådant föreställde jag mig också, tills jag försökte ta reda på vad bulkrukor är för något: ”Till formen är det runt och bukigt, med rundad eller platt, pålödd och omvikt botten. Kärlet har hänklar för upphänging och bärning.” Det stämmer ju. Kok- eller dryckeskärl står det på de flesta ställen där jag tittar. Hittade till och med en bulkruka som tillbehör till en tennsoldat! Tydligen var det vanligt med sådana i fältutrustningen, men då av bleckåplåt. MEN alla dessa bulkrukor är mycket mindre. Så min kruka kanske inte är någon bulkruka, utan en bulkrukeformad mjölkkruka, helt enkelt?
Ja, det kan ju inte varit så lyckat att stoppa ner lödningen i elden. Men fin är den.
Hej systrarna!
Nu ska jag vara så där besserwissrig som jag vet att ni både beundrar och älskar att jag är.
Ni vet att man kan koka vatten i en papperspåse – ja?
Av samma skäl är det inte heller någon risk att ställa en lödd kruka direkt i en eld. Men man måste se till att det finns något blött i den. Rent vatten eller en soppa till exempel. Koppar leder värme väldigt bra så även om krukan står på glödande kol så håller sig koppar och skarv alltid under 100 grader och eftersom även ”lättsmält” tenn smälter först vid 233 grader, och det tenn som användes av kopparslagare måste upp ytterligare en bit innan det smälter, så är det ingen risk.
Om ni tittar lite närmre på en kaffepanna i koppar så tror jag att ni kommer att hitta lödningar där också.
Men krukan är ändå inte utformad som ett kokkärl och varför den har den där bulan är en gåta. Bara till lyst kan det väl inte vara?
Så här ser kokkärlen ut. Lite mindre, ofta rund botten. Och en del är tillplattade för att man lättare ska kunna bära dem (i en rem om halsen?).
Men min krukas funktion är oviss. Större yta för gräddskumning (som Kicki föreslår) låter sannolikt. Kanske var det lite skvimphämmande också med den där formen? Frågorna hopar sig…
Och kopparkärlen också, ser det ut som.
Finns gott om dem på nätet – mest Tradera-bilder och de flesta är turligt nog redan sålda. Men bleckplåtsbulkruka har jag inte hittat någon bild på.
På Dalregementets museers hemsida hittar jag en oväntad etymologisk förmodan: ”Varför bulkruka? Det kan bero på bulformen men det kan också hänföras till vardagsuttrycket för ärtsoppa: ’ärtbula’.”
Wiki: Bulkruka, även kallat bulkärl, är ett dryckes- och kokkärl med lock av metall. Till formen är det runt och bukigt, med rundad eller platt, pålödd och omvikt botten.
NE: bulkruka bulkruka, bulkärl , militärt dryckes-och kokkärl av koppar eller bleckplåt, runt och bukigt, med vid mynning, två hänklar och lock.
Googlar man bilder så finns din kruka med.
Ja, det var den informationen som från början fick mig att skriva ”kokkärl” i inlägget (se 11.22). Men sedan har jag blivit mer och mer tveksam till om den där större modellen, med bulan högt upp, verkligen varit ett kokkärl. De med rundad botten verkar bättre anpassade till att värma eller koka saker i.
PS. Menar du att
WikipediaGoogle redan hunnit fånga upp min bild? Måste jag kolla… Nä, hittar inte.OK, din typ av bulkruka om man ska vara väldigt korrekt.
Där är den ju! Om man söker på bulkruka och bild finns den numera med bland bilderna.
Den som söker hon letar!
Japp, så pass intressanta bilder att jag måste göra en liten uppdatering, tror jag.
Ska man lära sig bära krukor på huvudet gäller det nog att börja i tid! ;-) Gillar ditt kruk-inlägg… och din kruka med blommor i…
Tack Mia! Men jag tror inte man ska ge upp hoppet om att balansera saker på huvudet. När jag ser hur afrikanska kvinnor lägger upp sina skor, ett paraply eller precis vad som helst på huvudet, tänker jag att det vore allt bra praktiskt…
Det skulle ge begreppet ficktjuv några alternativa benämningar. ”Head-snatcher” till exempel.
Varför heter det ”badkruka”?
Jag har en liten liten bulkruka som rymmer 2 dl.Den har sin egen historia.
Min mor gick på Tekniska skolan i Stockholm, den som senare blev Konstfack.
Hon bodde inackorderad hos en gammal fru Boye och skulle fungera lite som
hjälp och sällskap till denna dam. När det var dags att köpa hem grädde tog den
gamla damen fram den lilla lilla bulkrukan och skickade min mor till mjölkaffären.
Så dog den gamla damen och bulkrukan hamnade här så småningom, där den numera endast utgör ett dekorativt inslag på ”kaffeburkshyllan”.
Jag tycker att antikrundan borde köra ett specialprogram hos er. Vem vet, till exempel, vad den lilla bulkrukan varit med om? Om den var tänkt som gräddmått från början eller något helt annat. Har den sådana där fästen för en bärrem? I så fall kanske den har varit i fält?
PS. Jo det där med badkruka reder Hellquist ut på ett bra sätt. I alla fall kruka, men sedan är det ju bara att sätta ihop det: Kruka, rädd stackare. Krake. Svensk dialekt kruker och norsk kruken, rädd, försagd, men även: nedböjd, krokig.
Det kanske blir lite tjatigt, men detta med kruka och fegis blev ju lite kul när den nya statyn av Karl XIII kallades en ”kruka bland lejon” till skillnad från Karl XII, som sitter i Kungsan på sin häst omgiven av mörsare (kanoner med extremt korta och grova eldrör) av många uppfattade som krukor, och därför kallades ett ”lejon bland krukor”.
Jag är lite trött på mig själv som inte kunde låta bli att dra denna till leda upprepade stockholmsguidefavorit.
Som gammal Stockholmsguide är jag glad att du tar det, så slipper jag!
PS. Fast hästen har sprungit sin väg…
Så har jag lärt mig ett nytt ord också – om jag kommer ihåg det. Din bulkruka – en STOR sådan är mycket vacker tycker jag. Dessutom hittade du din fina bild av en kvinnan med vattenkruka på huvudet. Låter fantastiskt med mamman och flickorna, men det är klart att man inte lär sig att balansera något på sitt huvud om man inte börjar tidigt. Det hade varit bra också för vår hållning om man hade varit tvungen att balansera något på huvudet då och då när man var liten. Dessutom är det faktiskt lättare att bära stora och skrymmande saker på huvudet om de inte är för tunga.
Ingrid
Bulkruka är lätt att komma ihåg – den är vad den heter: en bula!
Jag har för mig att vi i vår ungdom uppmanades att balansera böcker på huvudet, just för att få bättre hållning. Gick väl inget vidare, tror jag.
Oj, här blev det diskuterat. Hinner dock inte läsa nu, men fick ju i alla fall läst din inläggsuppdatering om debatten.
Tänk så många fotoögonblick man missat genom tiderna, och fortfarande gör, även om det är lättare och billigare att fota i dag (fast det kan ju också bli för mycket av det goda, så man inte hinner uppleva saker och ting bara för man skärmar av sig med en kameralins).
Precis, ibland är det ett val mellan att uppleva ögonblicket, eller att fotografera det!
ÅÅ härligt inlägg, vilken ritning du gjort, berättelsen om huvudsaken kruka även på huvudet och lite till! Jag säger igen det jag sagt förut att även kommentarerna är roliga att ta del av, en minibank av kunskaper som ger nöje! Tack för det!
Håller med, kommentarerna är halva inlägget – eller ofta mer än det!