Karin Englund

Främlingsleguanen är en behändig bok på 154 sidor, lätt att ta med i handväskan och lätt att plocka fram på tunnelbanan, i vårdcentralens väntrum och på fiket. Den verkar vara mycket läst eller i alla fall omdiskuterad, för jag får många kommentarer om den.

Reaktionerna går från ogillande huvudskakning – ”Otäck unge, det där” – till ett försiktigt: ”Gillar du den?” eller (som på vårdcentralen) en glödande kärleksförklaring till boken: ”Precis sån var jag också!” En skälmroman, säger baksidestexten. Det tolkar jag som en brasklapp för en svårfångad stil.

Det är en berättelse om ett klarsynt, ensamt och observant barn som antingen får sin röst av sitt vuxna jag, eller berättar själv som barn. Det kan alltså vara berättelsen om barnet, eller av barnet, i både fallen med bibehållen barnlogik, men med ett avancerat språk.

Jag har läst boken som att det är det mycket verbala barnet som för ordet, vilket den här passagen tyder på:

”Det är inte själva orden som är det största problemet, slår det mig nu. Det är de fullvuxna individernas rädsla för att jag kanske begriper innehållet. I vad jag själv säger. Eller, en än mer skräckinjagande tanke: i vad de säger.”

Oavsett vilket sätt man läser på, vill man att stilen ska vara trovärdig. För det mesta flyter berättelsen på och är både spännande, sorgligt och roligt. Men den har sina språkliga brister. Om det hade varit meningen att låta ett lillgammalt barn föra ordet – om än med ett med ett delvis missuppfattad ordförråd – borde det ha skevat mer. Nu är det i stället en lillgammal prosa, med störande överdrivna formuleringar, lite här och där. Det är svårt att ge exempel, för allt hänger ju ihop. Dessutom kanske det som passerar som någorlunda normalt brådmoget barnspråk för mig låter konstigt för andra. Eller tvärtom. Men jag tycker inte att man ska använda ett ord som ”ruelse” två gånger, tätt inpå varandra. Eller ”förtära” i stället för att äta. Det blir i lillgamlaste laget. Och jag störs av tillkrånglade ord som detektera, obstruera, visualisera och inducera.

Men bortsett från det är det en klarsynt skildring av hur det är att vara barn till självupptagna och förströdda föräldrar. Boken innehåller också dagis- och barnpsykologskildringar i klass med Lena Anderssons barndomsbok ”Var det bra så?”

Jag undrar vad kvinnan på vårdcentralen menade med sitt ”Precis sån där var jag också”. Vi hann aldrig fortsätta samtalet, men jag skulle knappast tro att hon rymde från dagis som femåring för att bo ensam med en ödla i ett halvår. Eller att hon ljög och stal och begick hemfridsbrott. Men jag tror att hon känner igen den där barnbelägenheten: att förstå mer än man kan uttrycka, att inse när vuxna gör sig till, att känna ansvar för sådant som man inte kan göra något åt och lusten att fixa det man vill ha, på enklast möjliga sätt. Och kanske behovet av frihet, som kan resultera i en dagisrymning.

Själv är jag till exempel fast övertygad om att jag tillbringade mina första två skolår i en skrubb bakom skolsalen. Eftersom jag lärde mig läsa tidigt blev det outhärdligt tråkigt på lektionerna. Då upptäckte jag en liten dörr längst bak i klassrummet till den fönsterförsedda kattvinden. Där låg drivor med tidskrifter från pappersinsamlingen. Året Runt och Allers fyllde mina skoldagar. Kan jag verkligen ha lämnat klassrummet helt och hållet under två år? Troligen inte. Den namnlösa huvudpersonen i Främlingsleguanen slinker också undan vuxenkontrollen: ”Några månader har passerat sedan jag hoppade av dagis.” Kanske inte några månader, men länge nog för att det ska kännas som några månader.

Jag minns också hur jag tidigt lärde mig att se upp med uttryck som ”ingredienser” och ”befogenhet”. Det var ord som jag snappat upp och förälskat mig i för att de betydde något mycket precist. Vuxna tyckte det var omåttligt roligt när ett barn använde sådana ord. Så jag passade mig lite. Hemma gick det bra, men inte hemma hos kompisarna. Men leguanens vårdnadshavare är ju bara fem år, så hen har inte riktigt insett att det är bäst att ligga lågt ibland, även språkligt.