Oturlig tajming – eller bristande omvärldsanalys

frimärkeI dag, den 3 april, öppnade Ponnyexpressen sin mer än 322 mil långa rutt från Missouri till San Fransisco. När jag läste om den som barn i något urgammalt tidningslägg på vinden, bestämde jag mig för att jag skulle jobba där en dag. Drömjobbet – 400 hästar, 160 skjutshåll och hundratals ryttare.

Nog skulle det finnas plats för mig också. Om de inte anställde kvinnor, fick jag väl klä ut mig till man. Det hade jag ju läst om att man kunde bli tvungen att göra ibland. Som till exempel National Velvet. 

Den första expressturen med 49 brev vinkades av med fanfarer och många dignitärer. Den gick i full galopp och efter en och en halv mil väntade en ny häst, medan ryttaren förväntades klara 15 mil innan han blev avbytt.

rutt

Illustrerad karta av Ponnyexpressen 1860, finns på Library of Congress

Det går bra att följa Ponnyexpressens rutt med bil idag. Beräkna minst 44 timmars körning, råder oss turistinformationen. Första turen tog elva dagar, sedan tog det normalt tio dagar, vilket betraktades som mycket snabbt. De där 49 breven som lämnade Missouri den 3 april kom alltså fram till San Fransisco den 14 april.

lucky

Besvikelsen var svår när jag efter några år insåg att Ponnyexpressen bara existerade ett drygt år!

Man hade lite otur med tidpunkten för starten kan man nog säga, eller egentligen brast man väl i omvärldsanalys. I oktober året därpå var den första telegraflinjen mellan öst- och västkusten i USA klar och behovet av att skicka brådskande meddelanden med häst och ryttare upphörde.

Men i populärkulturen är den fortfarande populär. Lucky Luke, mannen som drar snabbare än sin skugga har så klart varit Ponnyexpress-ryttare i en berättelse som heter just Ponnyexpressen.

Det här inlägget postades i Att läsa, historia, Livet. Bokmärk permalänken.

22 svar på Oturlig tajming – eller bristande omvärldsanalys

  1. Musikanta skriver:

    Hade vår egen ”ponnyexpress” något namn? Vet bara att posten delades ut på samma sätt i början.

    • Karin skriver:

      Jag vet inte riktigt vad det hette, men från 1630-talet hade vi postbönder med ett par tre mils mellanrum, som ansvarade för posten, genom ett slags stafettsystem. De fick ta sig fram lite som de ville, fram till 1642 då måste rida för att det skulle gå fortare. Sen kom diligenserna på 1700-talet, tror jag, för att mans skulle kunna skicka tyngre saker också.

  2. Karin på Pettas skriver:

    Även här på ”min” ö har det funnits någon form av ponnyexpress.
    Först roddes, seglades posten hit över havet och sedan väntade hästen…

    Så synd att du gick miste om ett trevligt arbete som postutridare…
    Bytte man bara häst under de här 14 dagarna eller byttes även ryttaren ut?

    • Karin skriver:

      Posthistoria är spännande! Och extra spännande måste de ju bli i övärlden. Ingen post när isarna är osäkra, väl?

      Hästen byttes efter en och en halv mil, ryttaren efter 15 mil… Det var ju hästarna som hade det tyngsta jobbet och det galopperades hela vägen.

      Ja, efter den där besvikelsen över att jag inte kunde bli postryttare tappade jag liksom intresset för min framtida karriär. Det fick bli som det blev. Och det blev det ju.

  3. Skogsgurra skriver:

    Det där med att dra snabbare än sin egen skugga låter ju nästan omöjligt. Inte sant?

    Det intressanta med vissa uttryck är att dom går rakt in i huvvet utan att man funderar över innebörden. Men gör man det så inser man att just detta är vad alla gör. Ingen kan dra långsammare än sin egen skugga. Kausalitet kan vara bra att tänka på när man funderar över fenomenet.

  4. LupusLupus99 skriver:

    Jag har vissa minnen av tv-serien om Ponnyexpressen; ”The Young Riders”.

    • Karin skriver:

      Den missade jag! Vore kul att se. Ser ut som om alla ryttarna är killar. Visst hade det varit spännande att smuggla in en förklädd tjej i stället?

  5. Pysseliten skriver:

    Idag fick jag lära mej något helt nytt här igen! Jag har nog hört talas om Ponnyexpressen, men visste inte vad det var! Och idag känner barnen inte till vad en petskiva är eller knappt vad man har frimärken till!

    • Karin skriver:

      Vi har sparat en telefon med snurrskiva på landet, bara för att. Mycket som blir obegripligt när man byter teknik. ”Lägga på luren” eller ännu ålderdomligare, som engelskans ”hang up”. Och vad ska framtidens frimärkssamlare ägna sig åt? Byta allt mer nötta frimärken från 1900-talet och tidigare…

  6. hyttfogden skriver:

    Intet är nytt under solen, som man säger, och för att kunna hålla ihop stora erövrade riken måste man ha en fungerande kurirverksamhet. Djungis organiserade under sin tid vid makten, slutet elvahundratalet början tolvhundra, postryttare som skulle rida mellan de olika härarna som han hade utspridda i Asien.

    Kurirena var till en viss del fredade, de hade särskilda kännetecken och kurirväskan fick de aldrig någonsin lämna ifrån sig. Hållställena var många, tätt emellan dem då hästen byttes ut men ryttaren var densamme från start till mål. Visst gick det illa ibland, att slå ihjäl en kurir och ta dennes kläder och väska och göra en trojansk häst
    för att lätt ta sig in i fiendens läger förekom. Men i stort sett fungerade det. Om naturen kallade fick man sköta om det i förbifarten ofta från hästryggen.

    Ett känt exempel på hur illa det kan gå har vi från år 1739 (vill jag minnas) då Malcolm Sinclair skulle rida hem från Turkiet. I Breslau lämnade hans eskort honom varefter förföljande ryssar hann upp och slog ihjäl honom och fick tag i de
    viktiga dokument han skulle lämna till Fredrik I i Sverige. Som bekant blev resultatet en lång visa som gärna och ofta sjöngs av allmogen.

    • Karin skriver:

      Ett hederligt gammalt yrke alltså! Ryttarna hade, utöver postsäcken som de satt på, med sig en vattensäck, en bibel, ett signalhorn en revolver och valfritt gevär. Om något skulle gå på tok måste postsäcken skyddas till varje pris. Precis som hos Djingis Khan.

      Jag ger mig 17 på att du kan Sinclairvisan – alla 90 verserna!

      • hyttfogden skriver:

        Nej bara första versen och lite på den andra utantill. Nån måtta får det va! Men Eldarevalsen kan jag sjunga rakt av och Lejonbruden samt Ebba Brahes klagan. Jag brukar träna på texterna när jag åker hem från Konsum. Eldarevalsen räckte
        fram till gården Tratängen en gång i tiden men så drog dom ner
        hastigheten på en sträcka från 70 till 50 km och då blev det
        avtaget vid Backeberga ca 1 km före Tratängen. Fast man måste ju hålla samma tempo i sjungandet om jämförelsen inte ska bli fel. Se där ett räkneexempel för redaktörns julnötter.

        • Karin skriver:

          Just det: Om Eldarevalsen tar slut 1 km tidigare när man sänker hastigheten från 70 till 50 km, hur långt är det då till Konsum?

  7. Kulturchefen skriver:

    Men varför heter det lur? Är inte det ett konstigt ord egentligen?

    • Karin skriver:

      Lurigt ord, det där. I betydelsen luras (som första april) är ursprunget dunkelt. Men en lur som i posthorn, vall-lur och liknande är lite släkt med lie och har att göra med skära ur och urholka och liknande. Tror jag.

    • Cecilia N skriver:

      Jag tänker att det har med kohornsinstrumentet att göra. Antingen tutar man i det, eller så stoppar man in den smala änden i örat och så får kontrahenten prata i den vida.

      Riktigt varför horn blir lur vet jag inte, men då får man väl se från nåt annat håll. Kanske är ’lur’ släkt med ’ljud’.

Kommentarer inaktiverade.