
Jag skulle ju bara ta en bild på regnmolnen…
Typiskt aprilväder med strålande sol, men mörka skyar rakt föröver när vi for mot landet och påsken. Jag tryckte ner sidorutan på bilen för att ta en bild av de gråblå molnen, men då hakade något upp sig och det gick inte att få upp rutan igen. Det surrade lite hjälplöst inuti bildörren, men rutan var försvunnen i djupet.
Och just då brakade värsta skyfallet loss. Det blev rätt så blött i bilen, så vi svängde in på en brädgård och fick plast och gaffatejp, för att täcka rutan hjälpligt. ”Vi får värma oss när vi kommer fram” tröstade vi varandra ”hett kaffe, torra kläder och upp med fötterna på varma elementet!” Men när vi kom fram var det elavbrott. Kalla element, inget ljus, inget vatten och frysen läckte (ja vi borde ha frostat av för länge sedan). Inget kaffe, inget att värma fötterna på.
Och vi till att klaga och kolla med Vattenfall och bete oss. Tills vi sansade oss och sa att tre strömavbrott på en månad visserligen är illavarslande och tyder på dåligt underhåll, men det finns många ställen på jorden där elavbrotten är vanligare än motsatsen. Och att många skulle vara glada om de fick limpmacka och mjölk till middag.
Just då pekar redaktörn ut över sjön: Är det inte storlommen?
Visst är det det. Men så trevligt! Storlomparet håller till på andra sidan vattnet, vid ön. Men det händer att de kommer över till vår sida. De brukar dyka upp precis efter islossningen och säga hej. Jag hann inte få tag i kameran och hitta stövlarna och ta mig nedför slänten förrän de givit sig av en bit ut mot ön. Ena lommen dök, den andra kan anas på denna bild.
Jag har en speciell relation till storlommarna i vår sjö, sedan den där sommaren då jag nästan höll på att bli adoptivmamma till en storlomunge. Ser fram mot att de ska komma till bryggan och presentera årets unge. Och det ska bli fint att höra deras stillsamma ”orrrp” när de patrullerar strandkanten i sommar och deras rop om kvällarna.