Oj, vad det går fort! Bara man vänder ryggen till händer det hur mycket som helst i trädgården. Medan jag har förlustat mig i arkivsammanhang i förra veckan har växtkompisarna i rabatterna fortsatt enligt sin egen kalender. Det är lika spännande varje vår. Är alla kvar? Har det kommit några nya?
Jodå, de finns kvar, med något undantag. Här, som avslutning på perennrabatten, stod ett löjtnantshjärta. Det gör det inte längre. Verkar vara favoritföda för sorkar eller något annat djur som gillar rötter. Alldeles borta.
Ja, ja, bilden avslöjar att det är en del kvar att rensa också och det ska man helst göra i maj. Jag har ju några dagar på mig.
Men mimosan blommar för fullt. Eller mahonian då, som också kallas nordens mimosa. 
Och vad kan det här vara för liten filur. Ser nästan ut som en fågel. Eller någon slags insekt. Det är en dillpionknopp. Pionen har etablerat sig fint efter flytten för ett par år sedan. På den plats där den bodde förut blev det avloppsanläggning.
När grävskopan kom kastade jag mig framför den som den värsta miljökämpe och ropade: ”Stopp!” Den snälla grävskopsgrävaren erbjöd sig att ta upp den med skopan, men jag avböjde. Hur skicklig han än var ville jag nog handgräva mina pionplantor.
Och här har vi
klematis och klätterhortensia på ladugårdsväggen och sockblomma i rabatten.
Kul att se dem igen i full fart!
Sorgebarnet i sammananhanget är trilliumplantan. Den har funnits i rabatten i femtio år. Den var min farbrors stolthet; han brukade visa besökare hur fint den växer med sina tre blad i alla våningarna. Den var en kraftig tuva med ett femtiotal blommor som jag till och med tog snittblommor av vid högtidliga tillfällen. Men så tyckte några besökare att det var en trevlig växt och tog med sig halva tuvan. Den amputationen har den a
ldrig repat sig efter.
Den tynar långsamt bort. För några år sedan såg den ut som här ovanför. Ganska utglesad, men ändå en liten grupp med blommor.
Men i år verkar det bara vara en enda liten strånk kvar. Mina försök att köpa nya plantor och sätta bredvid har misslyckats. Ack om jag kunde fråga min farbror.
Eller finns det något annan som vet hur man får en trilliumplanta att trivas?
Nu blommar min stackars sista trilliumplanta tappert. Ville bara visa den så att ni förstår varför jag är så förtjust i den. Vitare än vitsippor. Och med de där envisa tretalen: tre kronblad, tre foderblad och tre… vad kan det heta, det som sitter lite längre ner på stjälken… blad? Så enkel och så otroligt fin! Visst gillade jag den väldigt mycket när det var en tuva med trettio- fyrtio blommor, men nu när det bara än en kvar blir jag alldeles tårögt när den blommar och klappar den lite försiktigt på huvudet.
Och här har vi övriga lördagsbloggares syn på tycke och smak. Ska bli intressant att läsa vad det skriver om detta svåra ämne: 
