Karin Englund

Hackspettsfik

Postat den 5 juni, 2014 av Karin

Sådana här träd har vi också. De ser lite malätna ut och det är det som är finessen. Det är hackspettarnas favoritfik.

hackspetthotell Vi driver hotellrörelse också, tror jag. I alla fall finns det gott om träd med stora hål i i vårt närområde, där spillkråkan kan boa in sig. Sådana där stammar som efter ett tag blir så perforerade av bohål att de plötsligt en dag viker ner sig och kvar står en högstubbe. Att det finns spillkråkor i nejden är alldeles uppenbart. De gillar att trumma så att det hörs vida omkring. Gärna tidigt på morgonen. Det är sällan man får syn på dem. Men idag satt en liten spillkråka på vägen hos oss.

spillkråka2 Den verkade inte må så bra. Ont i vingen? Hen satt där och hoppade bara motvilligt i sidled ett par decimeter när jag försökt förklara att det inte var någon bra plats att vara på. Jag insisterade. Hen hoppade en bit till. Undrar om det var en unge som misslyckats med första flygturen? Den verkade inte riktigt så stor som en fullvuxen spillkråka, men å andra sidan för stor för att vara unge. Och är det inte väldigt tidigt för en spillkråkeunge att börja försöka flyga?

När jag kollade ett par timmar senare var den borta. Hoppas den klarade sig, på något sätt.

Publicerat i #blogg100, Livet | Etiketter spillkråka | 22 kommentarer

Tummen i kläm? Jajamensan!

Postat den 4 juni, 2014 av Karin

Att klämma tummen i en hopfällbar trädgårdsstol är ingen heroisk skada. Det är snarast lite pinsamt. Det hjälper inte att det är en ovanligt ond trädgårdsstol, det är bara klantigt.

Men smärtsamt är det. Och hjälp vad svårt det är att fotografera med vänster hand dessutom! Men här ser man i alla fall ett begynnande färgspel. Det tilltar kan jag berätta, såväl färgintensiteten som smärtan.

Svärsonen hade en drastisk lösning på ett liknande problem. Han hade klämt stortån rätt ordentligt och smärtan var så otrevlig att han beslöt testa en metod som han hört talas om. Det som gör ont är framförallt trycket som uppstår när det blöder under nageln och blodet inte har någonstans att ta vägen. Då kan man borra hål i nageln och lätta på trycket… ”Iiiiih!!” utbrast jag vid blotta tanken, men han lugnade mig med att det inte känns. Man kan ju klippa naglarna, eller hur, så då kan man ju borra i dem också. Det gäller bara att hejda sig i tid.

gem Sagt och gjort. Han tog fram borrmaskinen, satte i finaste borrstålet, satte upp foten på stolen och hoppades att ingen av grannarna skulle titta in genom radhusfönstret. Så borrade han. Och det funkade!

För säkerhets skull kollade jag nyss om det finns något bra råd på vårdguiden om den här sortens situationer och har man sett: där rekommenderas samma metod! Om det bara är en tumnagel, som i detta fall, kan det räcka med att hetta upp ett gem och trycka genom nageln, så att man kan släppa ut lite blod. Intressant! Glödgat gem känns mindre brutalt än en borrmaskin. Men jag tar nog något smärtstillande i kväll och sover på saken.

Publicerat i Livet | Etiketter borra i nageln, tummen i kläm, vårdguiden | 21 kommentarer

Sverige är ett litet land…

Postat den 3 juni, 2014 av Karin

Å hej och hå! Idag bjuder DN:s kulturdel på något som ser ut som ett genomtänkt upplägg, men som lika gärna kan vara en slump. På sidan två i berömmer Johan Croneman gårdagens TV-pogram Babel (som jag tyvärr missade), dess ledare Jessika Gedin och framförallt en av gästerna i programmet:

Horace Engdahl, författare akademiledamot och tidigare Svenska Akademiens ständige sekreterare.

Han borde enligt Croneman alltid vara med i Babel. Nja, det är kanske att ta i, men han vann faktiskt Babels egen Melodifestival med en riktigt bra text.

Artikelrubriken lyder: Käftsmällar mot Kulturmannen

På sidan åtta i samma kulturdel fortsätter debatten om ”Kulturmannen” som inleddes av Åsa Beckman (DN 27/4). Idag går Ebba Witt-Brattström (som alltså är Horace Engdahls ex-fru) igenom en rad kvinnliga författares synpunkter på kulturmän, manliga monokulturer, med mera.

Hon har citerar en rad kvinnliga författares texter om män med ”en snillrik och ädel anda som ger löften om framtida storhet”, samt om de lidande och skapande männens behov av förgudning, något som kvinnor med sitt ”förtjusande och förtrollande sätt” langar till männen som det knark de är beroende av.

Vi diskuterade detta lite vid frukostbordet idag och redaktörns invändning mot Witt-Brattströms artikel var att den kunde handla om vilka stora egon som helst, affärsmän, politiker, makthavare i största allmänhet. Men efter omläsning kom vi fram till att hennes litterära exempel illustrerar att kulturmannen ändå tävlar i en egen division. En börsmäklare måste vara en framgångsrik börsmäklare för att samla beundrarskaror. Han kan inte leva högt på kommande framgångar, han kan inte vinna devota adepter, han får inte kvinnors beundrande omsorger och kärlek om han inte lyckas. Vem har hört talas om en missförstådd börsmäklare?

Kulturmannen kan i stället vinna poäng på sin svaghet, eller som Witt-Brattström citerar Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande: ”ingen var så bra på att göra en dygd av sina begränsningar, som han, att dölja svagheten och få den att se virtuos ut”.

Det behöver som sagt inte alls finnas något samband överhuvudtaget mellan de två artiklarna i DN idag, men i så fall är det ett av dessa sammanträffanden som verkligheten gillar att bjuda oss på då och då.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Debatt, konst, Livet | Etiketter Ebba Witt-Brattström, Horace Engdahl, Kulturmannen | 23 kommentarer

Avesta goes Mondrian

Postat den 2 juni, 2014 av Karin

Torget i Avesta är en omdebatterad plats. Det har diskuterats om man gjorde rätt när genomfartsleden gjordes om till gågata och man byggde köpcentret Plus. Borde man inte ha behållit allt som det var? Det tycker i alla fall konstnären Mats-Ola Burman som målade tavlan ”Minus Plus”.

En något romantiserad bild måste man nog säga att det är. Detta var också genomfartsled för ganska tung trafik och ett tätt trafikerat busstorg där avgaserna hängde tunga. Men borde man inte i stället ha anammat förslaget som den kända finska arkitekten Alvar Aalto skissade åt son kompis, Avesta-byggmästaren Sundh. Utsocknesbor tycker ibland att det var dumt att inte genomföra Aaltoplanen. Lite av den diskussionen kan man läsa om här.

Men nu har det i alla fall hänt något med det där omdiskuterade Plus-huset. Det har fått en knallblå fasad och lite fyrkantiga inslag i andra färger i mönster som påminner om Mondrians målningar. Rätt tufft, tycker jag och klart intressantare inslag i stadsbilden än innan. Och kolla papperskorgen i blått, nere till vänster, som matchar husfasaden. avesta mondrien

Dessutom är ju gamla stadshuset kvar på andra sidan torget, med sina fina planteringar. Bussterminalen är flyttad, biltrafiken går utan för staden i stället för rakt igenom. Så tokigt har det väl inte blivit?

Publicerat i Debatt, konst | Etiketter Alvar Aalto, Avesta, Plushuset | 14 kommentarer

Den gamla damen, kungen och kastanjerna

Postat den 1 juni, 2014 av Karin

Alen nere vid sjön är inte vilket träd som helst. Min farbror brukade kärleksfullt kalla den för ”den gamla damen”. Det är en ovanlig al, både med sitt växtsätt och sin ålder – så gamla och sirliga brukar inte alar bli. Hon har alltid funnits där och jag hoppas att hon räcker länge än!

Hon står där vid sjökanten och ser ut som om hon längtar efter att kasta sig i sjön.

Ett annat favoritträd är asken, kungaträdet. Kungen kommer alltid sist till kalasen och går först. Därför kallas asken för kungaträd. Asken får sina löv sist på våren och den fäller dem först på hösten. Men nu har kungen anlänt, så vi kan alla slappna av och sätta oss. Eller nåt. Det är askens mäktiga krona som syns bakom huset.

Och så har vi kastanjerna. Farfar satte fem kastanjer, en för varje barn, den första 1904. Fyra har klarat sig. Den kastanj som inte överlevde var den som han satte när min yngsta farbror föddes, men min farbror klarade sig fint ändå. Han blev hundra år.

Publicerat i Att odla, historia, Livet | Etiketter al, ask, kastanj | 6 kommentarer

Favoritserie

Postat den 31 maj, 2014 av Karin

Olgakatts sista lördagstema för maj är: Favoritserier i strip, magasin eller ruta. För något år sedan fick jag en tidning, med åtföljande prenumerationsinbetalningskort i brevlådan. ”Kvällsstunden” heter den och om jag alls skulle överväga att prenumerera vore det för seriens skull, Sympatiska Filip av Einar Lindberg.

Här har vi en ung dam som ber sympatiske Filip att hugga hål i isen. Snäll som han är gör han det. Men eftersom han vill göra sitt allra bästa förhör han sig om syftet. Ska det pimplas abborre, kanske? Nehej, inte det. Ståndkrok för gädda eller lake? Inte det. Borsta mattor eller skölja tvättkläder då? Nej inte det heller, utan olycklig kärlek.

kemikaliskt2 Är det bara jag som tycker att det är oemotståndligt komiskt med hans saklighet, blandad med förfäran.

”Så kemikaliskt gräsli’t!” har blivit ett av mina favorit-kraftuttryck. Fröken är också saklig, tycker inte att det behövs något jättestort hål för hennes del, men ändå ”skapligt” stort för att hon ska komma i. Filip undrar om det kanske skulle räcka med ett hål stort nog för huvudet, ifall hon skulle ändra sig ”på sista kardusen”.

Men det vill hon verkligen inte:”Inga dumheter. Gör ett ordentligt sopnedkast!”

Så han hugger upp en lagom stor vak. Till sist hoppar fröken i, men det visar sig vara bara ett par centimeter djupt gyttjevatten. De skiljs åt under ömsesidiga konstateranden att det allt var tur att hon inte stoppade ner huvudet i gyttjan.

Ja och så har vi ju Berglins, Liv Strömquist, Robert Nyberg, Sara Graner, Lena Ackebo, Nina Hemmingsson och många, många fler begåvade svenska serietecknare. Här först Sara Graner och sedan Robert Nyberg:

rövslickare

Då tar lördagstemat sommarlov för att återsamlas i september, med Tove som temavärd. Teman finns i sidhuvudet under rubriken Lördagstema.

Tack Olgakatt för fina majteman, tack lördagstemabloggarna för alla trevliga inlägg och kommentarer. Vi lär väl ses då och då under sommaren, på varandras bloggar, eller varför inte på utflykter i verkliga världen!

Här finns övriga lördagstema bloggare: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove .

Publicerat i Lördagstema | Etiketter Berglins, favoritserietecknare, Lena Ackebo, Liv Strömquist, Nina Hemmingsson, Robert Nyberg, Sara Granér | 16 kommentarer

Fågelskådardags

Postat den 30 maj, 2014 av Karin

Fiskgjusarna då? Hur går det för dem? Ack, det är tomt och öde i Pirets och Madis gamla hem. Någon har lagt en kraftig bom tvärs över boet som för att meddela att det är stängt. Men båda har setts där som hastigast i vår. Jag tror att dom bestämde sig att börja på nytt i ett annat bo. Det blev ju så mycket tråkigheter förra våren med den där Doris.

Men Irma och Ilmar hänger ihop och har hunnit få ägg. Jag är lite osäker på hur många ägg det är, Irma ruvar mycket plikttroget och reser sig aldrig upp när jag tittar in i boet. Ilmar kommer flaxande då och då med en fisk, eller bara för att kolla läget. Som på bilden. Precis efter att han satt sig bredvid Irma, lutade han sig fram som om han lyssnade på hennes hjärta (där var jag för långsam med avbildningen) och så flög han iväg igen.

Och så finns det ett tredje bo, i Lettland, tror jag (eventuellt i Litauen). Jag har inte lärt känna fåglarna så bra och vet inte ens vad de heter, men de har i alla fall hunnit få minst en unge, som man ser till vänster, bredvid äggen.

Uppdatering: Nu är alla tre ungarna kläckta i tredje boet. Bilden är från kameralänken i går.

Skulle man i stället vilja studera svart stork eller skrikörn går det också bra. På looduskalender.ee finns mycket att ägna sig åt. Men jag tror att jag nöjer mig med Irma och Ilmar, annars blir det inget annat gjort i sommar.

Publicerat i fiskgjusarna, Livet | Etiketter Fiskgjusar, Looduskalender | 5 kommentarer

Om man öppnar dörren till linneskåpet

Postat den 29 maj, 2014 av Karin

Så här års brukar jag bläddra igenom linneskåpet i det hus där det brukar bo mest folk under sommaren. Jag kollar till exempel att det inte smugit in sig någon linneduk bland lakanen. Det kan annars lätt hända att personer med lyxig smak (alternativt med noll koll på textilier) väljer största manglade finduken som underlakan.

lavendelfnas Det är bara att dra ut linneskåpets innehåll hylla för hylla och sortera. Men redan på första hyllan möts jag av denna syn. Jaha. Den framfusiga husmusen igen.

Hur i helsicke tog den sig in i linneskåpet och vad har den för övrigt där att göra? En ganska omysig musmiljö, skulle jag tro.

Jag skakade av hyllinnehållet och hivade det i tvättmaskinen. Men när jag skulle fortsätta saneringsarbetet – dammsuga, torka av – slogs jag av att det faktiskt luktade fräscht. Det brukar det inte göra där en mus boat in sig. Och i bakre hyllhörnet hittade jag en liten påse.

lavendelpåse När jag skakade ut lite av innehållet insåg jag att lavendel kan se ut precis som muslortar, faktiskt.

Men en lavendelpåse ska inte vara öppen på det där sättet, den ska vara ihopknuten med ett litet band. Som påsen som låg på nästa hylla.

Eller den den fina smårutiga på nästnästa hylla, som ser ut som en gammaldags gympapåse i miniatyr.

Tanken med att de knyts och inte sys ihop är ju att man ska byta lavendel varje år, men det har jag nog aldrig gjort. Den här lavendeln är minst från åttiotalet, kanske äldre och doftar hur intensivt som helst.

lavendelpåse2

Men för säkerhets skull har jag satt lite lavendel i rabatten utanför huset. Den klarade vintern, så i höst vågar jag nog skörda lite. Dessutom har jag brutit av lite häggkvistar, på inrådan av Hyttfogden, som musbekämpning. Det kanske rentav fungerar.

Då återstår myrkriget och jag är beredd att sätta in kemiska stridsmedel. Syrran rekommenderar Fun Light, som lär ta kål på dem, men när jag kollade idag fanns det inte på ICA! Undrar vad jag ska ta då? Någon annan lightdryck med syntetiskt socker?

Publicerat i Att odla, Livet | Etiketter lavendel, linneskåp | 21 kommentarer

Rättelser, tillägg, frågor och klarlägganden

Postat den 28 maj, 2014 av Karin

Uppdatering: Oj vad jag lär mig av alla kunniga kommentarer! Jag tar det blomma för blomma.

Det är olika bud om gårdagens blommor. Orange näva eller nejlikrot? Cessi N föreslår nejlikrot och det verkar stämma om man kollar runt lite.

röd blomma

nejlikrot2 Uppdatering: Cecilia får instämmanden från sakkunnigt håll. Jag tror vi vågar slå fast att det är nejlikrot.

Och så har vi de där blå klockorna som inte är blåklockor och inte heller knölklockor (för knölklockor kommer senare, de har inte ens några knoppar ännu). Men vad är det då?

Uppdatering: Klockhyacint säger Olgakatt (som har dem i både blått och rosa) och Annika.

Ja så var det dillpionerna då, som vill ha ett klarläggande. Det är inte så att det finns bara en primadonna. Det är ett helt primadonnagäng. Jag har fotograferat dem vid solnedgången och de ser kanske lite trötta ut, men de vill i alla fall vara med på bild.

Uppdatering: Det ÄR kanske inte dillpion trots allt. Annika lanserar tanken att det är herrgårdspion, eftersom dillpionen ska vara ännu ”dilligare. Så här skriver Odla.nu:Det är inte helt enkelt alla gånger att veta vilken man har. Dillpionen, Paeonia tenuifolia, blandas allt som oftast ihop med herrgårdspionen, Paeonia x hybrida, som är en korsning mellan den sibiriska pionen Paeonia anomala och dillpionen och kan ha mer eller mindre finflikiga blad.

Javisstja, fotbladingen. LL99 och SG var lite undrande inför namnet, med all rätt: Den heter inte fotblading utan fotblad, eller Podophyllum hexandrum och under det namnet finns den avbildad på nätet i olika stadier, med sin lilla vita blomma till huvud och med sin kraftiga orange frukt.

Den här lilla godingen kallar jag helt enkelt för smörboll, men jag misstänker att det kan finnas andra namn på den också. Någon som vet?

Uppdatering:Detta kära barn har många namn; daldocka (ranunkel) säger SG och bullerblomster säger Hyttis.

Annars tror jag nästan att jag har koll på det mesta. (Ja, ja, jag hör fnittrandet från rabatten där man förbereder nya överraskningar varje dag. Men jag överlistar er nog vad det lider!)

Den här lilla anspråkslösa blomman till exempel som plötsligt bara stod där idag och såg söt ut. Nog är väl det en spetsmössa?

Uppdatering: Annika instämmer och kompletterar med vit spetsmössa (tiarella cordifolia).

Och den där lönnplantan i bakgrunden har definitivt satt sin sista potatis. I morgon bor den inte längre i perennrabatten!

Publicerat i Att odla | Etiketter dillpion, fotblad, nejlikrot, spetsmössa | 14 kommentarer

Mums, sade kvickroten. Odlartips för nybörjare.

Postat den 27 maj, 2014 av Karin

Om man köper ett par säckar kogödsel händer det att man bestämmer sig för att vänta med att använda innehållet något år eller två. Då gör man klokt att lägga in säckarna i en bod, på en stenhäll, var som helst egentligen, bara inte på marken. För kvickrot och andra ogräs sniffar sig till sådant godis på långt håll och en vanlig enkel plastsäck är inget skydd; den tar de sig lätt genom.

Resultatet kan se ut så här efter ett tag: bara trassliga kvickrotsrötter och väldigt lite gödsel. Men annars tuffar det på i trädgården. Blommorna paraderar och nya kompisar dyker upp i rabatten och gamla bekanta dyker upp på oväntade ställen.

röd blomma konstiga klockor De här två har jag ingen aning om vilka de är, men fina är de ju.

Och så har vi gamla bekanta, som dillpionen – primadonnan med sinne för effekter och dramatiska entréer. Ser ut som om hon svept om sig en fluffig boa av något slag.

Sedan hittar jag en av de trevligaste och mest mångsidiga bekantskaperna i rabatten, en fotblading, på rymmen.

En halvmeter från rabatten står den och ser lite generad ut, med uppdragna axlar. Hur hamnade den där? Den gör inte så mycket väsen av sig nu, men i augusti kommer den att ha en stor knall-orange frukt under bladkragen! Säga vad man vill om odlandet, men enformigt blir det aldrig!

Publicerat i Att odla, Livet | Etiketter dillpion, fotblad, kogödsel, odlingstips | 13 kommentarer