
Välkommen till en ganska stillsam blogg
Här bloggar jag då och då om det som faller mig in. Försöken att göra det regelbundet har jag givit upp, men ungefär en gång i veckan kan det bli. Eller var tionde dag. De senaste åren har det blivit en hel del om akvarellmåleri och det kommer det nog att bli även i fortsättningen.
Läsvärt på andras bloggar
- Äventyret framtiden 0
- Beskrivarblogg 0
- Den skrattande språkpolisen 0
- Embryo 0
- Eva Swedenmarks värld 0
- Frostflickan 0
- Kära blogg 0
- Lena i Wales 0
- Lövestam 0
- Nillas medelålderskrisfrågespalt 0
- Om livet runt alvaret 0
- På livets trassliga bastmatta 0
- Paulas pörte 0
- Professorns ultradrömmar 0
- Timmer och masonit 0
-
Gott nytt år!
Publicerat i Okategoriserade
14 kommentarer
Men nu får dom väl ge sig…
Det är mycket politik nu. Men något extra val blir det (nog) inte. Och då kan det hända att det val som inte blir av kallas för valkadaver. Trodde jag i går morse när jag hittade den här rubriken i Svenska Dagbladet. Och så tänkte jag att nu får dom väl ge sig! Både journalisterna och de rubriksättare som är alltför pigga på att spetsa till det.

Men så läste jag vidare och insåg att jag just i detta fall hade fel. Det VAR en val, som hade strandad och dött. Och – här varnas känsliga läsare – kadavret hade svullnat upp när det bildats gaser i det och sedan blev det liksom pyspunka och luften gick ur. För en gångs skull en rubrik som kortfattat och sakligt återger artikelns innehåll!
Hela listan!
Nu har språkrådet listat nyorden för 2014. Eller i alla fall de ord som fått ny eller ökad användning under 2014 – några är decenniegamla eller mer. Som alltid är det en blandning av krystat, svårbegripligt och fyndigt.
Att Attefallshus skulle dyka upp var väl väntat, liksom ”klickfiske”, dvs försök att få så många klick som möjligt på ett Facebook-inlägg eller på annan plats på nätet. Begreppet ”fringisar”, dvs extra tjänsteförmåner utöver lönen, har utökats med ”kringisar” som städhjälp, eller till exempel Googles erbjudande till kvinnliga anställda att få frysa sina ägg, för senare graviditet, så att de kan jobba på utan att distraheras av barnafödande. (Hallå Google, ett litet tips: Ordna med bra villkor för småbarnsföräldrar i stället, kortare arbetsdag, flexibla tider och välfungerande förskolor. Mycket bättre, även för Google, för det finns inga som använder sin arbetstid så effektivt som småbarnsföräldrar.)
Visst ja, nyordslistan var det. Matnationalism känns inte som något som kommer att bli ett ord i var mans mun. Köttnorm däremot kanske kan vinna mark, eftersom det är något som kommer att diskuteras framöver; hur mycket kött kan och bör vi äta för vår egen skull och för klimatets.

Undrar vad farmor och farfar skulle ha sagt om dagen köttnorm, på ungefär 85 kilo kött per person och år.
Selfien har förstås fått en uppföljare i ”usien”, där man tar en bild på sig sälv och någon kändis. Trafikmaktordning är kanske användbart när man ska stadsplanera? Men det nyord som jag tycker är det mest funktionella, om än inte särskilt spralligt är ”sekelsiffra”. Behändigt och lättbegripligt. Ett ord som vi borde haft för länge sedan. ”Sekelsiffra ska anges om försäkringstagaren är över 100 år” skriver Försäkringskassan och det fattar man ju vad det betyder.
I handen
”Mästerskapet kan man läsa i handen”, sade en teckningslärare en gång till mig. ”Det är så man upptäcker förfalskningar när det handlar om porträtt: taffligt målade händer.”
Men eftersom de flesta konstförfalskare vet med sig att det är svårt att måla händer, nöjer de sig ofta med att förfalska landskap, blomstermotiv och annat lättmålat.
Zorn var bra på händer. Till och med fiolspelande händer gav han sig på, händer som verkligen inte beter sig som händer brukar. 

Eftersom jag ritade oavbrutet en gång i tiden och eftersom min kloka far ansåg att ritpapper var till för att användas, hade jag obegränsad tillgång till ritmaterial. Jag producerade tusentals handteckningar som de här ovanför. Jag har förstås slängt alla teckningarna, så den här bilden är ur en teckningsbok av Bruce Robertson.
Till vänster har vi en målning av en konstnär som nog borde ha jobbat lite mer just med händerna. Kanske de kunde ha varit lite mer stiliserade – eller naturtrogna? Nu ser de bakvända ut, för många fingrar och lite för stora. Men konstnären – Jules Schyl – måste har varit nöjd med den eftersom de får dominera bilden.
Porträttmålare vill gärna placera något i handen på sina motiv. Här har vi Zorn på ett självporträtt, med cigarrett i handen. Och i högerhanden anar man en tändsticksask.

DET är mästerskap, att måla en hand så att det syns vad som finns inuti den!
Men just det där med rökverk i handen har skapat kontroverser på senare tid. De här två läkarna var mycket framstående och uppskattade på sin tid, Ernst Westerlund (japp, han med pelargonerna och med Lev Tolstoy som svärson) till vänster, målad av Wilhelm Smith och barnläkaren Adolf Lichtenstein till höger, målad av Bo Beskow.
Hur lämpligt är det att visa en rökande läkare – och särskilt en barnläkare – med cigarren i högsta hugg? Det frågar man sig, till exempel i Svenska Läkaresällskapets hus, där porträttet av Lichenstein hänger på bästa plats intill föreläsningssalen. För några år sedan pågick en livlig debatt om att tavlan borde flyttas så att ”vår kollega kan få fortsätta att bolma sin cigarr mera i avskildhet”. Jag vet inte hur det gått med den saken. Jag skulle nog själv vilja ha det kvar på en framträdande plats, för det är ett fint porträtt av en skicklig konstnär och då är jag beredd att bortse från cigarren i handen.
I handen är veckans lördagstema. Ett klurigt tema tycker jag, liksom övriga teman som vi fått av Pettas-Karin denna månad – tack Karin! Här finns lördagstemabloggarna: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove
Publicerat i Att måla, historia, konst, Lördagstema
Etiketter Adolf Lichtenstein, Bo Beskow, Dr Westerlund, Jules Schyl, porträttmålning, Wilhelm Smith
41 kommentarer
Jatack, lite…
Av alla konstiga samtal och synpunkter som man snappar upp i julrushen ligger några kvar i hjärnan och gnager. De där obegripliga, eller de där som man kanske borde ha följt upp på något sätt. Hjälpt till – eller sagt ifrån.
Som samtalet i leksaksbutiken, mellan en pappa och hans dotter: ”Nej, det här är bara killgrejer, fattar du väl. Tjejgrejerna är här borta…” Tjejen i fråga vred sig nästan i spiral när de gick bort till tjejavdelningen, medan hon längtansfullt tittade bakåt på killgrejer som radiostyrda bilar och annat spännande. Eller bland matbutikens hyllor där ett par ungdomar vände och vred på förpackningar med gåtfullt innehåll: ”Fjälster? Har du ätit det någon gång?”
Och så i kön till kassan i bokhandeln häromdagen, där den stressade expediten frågade den lika stressade kunden om hon ville ha boken inslagen. ”Jaa, lite…” sa kunden bedjande.
Expediten frågade inte ens hur hon tänkte utan slog bara in som vanligt.
Mig frågade expediten om det var present eller julklapp. Jag undrade vad skillnaden var. ”Julklappspapper eller presentpapper, såklart”, sa expediten.
”Julklappspapper”, sa jag och blev en smula förvånad över resultatet. Fint inslaget, visst, men väldigt ojuligt med det strama mörkbruna paketet. Jag undrar fortfarande hur presentpappret såg ut.
Man nu är alla klappar öppnade och de julklappspapper och snören som inte går att återbruka är uppeldade i öppna spisen. Jag vet att de kanske borde gå till pappers-återvinningen, men sedan urminnes tider – eller i alla fall mannaminne – har jag eldat upp julklappspappren så det är lite svårt att sluta. Det ingår på något sätt i jultraditionen.
God fortsättning på julhelgerna hörni. Ta det lugn och läs gärna Granen av Tove Jansson. Här finns en kort sammanfattning, som inte gör den rättvisa, men som kanske kan inspirera till läsning. Om inte annat kan den vara bra vaccin mot nästa års julstress.
Publicerat i Att tolka, Livet
Etiketter granen, julklappspapper, julstress, Tove Jansson
23 kommentarer
Förr i tiden
Det finns många slags förr i tiden. Som när någon som lär sig svenska inte riktigt fått grepp om skillnaden på ”förut” och ”förr i tiden”. Då kan det bli: ”Förr i tiden, i torsdags.”
Eller när man försöker sortera upp gamla och nya foton i olika kartonger och upptäcker att det finns olika meningar om epokerna. De bilder som för mig hör till kategorin ”relativt nytagna” hamnar definitivt i högen ”förr i tiden” för barnbarnen. ”Jamen hallå, hörni, det var ju faktiskt bara… eh, okej då, 40 år sedan.” På sätt och vis historia. Men ändå så nyss.
Det var nog så begreppet samtidshistoria uppstod. Det är nämligen, enligt en av många definitioner, sånt som vi fyrtiotalister minns.
När jag berättar för barnbarnen om min barndom blir det uppenbart att jag är född förr i tiden. Såklart. Dessutom stärks det intrycket av vår ålderdomliga livsstil, med vedspis, utedass och stortvätt nere vid ån.
Om jag försöker föreställa mig hur det var för mina far och morföräldrar när de var små hamnar jag på 1800-talet och det, om något, är ju verkligen förr i tiden!
Här är en (färglagd) bild från pingsten 1911. Farmor och farfar med sina fem barn. Farfarsfar sitter med min yngsta farbror i knät. Pappa är tvåa från vänster. Min pappas barndom var nog inte så olik min egen, egentligen, medan farmor och farfar i sin avlägsna 1800-talsbarndom hade det betydligt tuffare på många sätt.
Här har vi samma hus idag, eller i alla fall förra vintern. För farmor och farfar och deras fem barn var det rymligt. Nu känns det lagom som sommarbostad åt Redaktörn och mig.
Karin på Pettas ger oss lördagsteman i december. Här finns övriga lördagstemabloggare: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove
Jag köpte tulpaner – ni kan aldrig gissa vad som hände sedan!

Nä, jag skojar bara. Jag antar att alla som har ett Facebookkonto är lika trötta som jag på ”klickbeten”, eller clickbaites. Alltså sådana där rubriker som ska få oss att klicka på en rubrik som låter spännande, bara för att upptäcka att det inte var så märkvärdigt. Som att köpa en kvällstidning på grund av löpsedeln.
Detta är förstås vad som hände. Tulpaner vissnar. Det gör de alltid.
Och ungefär lika poänglösa är alla historier som poppar upp på Facebook, eller i andra sammanhang på nätet och som bara handlar om en sak: så många klick som möjligt, eftersom det är på läsarklick som reklamsajterna tjänar pengar.
Nu finns det webbsidor för parodier på sådana där klickbeten. Och dessutom klickbetesgeneratorer, med förslag på häpnadsväckande rubriker, som ska få folk att klicka. Som denna.
Och jag har inte ens valt ut de tramsigaste i de här två exemplen. Det finns mycket värre. Och idén är förstås att försöka sänka hela klickbetes-idén. Dessvärre tror jag att de riktiga klicksamlarna tar den på allvar! Om någon vill försöka själv så finns länken här. Men man kan ägna sig åt roligare saker en söndagseftermiddag. Som Lottens julkalender, till exempel. Man gissar på listiga ledtrådar och om man har tur vinner man en finfin T-shirt!
Publicerat i Att tolka, Debatt
Etiketter click-baits, clickbaites, klickbeten, Rätt ögonblick, tulpaner
9 kommentarer
Surr
Jag slår vad om att de allra flesta från ungefär femtio-årsåldern och uppåt tänker på kaffe när de hör ordet surrogat. Under andra världskriget och åren efter det var det inte bara ont om kaffe i Sverige. Bensin och drivmedel till livsmedelsproduktion måste importeras, eftersom vattenkraften ännu inte var utbyggd. Så även om det fanns sockerbetor i landet, var det svårt att framställa socker i större mängder.
Kristidskokböckerna rådde husmödrarna att koka lingonsylt med morötter som sötningsmedel. Korngryn användes i stället för ris och till julskinkan kunde man till exempel försöka få tag i en grävling. Såvida man inte hade möjlighet att ha egen gris förstås, något som alla hushåll på landet uppmuntrades att ha.
Eftersom många av de inkallade var jordbruksarbetare minskade jordbruksproduktionen. Ransoneringarna fortsatte några år efter kriget, fram till 1951. Mjöl, smör, kött, grädde, ägg och socker var bristvaror.
Mjö
lken var nog aldrig ransonerad (tror jag, någon som vet?) men äggen.
Turligt nog hade farmor både höns och ko.
Det var tydligen lite känsligt det där med privata ägg, för min mamma har berättat att hon och farmor använde kodordet ”prästkragar” när det fanns ägg att hämta hos farmor.
Besparingstipsen var många. Grötkastrullen skulle inte diskas ur (slöseri med både näring och varmvatten!) utan kunde stå med vatten i till nästa dag, för nästa grötkok. Smör kunde drygas ut med kokt potatis…
I en norsk kokbok som översattes till svenska finns recept på hur man tillagar kråkungar, som till skillnad från vuxna kråkor ansågs vara riktigt läckra. Och så kaniner förstås!
Men javisstja, surrogat vad det ju. Jag tror att ordet surrogat fått sin negativa klang av kaffesurrogat, eller ”surr” som det kallades. Det GÅR inte att ersätta kaffe, för det är koffeinet man är ute efter. Annars betyder ju surrogat helt enkelt ersättning för något annat.
Det är Karin på Pettas som förser oss med teman för december och här finns övriga lördagsbloggares surrogattexter: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove
Publicerat i historia, Lördagstema
Etiketter beredskap, kristid, ransonering, surrogat
35 kommentarer
”Off you go!”
Här blir det lite mer om fotografen Jimmy Nelson, vars historia är fascinerande och tänkvärd. Hans pappa var geolog och arbetade för oljebolag i olika delar av världen.
När Jimmy var sju år var han redan vittberest och hade inget emot det, men hans föräldrar skickade honom till en internatskola i England. Inte alls kul, tyckte Nelson, men föräldrarna envisades med att det var bäst för honom.

I sextonårsåldern fick han malaria under ett besök hos föräldrarna och var riktigt illa däran. Då kunde han väl få stanna kvar hos dem, tyckte han, men det tyckte inte pappan och mamman: ”Off you go!” Tillbaka på internatet fick han en handfull ospecificerade piller mot malarian. Ett par dagar senare hade han tappat sin kalufs. Helt skallig!
Han ordar inte så mycket om hur det kändes, men det kan ju inte ha varit så kul att förvandlas från en skönlockig yngling till vad han själv ansåg vara ett UFO.
Det ledde till att han tillbringade mycket tid på biblioteket och han gillade särskilt tidskriften National Geografic, där han kunde läsa om olika ställen han varit på och platser som han skulle vilja åka till. Där såg han en bild av tibetanska munkar, unga killar som han själv och alla utan hår! Så han bestämde sig för att ta sig dit, vilket han gjorde. I två år fotvandrade han i Tibet och tog en och annan bild med sin instamatic-kamera.
Väl hemma igen blev alla förvånade att han levde. Och så fick han rådet att skicka sina bilder till någon tidning för publicering och på den vägen är det.
Utställningen med hans bilder på Fotografiska i Stockholm pågår till den 1 februari 2015.
I bästa tänkbara ljus
Jag skulle ju berätta om Jimmy Nelsons utställning på Fotografiska i Stockholm. Men för att kunna göra det skrev jag först om Edward Curtis. Nelsons fotografier bygger på samma idé som Curtis: att dokumentera kulturer och folkgrupper som makats ut i marginalen. Båda vill skildra de försvinnande kulturerna i bästa tänkbara ljus. Och båda har blivit kritiserade för det, för att exotisera, för att idealisera och manipulera. Men, säger Nelson, är det inte vad (nästan) alla gör när det är fotodags? Från de uppsträckta familje-fotografierna i finkläder förr i tiden till dagens ”så-snygg-som-möjligt”-selfies.
Bilden till vänster är från Alaska, tagen av Curtis. Den till höger från norra Sibirien, tagen av Nelson.
Visst kan man visa upp sorgliga sidor av alla kulturer, det har Fotografiska gjort i många utställningar, nu senast med Anders Petersens bilder. Det var en utställning som man lämnade i dyster stämning, hur mycket fotografen än bedyrar att han älskar människor.
De motiv som Nelson söker upp har också sina eländen med utsatta miljöer och individer, men det finns det andra som skildrar. Nelsons projekt är att visa traditionella kulturer i all sin prakt och så som de själva vill presentera sig.
Vid en träff på Fotografiska nyligen berättade Nelson hur han arbetar. Han vill att de personer som han fotograferar ska kunna påverka hur de avbildas, därför måste han ofta resa med tolk och ta god tid på sig innan det blir dags för bilder. Vid det laget kanske det hunnit bli oväder, regn eller storm. Då kan det ta lång tid innan det blir någon bild. 
Den här bilden av samburus i norra Kenya gick någorlunda snabbt, ett par dagar allt som allt. Andra bilder i samma miljö kunde ta en vecka. De som porträtterades hade bestämda åsikter om vilka som skulle vara med på bilden och vem som skulle sitta eller stå bredvid vem. Tiden gick, solen gick ner, den vita get som också skulle vara med hann rymma, några blev osams, dagarna gick, men till sist blev det en bild i alla fall.
Nelson väljer gärna vackra miljöer för sina bilder. Här är Ladakh i norra Indien.
De tuffaste fotoexpeditionerna var nog ändå de som gick till riktigt avlägsna nordliga delar av Ryssland, Mongoliet och Tibet. Mongoliet känns dock jämförelsevis lättillgängligt, när Nelson berättar om hur det var att ta sig till Yamal-halvön i norra Ryssland. 
Det är Uralbergens nordligaste spets innan bergskedjan övergår till att bli Novaja Zemlja. Det tog ett par veckor i en skramlig jeep att ta sig dit. Väl framme visade det sig att tolken inte talade just den dialekten. Nelson blev tvungen att lära sig det nödvändigaste orden innan han kunde börja kommunicera med sina tilltänkta motiv.
Utan kommunikation, ingen bild, menar Nelson. I alla fall inga porträtt. Det man tar på hundra meters håll med teleobjektiv blir något helt annat. Han vill lära känna de människor han fotograferar.
Efter att ha tagit tusentals bilder har han nu valt ut ungefär fyra hundra som finns samlade i en stor fotobok. Verkligen stor. Om en bild kräver sina 80 centimeter så ska den ha 80 centimeter, insisterar Nelson. Därför finns ett antal utviksbilder i boken, för att panoramamotiven ska komma till sin rätt. Och när boken var klar åkte han tillbaka till dem han fotograferat för att visa resultatet. Även det en viktig del av kommunicerandet, som i sin tur är en viktig del av fotograferandet, enligt Nelson.
Jag kollade för säkerhets skull med Jimmy Nelson om det var OK att jag använder hans bilder här i bloggen och det sa han att jag fick. Tack och bock!
Publicerat i Att resa, Att tolka, Böcker, konst
Etiketter Before they pass away, Fotografiska, Jimmy Nelson
18 kommentarer












