Fotografer, fotografier och tidsandan

250px-ECurtis

Fotografens självporträtt. Edward Curtis år 1897.

Jag hade tänkt skriva om fotografen Jimmy Nelson och hans fina fotografier som man kan se några av på Fotografiska museet i Stockholm.

Men först måste jag berätta om Edward S. Curtis, som påverkat Nelson en hel del, enligt Nelson själv. Curtis var en känd porträttfotograf i USA på 1890-talet. År 1900 bestämde han sig för att dokumentera Nordamerikas indianer, deras liv, språk och kultur. Mellan 1907 och 1930 gav han ut tjugo böcker i serien The North American Indian.

Han fotograferade indianerna på samma sätt som han porträtterat societetsdamer i Seattle, eller president Roosvelt: så fördelaktigt som möjligt. Han ville fånga dem i de vackraste landskapen och i de praktfullaste kläderna.

stridande indianerHan fick mycket beröm för sina bilder men också kritik. Fotografierna sågs efter ett tag som förljugna i sin idealiserande stil och särskilt mycket skäll fick han för bilder med indianer rustade till strid. Ohistoriskt, sa kritikerna. Indiankrigen hör 1800-talet till och dessutom brukade inte de stridande ha fjäderskrud. Det är en mer ceremoniell grej.

indiankvinnaFörvisso ligger det något i den kritiken, men det handlar om ganska få bilder i en bildskatt på tusentals fina porträtt och skildringar av indianernas miljöer.

Men med tiden föll hans bilder i glömska; hans stora 20-bands bokprojekt byggde på att han skulle kunna sälja 500 exemplar, men bara drygt 200 såldes. Bilderna blev liggande i bokförlagets källare. Nu har de digitaliserats och försetts Curtis egna bildtexter. Bilderna finns listade, volym för volym, med uppgifter om vilka indiangrupper – eller eskimåer – det handlar om.

Här kan man gå in och se bilderna.

När jag ser Jimmy Nelsons bilder hittar jag flera paralleller till Curtis fotografier. Och Nelson säger mycket riktigt att han vill jobba som Curtis. Han vill söka upp kulturer och livsstilar som är på väg att försvinna och porträttera dem innan det är för sent. Han vill sätta dessa människor på piedestal och ta så vackra bilder som möjligt av dem. Men det återkommer jag till i ett annat blogginlägg.

Det här inlägget postades i Att tolka, Böcker och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

16 svar på Fotografer, fotografier och tidsandan

  1. Kulturchefen skriver:

    Historieskrivning ska man vara rätt skeptisk till, historien är alltid på ett eller annat sätt bevarad av människor, och tolkas i en given tid av andra människor. Egentligen är det hopplöst; jo, jag är nog på det humöret idag. Allt blir per definition förljuget direkt när fotografen gör en annan människa till ett objekt i sin kamera, och sedan tolkas bilden av någon annan i en annan tid etc.

    Tänker att det är ganska fint att vilja dokumentera människor så fördelaktigt som möjligt, det ligger som en egen sanning i att människan fotografen visar människan objektet den respekten i ögonblicket där de möts.

    • Karin skriver:

      Oj, du är före din tid, ser jag! Vissa funktioner ställer om sig till aktuell tid, andra gör det inte. Och det verkar som om jag har missat att ställa om tiden för kommentarerna. Vilket innebär att jag svarar på din kommentar innan du har kommenterat! Ha! Värre än Lucky Luke, som bara drar snabbare än sin skugga.

      Du har så rätt i din kommentar om hur fotografier arrangeras och tolkas. Jag hade dagen selfies i bakhuvudet när jag skrev. Något om hur vi vill bli sedda, tror jag. Både Curtis och Nelson gjorde (och gör) allt för att människor som skuffats ut i olika utkanter ska få komma lite bättre till till sin rätt. Det gillar jag.

  2. Så fördelaktigt som möjligt. Så vill vi alla bli framställda – och fotograferade. Inget konstigt med det. Möjligtvis ger det inte en helt korrekt bild av motivet. Ivar Lo skrev om sina statare i all sin skröplighet men vet inte hur nära han kom. Det beror ju också på vad man är ute efter.
    Nu ska jag koppla av med en DVD-film.
    Trevlig kväll!

    • Karin skriver:

      Det finns ju fotografer med den motsatta ambitionen, att avslöja människornas utsatthet, sårbarhet och elände. De är viktiga och intressanta de också och kanske egentligen vanligare bland de mer kända fotograferna. Så det där med att sträva efter att framställa sina motiv så fördelaktigt som möjligt kan rentav bli ett fräscht grepp, så som (delar av) den fotografiska tidsandan ter sig idag.

      Trevlig DVD-kväll!

  3. Olgakatt skriver:

    Såg häromåret en intressant fotoutställning i NY om hur kameran ljuger och har så gjort sen begynnelsen. Liksom historien för den delen. Allt handlar ju om i vems intresse uttolkaren talar.
    Fotografiska museet har snabbt blivit ett måste för mig vid varje Stockholmsbesök! Alltid intressant, stundom mycket vackert.

    • Karin skriver:

      Ja, först ljuger kameran och sedan kan man göra en hel del i mörkrummet också, för att inte tala om Photoshop! Ett av Curtis mest kända fotografier brukar visas som exempel på hur han ”förfalskade” indianernas verklighet. Det är en interiör från ett indiantält, där det finns en modern (för sin tid) klocka på originalbilden, en klocka som Curtis retuscherat bort på den publicerade bilden.

      Visst ät Fotografiska ett fint tillskott till musei-Stockholm! Konstigt att Moderna aldrig riktigt tog sig an fotografier.

  4. Kicki skriver:

    Och betraktaren betraktar utifrån sina möjligheter. Den där filten hon har över axlarna, hur är den vävd? Och klänningen hur är den sydd? Skönt att hon ser så avspänd och lugn ut. Sedan kontrasterna, ljus – mörker. Men textilier har fotografer sällan någon ambition att redovisa.

  5. Skogsgurra skriver:

    Kommer att tänka på Nils Månsson Mandelgren och hans noggranna kartläggning av Sverige under 1800-talet. Där tror jag inte att det fanns någon medveten vilja att styra uppfattningen i någon bestämd riktning. Nationalromantiken var inte påtänkt i periodens början och ser inte ut att ha påverkat honom i slutet av hans liv. Jag tror att han visar allt precis som det var. Fotografi kom inte i fråga under det tidiga 1800-talet och om han nånsin senare kom i närheten av en kamera så var det nog bara när det skulle tas bilder av honom själv.
    Ungefär 30 000 bilder hann han sno ihop under sitt ganska långa liv som var centrerat mitt i seklet. Vi har den bok som gavs ut 1983 och innehåller ungefär en procent av bilderna. Intressant att jämföra med indianbilderna.

    • Karin skriver:

      Honom hade jag ju glömt – vilken kille! Jag blev tvungen att läsa på lite om honom. Tänk om hans Köpenhamnsinspirerade Tivoli-idé hade genomförts. Ett Tivoli mitt i stan. Men Konstfack har vi ju, tack vare honom.

  6. Agneta skriver:

    Det finns ett sökbart arkiv med bilder av Mandelgren. Allt finns inte, men en hel del.
    http://www.folklivsarkivet.lu.se/samlingar/mandelgrenska-samlingen/

  7. Tove Olberg skriver:

    En liten hälsning till skribent och kommentarskrivarna.
    Läsvärd om fotografer och fotografier.
    Rent selfie -skt tänkt så har jag undrat varför jag ibland misslyckas med en bild som jag i fotoögonblicket tycker är bra – når jag får fram den i datorn är det fult. Andra gånger tvärtom. Så är det ju något förmätet av mig att uttala mig, jag hör ju inte hemma bland fotograferna – jag är en amatör. Förståelsen tar jag till mig på så sätt. :)

    • Karin skriver:

      Jag såg just (delar av) ett inslag på TV om polaroidkameran, som inte ansågs ta ”riktiga” foton, när det begav sig, men som nu är kultförklarade! Även amatörfotografer är fotografer och bidrar ofta med annorlunda vinklar.

      En riktigt rolig serie på Fotografiskas höstsalong visade ett tjugotal ofrivilliga ”selfies”. En kvinna hade gått på en vandring i bergen och tagit bilder av alla fantastiska vyer. Trodde hon. Men hon hade inte förstått att hon skulle vända på mobilen, men när hon laddade över bilderna till datorn insåg hon vad hon hade gjort. Mycket intressant serie, som alltså finns på Fotografiska museet nu!

  8. Pingback: I bäst tänkbara ljus | Karin Englund

Kommentarer inaktiverade.